Del 4 av 5 - Jag lyfter på locket till minnets arkiv

Berättelsen är hämtad ur boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch

Detta är en berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Rune skrev aldrig klart berättelsen och det blev ingen bok. Hans son Sonny Eisfeldt, som ärvde materialet när pappan dog, har låtit oss ta del av det. Berättelsen tar sin början på 1930-talet och i den beskriver Rune sin uppväxt bland resande och cirkusartister.

Omskolning

Att skola om sig, och samtidigt fortsätta med det yrke han hade, för försörjningens skull, måste ha varit en otrolig börda för honom. Omskolningsbidrag eller liknande, var ju inte ens ett litet frö i svenska vokabulären. Att kämpa på, var hans motto. Det började lossna på arbetsmarknaden, sämre betalt inom de flesta yrken, om han jämförde med vad han kunde tjäna på det arbete som han utövat i många år. Trots detta ville han se till att få en ändring i livet, för sig och sin familj. Han räknade med att kunna ha sitt nuvarande yrke som en fritidssysselsättning. Med mammas hjälp, lyckades han genomföra det som han förutsatt sig.

Eländet börja igen.

Mamma var på ett strålande humör, som hon alltid var på mornarna. Gnolade och sjöng. Efter det att hon fått eld i spisen och malt kaffe till sina första koppar, fixat till frukost åt Sune och mig, väcktes jag oftast av orden ”Upp lilla Rune du skall till skolan”. Mjukt och stilla purrades jag. Ingen stress. Varmt vatten fanns färdigt i det gula handfatet som stod på en stol, med en handduk hängande på ryggstödet. Gröt och smörgås var den vanligaste frukosten, oftast korv på smörgåsarna. Allt gick lugnt och stilla till, om jag inte glömde bort att sitta rak i ryggen, om inte, röt hon till, tog fram ett kvastskaft som hon placerade bakom ryggen på mig på så vis, att mina överarmar i närheten av armbågsvecken fanns bakom den.

Men tyvärr, fortsättningen på denna dag, blev inte som mina dagar varit en längre tid. Det var någon som stod mitt emot kyrkmuren. På långt håll, tyckte jag känna igen honom, Sture! Ni kanske minns Sture som öppnade dörren så bryskt till skolsalen när vi förstaklassare satt så spända och nervösa för att lyssna på Fröken vid inskrivningen. Jag blev förvånad och glad. Kom han ända hit för att möta mig? Han bodde ju en kilometer förbi skolan, åt det andra hållet. Jag hejade på honom på långt håll, han vinkade tillbaks, men sa inget. Jag skrek ”Hej, hej!” en gång till. När jag kom fram till honom sa han ”Nu vet jag vad ni är för folkslag som bor i torpet, som ägs av Kjell Modin.” Kjell Modin var namnet på bonden som var ägare till en större gård, och ägde torpet som vi hyrde. ”Endera är ni ”zigenare” eller något annat ”tattarsläkte”, har anat att ni inte är som vanliga människor. Du är alltid så fint klädd i skolan och när man träffar på dig nere i samhället. Min mamma har undrat hur din mamma kunde vara så uppklädd och snofsig på skolinskrivningen. Ni är inte som vi andra, det är något skumt med er, det sa vi från allra första gången. Nu vet vi. Jävla skojarpack. Det säger mina föräldrar. Ni har inget att vara så malliga över, fy fan! Mamma och pappa blev övertygade i går eftermiddag när det knackade på dörren. Strax före, såg hon två personer på cyklar som åkte upp på gårdsplanen. De ville sälja pappersblommor och papperslöpare och annat som de tillverkat själva. Mamma köpte, hon tyckte att det såg bra ut. De frågade efter vägen, till den enes syster och svåger, Dagmar och Rudolf. Hon en före detta cirkusartist, han är kopparslagare.”

När Sture fått ut sig det mesta om, hur hans föräldrar förklarat vägen till vårt hus, började vi vandringen till skolan. Jag minns att jag var alldeles förtvivlad och gråtfärdig. Rätt som det var sa han ”I fortsättningen skall du ge mig en krona på måndagar och en på fredagar, annars kommer jag se till att du kommer att få ett helvete i fortsättningen. Smörj av mig och andra, som kanske är villiga att hjälpa till.” Jag var arg och förtvivlad. Stammande försökte jag att protestera. Han hotade med att min bror och mamma skulle råka illa ut. Han visste att de var mycket ensamma hemma när pappa var på sitt arbete. Vad skulle jag få tag i pengar? Fanns ingen annan utväg än att nalla av pengar jag fick med mig när jag var och handlade.

Det kändes väldigt svårt. Hur skulle jag göra så att mamma och pappa inte skulle märka något?

Jag hade inte något större begrepp om pengar. Men jag begrep, att det var väldigt ont om dem. Jag smusslade undan en slant ibland. Det fanns från ettöringar, tioöringar, femöringar och uppåt på den tiden. Nu och då försvann det någon av dessa minsta valörer, från mammas hushållskassa. När jag gick hem från skolan den dagen grunnade jag över vilka dessa människor var som frågat om oss och vägen till vårt torp. De hade ju inte kommit hem någon under gårdagen. När jag kom hem fick jag förklaringen. Det var en bror till mamma och en kvinna, som tydligen var hans sista kärlek. Innan vi flyttade var han hos oss, ja nästan jämt. Olika flickor för jämnan. Väldigt ofta smög han åt mig en slant och godis. Så skedde det även vid detta tillfälle, det var min lycka nu, när jag var tvungen att ordna två kronor i veckan till Sture. Måndag och lördagsmorgnar stod han vid vägen och inkasserade dessa pengar. Jag minns att mina skolkamrater inte var så kamratliga, som de varit förut. Men det fungerade i alla fall.

Vårt främmande hade rest ett tält i skogen en bit från oss, där de övernattat. De bodde där den tiden de var hos oss denna gång. De passade på att sälja sina varor runt omkring i bygden. Genom att uppge släktskapet med mina föräldrar gick det lättare att sälja. Mamma och pappa var mycket omtyckta i bygden. Det viste jag, och var mycket stolt över. De bjöds ofta hem till folk, ofta till olika festligheter, såsom födelsedagar, bröllop och liknande tillställningar. De älskade att sjunga och roa sina medmänniskor. Jag somnade sällan en kväll, utan att få höra dessa kära sångröster, när inte pappa var hemma sjöng mamma ensam, eller låg emellan oss och läste högt.

Det var inte första, eller sista gången, mina föräldrars namn utnyttjades på liknande sätt, innan vi flyttade dit vi nu bor, och en mångfald av år i framtiden. Det var bland annat detta, som fick pappa att tänka om. Det var ju inte lätt för honom, mors bröder, hans svågrar och svägerskor, med annan släkt som fanns runt omkring. Jag vet att detta var upphov till många gräl mellan mamma och pappa. Han menade att, de som andra vuxna människor, trots att det var ont om arbetstillfällen, skulle försöka få fasta anställningar på något viss.

Jag blev mer och mer retad och pikad av ungarna, i skolan och andra tillfällen i min vardag. På något vis, när det gavs tillfälle, hittade jag på en otrolig massa sattyg. Inte vet jag, om det berodde på att jag på så vis ville visa för mig själv att jag tordes göra sådant som inte mina plågoandar inte tordes göra. Jag var bäst, tuff. Det var inte så att jag utförde mitt bus när andra ungar var med, nej, jag gjorde det i min ensamhet, det blev någon form av trots. Som när bonden och hans dräng hade störat och förberett för krakning på en åker. Ett tungt och krävande arbete för dem att spetta och störa en hel åker. På dessa störar, skulle de resa och trä på sädesband som självbindaren hade kastat ut, kors och tvärs över hela åkern. Det var nog inte så roligt för dem, när de kom ut för att kraka säden och upptäckte att det inte fanns en ända stör kvar på gärdet. Det var jag, en liten pojkvasker på åtta år, som hade avlägsnat dessa störar och kastat dem i diket runt åkern. Jag vill minnas att det tog en bra stund och mycken

kraft att utföra detta, störarna kunde sitta ganska hårt i marken, men envis som jag var gav jag mig inte förrän hela åkern var tom från stör.

Kjell Modin förstod ganska snart vem det var som gjort detta. Han var lugn och saktmodig som person. Lugnt och stilla undrade han med mamma om hon kände till, om det var jag som var orsak, till att störarna hamnat i diket. Jag hade aldrig svårt för att erkänna mina hyss. Efter erkännandet och ett löfte till bonden att aldrig göra om detta, frågade han mig om jag var villig att hjälpa honom att plocka fram dessa störar från diket, jag mins att det var tungt arbete, men var väldigt glad över att det slutade så väl.

Inom mig snurrade tankarna om vad som väntade mig när jag kom hem till mamma. Mycket riktigt, det blev smörj, mycket smörj, ja, misshandel. Då fick jag smaka på slag och hugg med spiskrok, vedträn och mattpiskare. Liknande hade jag genomgått tidigare, trots att jag inte gjort så grovt bus som nu. Mamma kunde brusa upp i tid och otid. När hon förhörde mig på läxorna, kunde det vara väldigt ömmande för mitt huvud och andra kroppsdelar. Vid minsta fel under hennes förhör fick jag känna på hur hårt material det var i spiskroken eller vedträn.

Då var det bättre med flugsmällare som pappa tillverkade av myggnät. Han tyckte nog att det blev för dyrt att köpa. Jag tror inte att han kände till att de användes som hjälpverktyg i uppfostrings och inlärningspedagogiken. I hans sätt att aga mig ingick det att jag fick hämta en riskvast av något slag, som han slog med på bakdelen av kroppen, utanpå kläderna. Vad jag kan minnas så tappade han humöret totalt vid ett tillfälle. Jag var ungefär tolv år. Jag hade fått ett par skidor av en kusin, som han hade tillverkat i slöjden. Jag var så lycklig. Han hade köpt och monterat på skobindningar som kallades för råttfällor, en ny typ av bindning som kommit ut på marknaden.

Nu kommer jag fram till orsaken till att pappa tappade kontrollen över sitt handlande när han skulle aga mig. Jag hade inga stavar. Efter flera försök att få tag i något i skogen, som skulle kunna fungera som stavar, men inget av dessa tyckte jag var bra. I mitt letande, klev jag upp på en yttervind ovanför vedboden. När jag gick där och sparkade i ett lager av spån och barkbitar, som var minst en decimeter tjockt, hittade jag ett par längder av bambu, de skulle passa mig perfekt. Dessa bambulängder var orsaken. Det visade sig att dessa bambulängder tillhörde en person som hette Lindh. Det var hans metspö. Jag borde väl ha begripit, att det inte var något skräp som låg där under spånen. Med all säkerhet hade det inte använts på långa tider.

Idag har jag full förståelse för att Lindh berättade för pappa att hans metspö förvandlats till ett par skidstavar. Pappa var hemma på permis från beredskapen som han gjorde i Storlien som gränsvakt. Han hade varit inlagd på Östersunds sjukhus på grund av benbrott som han fick i en utförsbacke i fjällvärlden. Nu gick han med käppar. En av dessa, fick med hans hjälp dansa polka på min kropp. Det var nog inte bara polka. Snoarytmen var med all säkerhet med i denna smärtsamma omgång, som pågick en bra stund. Mina ben, från fötterna och uppåt blev uppsvullna och hade alla regnbågens färger, likaså rygg och ryggslut.

Det tog minst två dagar innan jag kunde stå upp. Fyra eller fem dagar innan jag kunde gå till skolan. Jag hade aldrig haft så djävulskt ont förut. Hade nog aldrig känt ett så hemskt hat någon gång, riktat till pappa. Jag minns att jag tänkte, vänta du gubbe. När jag blir stor så skall du få igen för vad du gjort. Men tydligen blev jag aldrig stor, för han har än i dag inte fått igen för detta. Min bortavaro från skolan skyllde jag på att jag ramlat av från en häst när jag red. Alla i bygden kände till mina vilda ritter på bondkamparna. Givetvis red jag barbacka, mest stående. Fram eller baklänges. Ofta med två hästar då jag kunde ha en fot på hästen eller hästarnas rygg, eller hoppa från den ena till den andra.

Jag fick rida så mycket jag ville, med Godsägarens goda minne och förtjusning. Han var smålänning, och hette Dicker. Det sägs att smålänningar är snåla, men icke i det här fallet. Det ryktades om att när han var på auktioner och bjöd på utrop som kostade många tusen, så kunde han höja budgivningen med tjugo eller tjugofem öre. Nu vill jag återvända i min skrift, till tiden omkring, där jag plockade bort alla störar från åkern. Bonden och jag kom i fortsättningen bra överens, minst lika bra som före mitt tilltag med hans störar. Han var minst lika vänlig mot mig som Valter, Ing-Britts bror, min svåger. Han var otroligt tålmodig, men jag fortsatte med mina hyss på alla möjliga vis. Inte mot honom, men det fanns ju andra personer i min närhet, att reta och pröva tålamodet på.

Trots att jag var rädd att stöta mig med mamma, för hennes hårdhänta sätt att aga, kunde jag inte låta bli att plocka sönder hennes så kallade mormorsklocka, en sådan som damerna hade hängande runt halsen i en kedja. Jag hade länge funderat över hur den såg ut inuti. Den låg på en hylla i ett köksskåp, när inte mamma hade den på sig. Att öppna den var ganska enkelt, men montera ihop den till ursprungligt skick var rent omöjligt. Blev snopen att det fanns så mycket hjul och andra småprylar inuti. Nu kände jag verklig oro och ångest hur detta skulle sluta. När jag blev lite äldre, och började lösa korsord fick jag lära mig att ett av hjulen, med en mycket tunn fjäder omkring, kallades oro. Jag placerade dessa småprylar löst i boetten, lade ett lock av boetten ovanpå. Livrädd, för vad som skulle komma, när mamma skulle använda klockan. Det blev ett liv utan like. Stryk efter noter, mammas noter. Jag glömde det, gjorde om det, med en ny klocka som hon fick av min morfar, sin pappa. Det var kanske så, att jag trodde att jag hade en viss erfarenhet efter monteringen av den förra? Ack nej, det slutade på samma sätt som förra gången, med både klockan, och smärtan i min kropp. Om jag inte missminner mig så, var det ungefär i det draget jag slutade med liknande tilltag. Men mammas stil att aga, fortsatte i tid och otid, jag kunde inte förstå detta, hon var ju så snäll och omtänksam, men ajabaja de gånger hon blev arg. Men det gick fort över, tack och lov, för det mesta var mamma god, glad och öm, hade lätt till skratt, varma kramar och pussar.Omskolning

Eländet börja igen.

Det kändes väldigt svårt. Hur skulle jag göra så att mamma och pappa inte skulle märka något?

kraft att utföra detta, störarna kunde sitta ganska hårt i marken, men envis som jag var gav jag mig inte förrän hela åkern var tom från stör.

Läs fortsättning av Runes berättelse här i DIKKO, berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Sent om sider hamnade hans berättelse i en bok och återfinns idag i antologin Resandefolkets berättelser – Vorsnos Manusch, tillsammans med flera andra berättelser.

Del 1 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Del 2 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv

Förlag DIKKO

redaktionen@dikko.nu

Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS