Berättelsen är hämtad ur boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch
Detta är en berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Rune skrev aldrig klart berättelsen och det blev ingen bok. Hans son Sonny Eisfeldt, som ärvde materialet när pappan dog, har låtit oss ta del av det. Berättelsen tar sin början på 1930-talet och i den beskriver Rune sin uppväxt bland resande och cirkusartister.
Nu kanske livet börjar
Kunde inte minnas att jag känt mig så accepterad bland jämnåriga förut, åtminstone inte de sista två tre åren som varit fulla av rädsla. Ständiga knuffar och sparkar. Hånfulla ord av alla de slag. ”Tattarunge” var ett av dem. Varför de skrek så till mig kunde jag inte förstå, jag visste inte var ”tattare” var för någonting. Men så småningom, började jag ana och förstå, att jag inte var som de andra ungarna. Jag kunde inte se att jag såg annorlunda ut i jämförelse med de andra. ”Cirkusclown, stampelle och tivoliunge ” var ytterligare några ord som överöstes över mig dagligen.
Nu när jag befann mig bland mina nya kompisar, kändes det som att jag var på väg in i ett nytt liv. Jag hoppades innerligt, att mitt lidande skulle vara slut, i och med att vi nu bodde på en annan ort och att jag, som det verkade, skulle vara Rune, en vanlig unge i mängden, utan alla dessa glåpord som jag fick höra och tåla utav ungarna, på min gamla boendeort. I mitt
innersta, hade jag börjat ana och förstå orsaken till det lidande jag fick utstå.
Huset fullt
För mig var det så naturligt och glädjande varje dag och stund hitintills i mitt liv. Att ha huset fullt av folk, som kom och gick. Släktingar av alla de slag. Människor av olika nationaliteter. Yrken. Klädsel, som inte stämde överens med trettiotalets mode. I mina ögon var de förtjusande. Till vardags var de klädda, som mina föräldrar och andra människor var, när de hade finkläderna på sig till helger eller någon annan högtid som inträffade ibland. Sång och spel, inne hos oss eller på den lilla gårdsplanen som fanns utanför hyreshusen.
Det var tre hus som var byggda som i en vinkel. Mellan dessa hus fanns det vedbodar, toaletter, soptunnor och någon form av förvaringsutrymmen. Man kan ju förstå hur det ekade mellan husen. Jag tror, att det sällan eller aldrig, var andra hyresgäster som vistades där så mycket som vi och våra gäster. Åtminstone var det så i början, vad jag kan minnas. Så småningom kom det ut andra hyresgäster och deltog i glädjen som uppstod, när vårt främmande körde igång med skratt, sång och spel. Blandade instrument och språk, glada skratt, solodans och pardans. Två flickor, eller kvinnor, som var i mammas och pappas ålder, vistades hos oss, mer och mer för att delta i aktiviteterna. De hette Majbritt och Brittmari. De älskade dans och sång. Ständiga övningar på Cancan, Quickstep, Lambertwalk, Cakewalk, vanlig step. Den vanliga stepen fick jag börja med, jag tror i fyraårsåldern. Det var ju inte varje dag i veckan, men väldigt ofta, ofta, som jag och min familj drogs in i, en annan livsrytm, som var helt annorlunda och skilde sig från, vad man kan kalla normalt sätt, att finnas till.
Det var strax före vi skulle flytta till Upplandstuna jag började förstå vad folket och deras barn, hade för uppfattning om oss på vår lilla gatstump, en trappa upp över gården. För mig var det helt naturligt. I andras ögon skar det sig. Det var nu mina aningar och funderingar stod klart för mig. Jag längtade och gladdes i tanke på att vi skulle flytta. Min fem-sexåriga hjärna uppehölls ständigt omkring den dagen då det skulle ske. Tänk, ny ort. Liten röd stuga i en skogsbacke, för oss själva. Slippa allt främmande som kom och gick i alla tider på dygnet. Jag älskade dem. Kände ånger ibland, för att jag kunde tänka så. Nu skulle vi ses som vanliga människor, mamma, pappa, jag och min bror Sune. Härligt, underbart, vilken lycka.
Vår lilla stuga
Nu har vi bott en liten tid i vår lilla stuga. Jag upplevs tydligen som en vanlig unge, förutom att jag stammar i tid och otid. Kamraterna härmades ibland. Men det gick ju an. Ingenting mot vad jag varit med om på min förra boendeort. Inom mig, hoppades jag att den tiden aldrig skulle komma tillbaka.
På grund av att pappa hade ett sådant arbete att han sällan var hemma hade jag som uppgift att gå fram till centrum för inhandling av livsförnödenheter. Där fanns det en livsmedelsbutik som hette Engstrands Livs. Jag lämnade fram en nota som mamma hade plitat ner. På den kunde det stå ”falukorv för två kronor, jäst för åtta eller tio öre” eller liknande. På det mesta av det vi handlade bestämdes mängden av kronor eller ören. Åtminstone var det så på den nota jag lämnade fram. Familjer med bättre ekonomi än oss gjorde med all säkerhet helt andra inköp än oss. Många gånger smusslade jag undan en och annan tioöring, för att köpa kola som man fick tjugo stycken för en tioöring. Fult av mig men ack så frestande. Jag var inte Guds bästa barn.
Mjöl, socker, havregryn, mannagryn och dylikt förvarades i utdragbara lådor i affärens ena långvägg. Fick alltid hålla koll på innehållet, innan mamma kokade, till exempelvis gröt, för att avlägsna råttskiten ur innehållet. Det var tydligen så att Hjalmar Brantings Regering inte ansåg att det inte behövdes någon hälsovårdsminister, som höll koll på sådana små bagateller. Lite skit rensar magen. Kaffet maldes i affären för hand. Minns så märkvärdigt det var, i mina ögon och öron när den började drivas med el. Cigaretter kunde man köpa styckevis, vilket det är förbud på idag. Förbudet kom till för att stoppa barnen, i första hand, att köpa cigg för några ören. Cigarettmärken såsom Broadway, Hudson och Boj, var vanligast, det senare var mammas märke, på notan stod det ofta fem eller åtta stycken.
Apropå kaffet, köpte mamma omalet kaffe. Jag glömmer aldrig morgnarna när mamma satte eld i vedspisen, ljudet av kaffekvarnen som mamma höll fast mellan knäna för att få i sig en kopp, för att vakna till, doften, värmen från spisen, inte heller att förglömma. I mitt inre upplever jag det än i dag.
Oftast fick jag gå till mejeriet innan jag gick till skolan. Mejeriet öppnade tidigt. Och att jag på så vis inte behövde bära varorna från affären och mejerivarorna samtidigt. Smör, två liter mjölk och ett mått grädde (två dl) var det vanliga. Ungefär tre km tur och retur blev min vandring, innan jag började promenaden till skolan. När skoldagen var slut, blev det oftast, inte varje dag, men nästan, fick jag gå till affären, som för övrigt låg ett hundra meter från mejeriet. Dessa ärenden var en plåga för mig, innan jag hade börjat skolan. Nu fanns det ingen ängslan att träffa mina jämnåriga även när skoldagen var slut. Mitt elände från Norrtäljes ungar, suddades ut mer och mer. Jag som alla andra, växte till mig, blev lite starkare, så att jag kunde utföra dessa ärenden vid samma köptillfälle. Orkade bära, tänk så stark jag var! Sune, fyra år yngre, fick nog höra detta ofta av mig. Skönt att han inte förstod mitt skrävel, orerande, när inte mamma och pappa fanns i närheten. Rätt ofta fick han beskåda mina bicepsmuskler. Jag var stark och därför fick jag gå och handla. På så vis en stund över att träffa skolkompisarna, när skoldagen var slut. Jag påminde mig ofta, och fylldes av glädje, jag var ju en vanlig grabb bland alla andra.
Pappa
Pappa föddes 1910 i ett gruvortsamhälle som heter Herräng. Sedan många år är gruvdriften nedlagd. Hans pappa var anställd som maskinförare, och ansvarade för maskindriften i och ovanför mark, såsom linbanorna högt upp i luften som transporterade järnmalm och slig, till och från hyttan, där järnet framställdes. Farfar blev änkeman under Spanska Sjukan som florerade i Sverige 1917–1918. Pappa var då sju, år och en av sju barn i syskonskaran. Sex pojkar och en flicka. Han var nummer sex. Flickan nummer sju, således var hon yngst av dem. Hon avled för två år sedan. Hennes namn var Ingrid
Mamma
Mamma föddes 1910 i Julita, som ligger i Sörmland. De var en syskonskara på 12 stycken.
Sex pojkar och sex flickor, varav mamma var nummer fem. Mammas pappa och mamma ägde och drev en liten cirkus, under namnet Svea. Mamma föddes i april. Under vinterhalvåret, det
året, hyrde de en bostad under Julita Gård.
Den årstid då det inte gick att utöva cirkusarbete, fick mormor och morfar hjälp av de barn som var något sånär vuxna att ägna dagarna åt underhållsarbete på allt som ingick och ingår i en cirkusuppsättning. Allt skulle vara i topptrim, tills det var dags att starta upp igen. Det gällde inte bara det materiella. Såväl människor som djur skulle vara fulltrimmade. Eventuellt nya artister skulle kontaktas och anställas. Barn som var skolpliktiga skulle ägna sig så mycket som möjligt åt skolarbete. Apropå skolgång kan det nämnas att äldsta barnet som hette Lisa, född någon gång i slutet på artonhundratalet, var analfabet. Åtminstone för hennes del var det nog si och så med skolgången, men jag kan nämna att hon lär ha varit en skicklig cirkusryttarinna
Lyckan kommer lyckan går
Jag älskade vår lilla stuga, med bergknallarna runt omkring. Vackra björkar och andra lövträd omringade den, och här och där växte små fina enbuskar. Jag fantiserade om att de rymt från en stor familj, tjugofem-trettio stycken som växte uppe på en kulle en bit från stugan. Två var mycket större än de övriga som var ganska små, men lite större än de som jag fantiserade om att de var på rymmen. I en sänka strax nedanför kullen fanns det ett berg, ganska högt och brett. På ena sidan fanns det ett flertal djupa skåror som jag tyckte liknade små diken som gick ända ner till marken.
Med åren hade det bildats en damm av vattenflödet som kom från ett dike, som började en bra bit bortom och till höger om enbärsfamiljen. Där var det alltid blött, så pass mycket vatten, att det inte gick att gå i och runt den torrskodd, inte ens med stövlar. Jag försökte, lurade Sune också, att försöka, men med samma usla resultat varje gång. Inte nog att vi blev blöta ända upp till knäna, nej följden var också att jag fick en riktig omgång av mamma, ja kanske dubbelt upp om pappa var hemma. Inte hjälpte det, jag hade gett mig sjutton på att klara det med hjälp av de stora grästuvor som fanns här och där i vattensamlingen. Den fylldes på av överflödet från en brunn, en fin källåder, enligt pappas utsago.
Pappa visste allt. Jag såg upp till honom, han var bäst. Vattnet smakade underbart, det minns jag. Det var i den brunnen som vi tog vårt hushållsvatten. Den låg omkring etthundrafemtio meter från vår stuga. När jag skulle hämta vatten där ifrån, orkade jag bära knappt halva hinken. Den blev lättare och lättare ju närmare hemmet jag kom på grund av att hinken stötte mot benet för vare steg jag tog, med den följd att det skvätte ut en skvätt, nu och då. Fick gå oftare i stället. Dammen var ganska stor. I dag när, jag har något så när begrepp om storleken, så tror jag att den var nästan ett hundrafemtio kvadratmeter. De djupaste ställena nådde mig upp till midjan. Vilken lekplats!? När man gick upp där ifrån, var benen fulla av blodiglar. Det hördes ett litet smackande ljud när vi plockade bort dem.
Av konservburkar formade jag till små skovelhjul, med hjälp av en plåtsax som jag lånade från pappas verktygsförråd. Monterade dessa på trädklykor som jag skar från småträd, som jag tryckte ner i vattenflödet. Det var härligt att se hur de snurrade i det rinnande vattnet. Konservburkarna kunde användas till mycket i våra lekar. Bland annat satte jag tåspetsarna i var sin burk, fick Sune att göra likadant Med dessa på fötterna sprang vi på bergshällarna, som fanns runt vår omgivning. Vi lekte att vi var hästar, ljudet av våra fötter lät som att det var hästar som sprang i full galopp. Billiga leksaker, men det roade oss. Efter dessa lekar fick jag bassning av mina föräldrar, på grund av att våra skor blev förstörda från mitten av fötterna och fram till tårna, burkarna skar sönder dem, och att jag som stor pojke, lurade min bror att göra detta. Givetvis fick jag mycket stryk. Ack ja, men jag tog sällan varning. Dessa lekar fortsatte trots att jag visste att jag skulle få obehag av mamma eller pappa.
Läs fortsättning av Runes berättelse här i DIKKO, berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Sent om sider hamnade hans berättelse i en bok och återfinns idag i antologin Resandefolkets berättelser – Vorsnos Manusch, tillsammans med flera andra berättelser.
Del 1 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Förlag DIKKO
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
