Krönika|Skrothandlarns pojk

Ilustration Michaela Leo

Precis vid utfarten från huset där vi bodde låg en stor sten som utmärkte gränsen mellan socknarna Veddige och Frillesås, den angav var orterna började och slutade. Vårt hus låg på den sida som tillhörde Frillesås socken. I den ena ändan av det lilla huset bodde vår farmor, och vi i vår familj huserade i den andra.

Huset var inte stort och inrymde bara två lägenheter med farstu, kök och ett sovrum, allt som allt kanske högst 40 kvadratmeter för var lägenhet. Där bodde vi, 6 barn och mamma och pappa. Vi var egentligen fyra bröder och tre systrar, men en syster bortfördes av myndigheterna redan som väldigt liten.

Den enda uppvärmningen var en vedspis och på vintrarna var det isande kallt inomhus. Ett tjockt lager med is täckte ibland insidan av fönstren när vi vaknade efter en kylig natt, efter att veden i spisen brunnit upp och den sista glöden för timmar sedan falnat och dött ut.

Utanför huset växte syrenbuskar som jag minns var så vackra och utgjorde en avskildhet ut mot den lilla ängen som vette ut mot landsvägen. På gårdsplanen växte äppelträd, långäpplen, tror jag vi kallade frukten. Där fanns också ett gråpäronträd om inte mitt minne sviker mig. Där på gårdstunet fanns även ett gammalt uthus, ett utedass, en jordkällare och en brunn där vi hämtade vatten. Intill brunnen fanns en hundkoja och i den bodde, till min stora fasa, hunden Bessy. Här fick vi bo på nåder av myndigheterna.

Pappa var skrothandlare och åkte runt på cykel eller moped och samlade in tagel, pappsäckar och metaller från bönderna runt om i trakten. Varför han inte körde bil kom sig av att han aldrig tog något körkort. Av vilka skäl har jag aldrig fått veta. Kanske var det i första hand en kostnadsfråga. Fattiga som vi var, var kanske inte körkort något som prioriterades och en bil var ju heller inte gratis. Han jobbade med en del andra saker emellanåt, på fabriker i Varberg och Veddige och som barkare i skogen hemomkring.

Vi hade det väldigt fattigt och när pappa kom hem, efter att varit ute och samlat skrot, hände det ibland att han kom hem med en bit spickefläsk eller spickekorv och för oss barn var detta en festmåltid. Mamma var under mina första levnadsår hemma och skötte om oss barn och hemmet, vilket var tufft på den tiden.

Inga bekvämligheter fanns. Vatten hämtades ute i brunnen och tvätta fick hon göra i en liten bäck som rann några hundra meter bort. Detta gjorde hon året om, vinter som sommar. Tvättbräda och såpa var det som gällde. När man nu ser tillbaka kan det tyckas vara mer än ett heltidsjobb men min uppväxt präglades ändå av mycket kärlek från föräldrar och syskon.

Men utanför hemmets trygga värld fanns otryggheten och trakasserierna från människor som inte kunde acceptera att vi var av resandesläktet. Det var ju hela vår familj, som under årens lopp fick utstå spott och spe och förföljelse från omkringboende befolkning. Vi var annorlunda tyckte de och därför kunde de uppföra sig hur som helst mot oss. Vi passade inte in i deras mönster.

Det var ju inte bara ortsfolket som var hånfulla och fyllda av aversion, detsamma gällde ju myndigheter och beslutsfattare. Oss tyckte de att de kunde behandla hur som helst, under förevändning att vi inte visste vårt eget bästa. Nu skall det sägas att det fanns även hyggligt folk i trakten som försökte hjälpa och kände empati. Men i de flesta fall såg de oss som ett ont som drabbat trakten. ”Tattarjävlar” var vad vi fick heta, något som följt mig genom livet och satt djupa ärr i mitt inre.

Visst har det även funnits många stunder av glädje och lycka i uppväxten men ingen eller inget kan göra att minnena försvinner och att såren läks helt ut. Min systers omhändertagande som jag nämnde tidigare har jag bara fått mig återberättat av min mor och mina syskon. Min syster föddes för tidigt och fick ligga kvar lite längre på lasarettet tills hon hämtat sig. Bara några dagar efter mamma kommit hem från BB kom myndigheterna och med hjälp av polis tvingade de henne att lämna ifrån sig barnet mot hennes vilja.

Det enda skälet till deras agerande var att de inte trodde att min mor skulle klara av att sköta om henne. De bara tog henne och förde bort henne och inte med ett ord fick mamma och pappa veta vart. Detta hände 6 år innan jag föddes och jag skulle fylla 16 det år när mina föräldrar, med mycken hjälp av min faster Helga, efter många år av efterforskning äntligen fick veta var vår syster fanns.

Några år efter jag föddes blev min mor tvångssteriliserad, myndigheterna hotade med att om hon inte gick med på detta skulle de tvångsomhänderta oss barn. Detta är något hon fått bära med sig genom livet. Det måste ha varit ett helvete att bli så kränkt, ingenting kunde hon göra, hon och pappa var inget värda i deras ögon.

Huset där vi andra syskon växte upp är för länge sedan bortforslat och tomten igenvuxen men vissa spår finns kvar och minnen återvänder. Både sorg och glädje kommer över mig när jag efter många år besöker platsen.

Thomas Karlsson

74Shares