#Krönika| Där fanns Ryssen, Bengt Sleva och Dansken

Foto BiL
78Shares

Mina föräldrar var socialt engagerade, mamma med familjehemsbarnen och pappa med alkisarna, förutom all släkt som kom och gick hos oss. Flera av familjehemsbarnen är fortfarande en del av min utökade familj. Men där fanns också Ryssen, Bengt Sleva, Dansken och alla andra snälla gubbar som pappa hade med sig på bygget. Det fanns alltid någon som behövde tjäna sig en slant eller ha en säng att sova i, av en eller annan anledning. Jag visste aldrig hur många som fanns till frukost eller till kvällsmat.

Mitt största minne av dessa gubbar var att de alltid var arbetsklädda och att det ofta fanns en arom runt dem av nikotin, alkohol och svett. Vilken av dofterna som dominerade berodde lite på vilken dag i veckan det var och vilken tid på dygnet jag träffade dem. Det fanns en värme hos dessa gubbar som jag upplevde som en ynnest att få känna.

Pappa drev egen byggfirma och hade fått ett papper på att han var byggmästare, sa han. Det var stort för mig som barn, han hade ett slags bevis på hur duktig och märkvärdig han var. Jag fick aldrig se pappret men han hade ju sagt det så det var så klart sant. Att firman med nöd och näppe bar sig var en annan historia, han var byggmästare. Pappa ville inte vara beroende av andra som kunde bestämma om han skulle få jobba eller inte. Han ville äga makten över vår försörjning själv. Dessa tankar om oberoende har jag helt klart ärvt från min far.

Under hela min uppväxt satt jag och lyssnade när de vuxna berättade sina historier som kunde handla om olika affärer, dagens arbete eller om resandefolket. Jag satt där tyst som en mus så att ingen skulle lägga märke till mig. Men mamma såg mig alltid och jag fick lova att inte berätta det jag hört för någon. I min barnafantasi växte de här berättelserna till något fantastiskt. Jag visste någonting som de andra inte visste, jag var speciell, vi hade en hemlighet, vi var resande. I min värld var detta något märkvärdigt, något att avundas.

Människor kom och gick hos oss. Berättelserna varvades med att mammas ord om tystnad och försäkran om att ”ifall myndigheterna kommer och tar er så kommer jag lägga mig på trappen utanför tills jag får igen er”. Som barn förstod jag aldrig varför de skulle hämta oss, men det verkade vara sådant som myndigheterna gjorde. Som tur var kom aldrig myndigheterna, men skräcken för myndigheterna satt i långt upp i vuxen ålder, om än inte alltid på ett medvetet plan. Senare i livet såg jag kopplingen mellan hennes ord och resandefolkets historia.

När jag föddes började kvinnorna synas på arbetsmarknaden. Det skedde framför allt på grund av utbyggnaden av barnomsorgen, något som mamma aldrig anlitade. Inga myndigheter skulle ta hand om hennes barn. Som barn drömde jag om att bli sjuksköterska och hjälpa människor. Kanske inte så konstig dröm med tanke på alla de människor som fanns hos oss som mina föräldrar hjälpte.

Jag växte upp och efter högstadiet började jag jobba åt min pappa, precis som mina bröder gjort, som snickarlärling. Pappa sa att ”flickor kan precis lika mycket som pojkar och dessutom så är de snyggare.” Man skulle kunna säga att min pappas tankar om kvinnor var det som gjorde mig till feminist. Det var svårt att vara undfallande med en sådan pappa.

Pappa hade startat en liten trävarufirma som vi i familjen drev tillsammans. Jag lärde mig köra lastbil som 17-åring, mätte och lastade virke till kunderna och allt annat som behövdes göras på brädgården. En del manliga kunder hade problem med att jag som ung flicka, 1.58 lång bar mer än dem. Men de fick ingen hjälp av pappa, ville de inte ta emot hjälpen av mig fick de åka och handla någon annanstans. Jag blev kvar där till jag blev 20 år när min dotter föddes.

Den kunskapen om gemenskap och människors lika värde som mina föräldrar gav mig under min uppväxt har jag haft med mig under hela livet. Mamma är fortfarande i livet och jag försöker ge tillbaka lite av det hon gett till mig.

Pappa lämnade oss för många år sedan och är bara med i anden. Han är en stor del av vem jag är. Det är han som fostrat mig i att vara stolt över den jag är. För flickor kan precis lika mycket som pojkar och de är dessutom snyggare.

Britt-Inger Hedström Lundqvist

78Shares