Modersmålsundervisning ses idag som en självklar måltavla. Nyliberalismens åtstramningspolitik går här hand i hand med den nya nationalismens framväxt. Detta sker i en tidsålder som språkdöden sker i en allt större takt. Det uppskattas att ett språk försvinner var fjortonde dag. 23 av världens sju tusen språk talas av mer än hälften av världens befolkning. En svindlande tanke, om du frågar mig.
Ändå finns det många som rycker på axlarna eller fnyser åt detta faktum. Språk värderas utifrån nytta, och vilket språk är mer värt än det mest flest antal talare? Att kunna ett sådant språk gör det mer sannolikt att hitta möjliga kunder som kan köpa ens produkter. Andra kanske protesterar och säger att det visst finns ett värde i språk av få talare. Men risken är alltid att man försöker att värdera språk utifrån ett kapitalistiskt tänkande där kunskap i en sak ska ge resultat i så många andra sammanhang.
I en artikel för Dagens Nyheter (16/8) skriver Anita Goldman om hotet som artificiell intelligens utgör mot världens olika språk. Hon skriver bland annat att hon ganska nyligen insåg ”hur sammanlänkade hoten mot den biologiska och den språkliga och kulturella mångfalden är”. Som exempel tar hon upp hur AI tränas på så kallade ”stora språkmodeller”, eller LLM, som enligt Goldman är långt ifrån summan av mänsklig kunskap ”med muntliga kulturer och många språk underrepresenterade eller frånvarande”.
Detta är också en anledning till att kunskap om språk, och som finns hos deras talare, är viktig att ta upp och försvara. Men det är också ett argument som inte kanske gäller för alla språk i världen. Jag menar inte att jag inte håller med Goldman. Jag tänker bara att alla språkgrupper inte talas av människor som lever nära en biologisk mångfald. Bakom dessa argument för ett språks existens, som visserligen låter fint, gömmer sig en tanke kring nyttan. Om vi bevarar vissa språk, bevarar vi särskild kunskap, som kanske kan lösa problem vi står inför nu och i framtiden.
Men det är relevant att försöka hitta argument som inte bara bygger på frågan om nytta och kostnader. Ett språk kan vara så många saker, inte bara ett kommunikationsmedel, eller en kunskapsbank som väntar på att vi ska dra nytta av det. Möjligheten att kunna tala minoritetsspråk av olika slag borde vara en rättighet och självklarhet i sig utan att man behöver argumentera på motståndares premisser. Språk har rätt att existera och utövas av sina talare oavsett vad man nu anser om det.
Det finn även en historisk oförrätt som idag kanske förkastas. Goldman skriver: ”Skolelever i Irland och Wales under 1800- och 1900-talen tvingades bära räknestickor runt halsen, de märktes upp varje gång de talade sina keltiska modersmål och fick i slutet av skoldagen utstå slag för hur många märken de hade
samlat på sig.” Och hon lägger till: ”Liknande berättelser finns från vårt eget land, där samiska barn tvingades in i så kallade nomadskolor och förbjöds tala sitt modersmål. Exemplen från världen över är
alltför många.”
Men vi får inte glömma att det även skedde gentemot finsktalande och meänkieli-talande barn. Att förbjuda möjligheten att prata ett minoritetsspråk lever fortfarande kvar i vår tid. Det var inte särskilt längesedan som vinden vände för möjligheten att tala fler än ett eller två språk i Sverige.
Därför är det också bra att Goldman tar upp att det finns exempel på där språk har kunnat stärkas tack vare gediget arbete. Kymriska, baskiska, maoriska är några av de exempel hon tar upp. ”Några av dessa språk är ännu inte helt säkra” , skriver Goldman, ”men de är mycket starkare än de skulle ha varit utan de många hängivna aktivisternas trägna arbete.” Och hon lägger även till att ”krav på språkrättigheter är alltid kopplade till krav på större suveränitet, jämlikhet och mångfald.” Men det är just det senare som sticker i ögonen på minoritetsspråkens belackare.
Jag har ställt mig frågan många gånger förr om finska språket kommer att överleva i Sverige länge till. Mycket tyder på att det kanske inte sker eftersom revitalisering av ett språk kräver mer än aktivisters ”trägna arbete”. Det kräver även att majoritetssamhället ger tid, plats och ekonomiska resurser för att det ska bli möjligt.
Enligt ”Endangered language project” som kartlagt hotade språk världen över är inte bara finska språket hotat i Sverige. Samma sak kan sägas om meänkieli, umesamiska, pitesamiska, lulesamiska och nordsamiska. Dessutom återfinns svenskt teckenspråk och dalmål med på samma karta. Men detta är ändå bara ytan på vad som skett i Sverige historiskt och som sker i nutid.
Lika mycket som en nationalstat kan välja att attackera ett språk och dess talare, kan det även välja att dra fötterna vid marken. Det senare är vad många länder, inte bara Sverige, gör gentemot sina språkliga minoriteter. Jag tror att detta också är det största problemet. Språkdöden sker så långsamt och inom så tillåtna ramar att majoritetsbefolkningen inte lägger märke till problemet.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
