Berättelsen är hämtad ur boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch
Detta är en berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Rune skrev aldrig klart berättelsen och det blev ingen bok. Hans son Sonny Eisfeldt, som ärvde materialet när pappan dog, har låtit oss ta del av det. Berättelsen tar sin början på 1930-talet och i den beskriver Rune sin uppväxt bland resande och cirkusartister.
Längtan efter de färgglada
Dagarna gick. Min skolgång funkade bra. Jag kände att jag hade det bra med mina nya kamrater. Men ska sanningen fram, så saknade jag dessa färgglada människor som fyllde vår vardag innan vi flyttade. Framför allt min mormor och morfar. För mig var de mycket glada och vänliga personer, kärleksfulla och goda på alla vis. Mina morbröder och mostrar och alla dessa människor, kände jag också längtan efter ibland, men den känslan förträngdes av att jag var övertygad om, att jag i och med denna förändring i vår vardag skulle slippa alla dessa glåpord, som kastades efter mig, bakom min rygg, eller i det vardagliga umgänget med mina kamrater.
Det gick snart upp för mig, mycket snart, att det blev mer och mer trassel mellan mamma och pappa. Mamma blev mer och mer arg och irriterad. Många gånger ruggigt hysterisk. Hon kastade prylar omkring sig, som oftast prickade oss som fanns i närheten. Omedvetet eller medvetet fick hon in fullträffar på pappa. Det var inte bara ett fönster som krossades. Det var som på de flesta hus på den tiden fönster, med så kallade innanfönster för att hålla kylan ute. Det såg ju fint ut med en vit vaddrulle på fönsterkarmarnas nedre del, oftast dekorerat med något grönt från naturen och det blev mycket arbete för pappa att fixa till en sådan fönsterkrossning. Skrapa kitt, avlägsna fönsterstift och krossat glas. Hoppa på cykeln, trampa i väg till en glasmästare för att inhandla de tillbehör som behövdes. Jag vet inte hur långt det var för honom att åka, men jag minns att han hade handlat hem det som behövdes och låst in i ett av skåpen i sin lilla verkstad, till kommande behov. Det verkade som att mammas humör blev sämre för varje dag som gick efter flytten.
När jag blev äldre, började jag förstå att hon saknade det umgänge som hon var van vid, innan vi flyttade till vår nya ort. Det gick så långt att hon skrek rätt ut, kastade sig på golvet, slet sitt hår, rev sönder sina kläder, klöste sig själv i ansiktet och andra ställen. Sparkade och försökte göra illa pappa på alla vis. Pappa försökte hålla i henne, talade lugnande och försökte smeka henne så gott det gick. Vid ett par av dessa tillfällen skrek hon till mig att jag skulle ta spiskroken eller sopkvasten och slå gubbjävulen i huvudet. Jag kan än i dag uppleva och känna skräcken.
Pappa sa till mig ”Rune, gör ingenting som du kommer att ångra”, han grät och svetten rann nerför hans ansikte, andfådd av ansträngning. Det fanns inte en tvekan om, vilkens order jag skulle lyda. Kvasten och spiskroken fick vara kvar på sina platser. Under de arton år jag bodde hemma, såg jag aldrig pappa lägga hand på mamma. Men otaliga gånger såg jag honom gråta. Han försökte göra det så att vi barn inte skulle se. Han gick undan någonstans för sig själv. Oftast i vedboden eller i sin verkstad. Det var pappas idé att vi flyttade så småningom.
Dagar blir till veckor, tiden går
Jag trivdes i skolan, med mina kamrater. Tyckte det var tråkigt att det var oroligt hemma, men det lugnade ned sig mellan varven. Saknade pappa, hans arbete var sådant att han kunde vara borta flera dagar i sträck, ibland ett par veckor. Sådana perioder var mamma mer orolig och lättretlig än vanligt. Det var ju inte så konstigt. Ensam med Sune och mig. Långt till grannar och bebyggelse, mot det hon var van vid. Det största problemet var, med all säkerhet, längtan efter de personer som jag nämnt vid flera tillfällen.
Pappas yrke var kopparslageri. På den tiden fanns det mest kopparkärl i hem och storkök. Att laga kastruller och andra kökskärl kunde han förut. Självlärd. Lägga i nya bottnar, falsar, handtag, öron och andra detaljer, hade han gjort sedan lång tid tillbaka, men att kunna utöva detta yrke fullkomligt, saknades en detalj i dess utövande. Förtenningens ädla konst. På sina resor, som för det mesta företogs med cykel, träffade han en ”zigenare” från Rumänien som var på tillfälligt besök i Sverige. Han var jungman på en större båt som låg vid kaj i Grisslehamn för av eller pålastning. Han lärde pappa att förtenna. Grundarbetets A och O. Tennkännedom, att skilja från äkta och sekunda vara. Saltsyrans funktion, släkt eller osläckt, vikten av att släcka rå syra. Med andra ord fick han lära sig att utföra ett grundligt förtenningsarbete som skulle hålla för all typ av matlagning. Framför allt att det inte skulle vara skadligt för människans hälsa. Pappa minns inte om det var 1938 eller -39, detta skedde. Två gånger till, som av en slump träffades de med något år emellan, i Gävle och Grisslehamn. På senare år talade pappa ofta om denna sjöman som villigt delade med sig av sitt yrkeskunnande.
Många år senare, jag tror det var på åttiotalets början, bilade vi två runt i Roslagen för att se oss omkring. Han ville visa mig och berätta om gamla trakter och tider. Det blev några underbara timmar, massor av nostalgi som orsakade oss många tårar och skratt. Med stolthet visade han mig en liten smedja som han hyrt de gånger han var i Grisslehamn och arbetade. Det var i den smedjan ”zigenaren” lärde pappa denna konst. Det gick till på så vis att han hämtade kärl hos kunderna, hyrde en lokal som han utförde arbetet i, eller så kom de till honom för att få kokkärlen renoverade.
Han berättade så stolt han var när han talade om för kunderna att han även utförde förtenning. På så sätt behövde de inte sända sina kärl till ett företag i Stockholm, för att få dem förtennade. Avlägsnande av gammalt tenn och slaggavlagringar måste göras med jämna mellanrum och därefter omförtenning och andra diverse reparationsarbeten. Cykeln han hade, kan jag minnas, var stor och kraftig. Hade så kallade ballongdäck. Pakethållare fanns både fram och bak. Han hade förstärkt den på ett flertal ställen, det var tunga prylar den skulle stoppa för, när pappa for i väg till sitt arbete. Jag vill för upplysnings skull nämna några, för att ni skall förstå, att det ej var någon nöjestripp när han trampade iväg för att tjäna ihop de pengar som behövdes för livets nödtorft: Sprit och fotogenkök, små tuber med syra och acetylen med därtill hörande slangar och munstycken för att kunna utföra lödningsarbeten. Donverktyg för markeringar och utvidgningar olika typer av hammare, plåtsaxar med varierande böjningar. Syror av olika surhetsgrad. Fotogen och karbidlampor Minst två sorters tenn, för ut och invändigt bruk, brännvätskor och nitar. Putsmedel. Litet smidesstäd och skruvstycke. Handdriven borr med olika storlekar av barrer. Koppar och järnplåt för tillverkning av öron och dylikt. Reservslang och däck och andra detaljer av hundratals slag. Allt detta hade han med sig i två trälådor med massor av förvaringsfack som han tillverkat i en sinnrik konstruktion, för att lätt kunna nå och komma åt detaljer vid olika behov utan att behöva plocka med detaljer som han för tillfället ej skulle använda. En låda på främre pakethållaren, och en på den bakre.
Då som nu, kan jag inte fatta att du med din lätta kropp orkade ta dig fram med detta ekipage. Cykla i ur och skur, oftast många mil per dag. Därefter utföra det arbete som skulle inbringa lite pengar. Pappa, du vägde aldrig över sextiofem kilo, denna vikt bestod av benstomme och lång muskelmassa, detta kombinerat med en otrolig envishet gjorde att du klarade av sådant som de flesta gick bet på. Många gånger har jag undrat över vad cykeln, lådorna och allt det övriga tog vägen. Jag hade med stolthet velat visa upp allt detta för dina barnbarn, barnbarnsbarn och andra i min och Ing-Britts bekantskapskrets. Undanför undan försvann allt detta under årens lopp.
Efter många år inom detta yrke, gick pappa för sig själv och funderade på något annat sätt, att försörja sig och sin familj på. Han hade nämnt det lite flyktigt ibland till mamma. Det började forma sig i hans huvud, någon tid före vi flyttade från Norrtälje. Den största orsaken, till detta beslut var att, han ville att vi barn skulle få en annan uppväxt än det som erbjöds oss. Det första steget i hans planering, var att vi skulle flytta ifrån det livet. Pappa visste och kände på sig hur jag hade det i min vardag, och snacket bakom våra ryggar.
Läs fortsättning av Runes berättelse här i DIKKO, berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Sent om sider hamnade hans berättelse i en bok och återfinns idag i antologin Resandefolkets berättelser – Vorsnos Manusch, tillsammans med flera andra berättelser.
Del 1 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Del 2 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Förlag DIKKO
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
