Del 5 av 5 - Jag lyfter på locket till minnets arkiv

Berättelsen är hämtad ur boken Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch

Detta är en berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Rune skrev aldrig klart berättelsen och det blev ingen bok. Hans son Sonny Eisfeldt, som ärvde materialet när pappan dog, har låtit oss ta del av det. Berättelsen tar sin början på 1930-talet och i den beskriver Rune sin uppväxt bland resande och cirkusartister.

Del 1 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Del 2 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Del 3 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Del 4 av 5 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv
Del 5 av 6 – Jag lyfter på locket till minnets arkiv

Hitler och Jesus

Jag bar på en ständig rädsla för Hitler och kriget i världen. Det satt kvar från den gången i Norrtälje, när ungarna skrek för att skrämma oss mindre att Hitler var på väg. Inte visste jag då att det var vårt flygvapen som hade flygövningar. Som jag nämnt förut var det då min stamning började. På min väg från skolan passerade jag kyrkan på vänster hand. Vid ett av dessa tillfällen fick jag på långt håll se och höra en massa militärer som var på väg åt mitt

håll. Full av fasa och skräck sprang jag och gömde mig intill kyrkmuren, och ett litet träd som växte där. Strax var de framme vid och passerade ett litet vägskäl. Nu var de mitt emot mig, kunde tydligt se deras vapen. Rädslan försvann nästan helt, när jag hörde att de pratade svenska och jag tordes fortsätta min vandring till skolan.

Vid vägskälet jag nämnde nyss har jag ett minne av en man som hejdade mig och frågade ”Har du hört talas om Jesus? ”Vad jag kan minnas, så tror jag att han fick ett nekande svar. Han höll en liten minipredikan för mig, och avslutade med att sjunga den gamla läsarmelodin ”Jesus älskar alla barnen”. Ett härligt minne, som förblev ett minne en längre tid. Det tog en fastare form när jag träffade Ing-Britt år 1950. Vi två, och andra ungdomar gick ofta och lyssnade på evangeliet i olika frikyrkolokaler i Vendels Kommun. Lite av det som sades fastnade tydligt i mitt hjärta. Andra utbud för oss var det ganska ont om, framför allt vintertid. En härlig tid att tänka tillbaka på. Vi talar ofta om den tiden nu, mer än femtio år senare.

En lugnare tillvaro

Min dröm om att vi skulle få en lugnare tillvaro, den sprack. Längre fram i tiden, fick jag veta att det hade varit min pappas förhoppning också. Än den ena, än den andra dök upp hos oss i vår lilla stuga. En otrolig blandning att se och höra på, olika språk, nationaliteter, och yrkesutövare. Mamma levde upp igen. Det blev en annan glädje i stugan. Men jag hörde att hon sa till pappa att det skulle räcka med hennes mamma och pappa. Inte blev det lättare för mig i skolan och för övrigt i vardagen på grund av alla dessa personligheter som kom och gick.

En liten bit in på vår skogsväg fanns det en liten fin skogsglänta där de reste sina tält. En del bodde de i, andra användes som förvaringsutrymmen för alla dessa prylar som ingår i en tivoliuppsättning. För att nämna något i högen fanns det karusell, bilbana, och dansbana, nedmonterade stånd av alla de slag och mycket, mycket mer. Nu fick folk återigen något att skvallra om. Jag fick mina pikar titt som tätt, både i skolan och i samhället för övrigt.

Trots att besökarna hade tält som de i vanliga fall bodde och åt i så var det mamma som stod för matlagningen, utom de gånger mormor var hos oss. Det blev väldigt trångt runt matbordet i det lilla köket. Vad jag kan minnas och i den åldern förstå, av lösryckta ord och blickar mellan mamma och pappa, så var det sällan eller aldrig någon som bidrog ekonomiskt. Jag kan än idag minnas hur trött och arg pappa var. Pengarna räckte inte till att mätta så många munnar. Mamma var utåt glad och lycklig över att kunna härbärgera så mycket folk. Att visa att hon hade det bäst av syskon och all övrig släkt. Hennes man var duktig, och skicklig inom sitt yrke. Med den tidens mått var hans inkomst mycket bra. Mamma visade gärna upp för sina syskon och deras bekantskapskrets att vi hade fått det bra. Hon fanns alltid där med öppna armar. Hennes hem var alltid öppet, hon var lycklig och stolt över sin tillvaro. Orsaken till detta var nog att mamma gift sig med min pappa, som hade ett yrke och skaffat sig och oss en fast punkt i livet. Över detta var mamma lycklig och glad

Mamma var som sagt utåt glad, men jag vet att jag kom på henne flera gånger med att hon grät och beklagade sig för pappa. Hon var genomtrött. Pappa försökte gång på gång att övertala henne om att hon var tvungen att säga ifrån till sina syskon, att det inte kunde fortsätta på det här viset. Men det skedde aldrig. Det var en konstig syskonkärlek. Dom kritiserade aldrig varandra, öga mot öga. Däremot skälldes och klagades det på den ena eller den andra när inte det syskonet var närvarande. Var det av feghet eller falskhet? Inte vet jag, men det fortsatte på det viset hela livet och detta förföljde mig många år framåt. Jag var ständigt misstänksam mot Ing-Britts syskon, trodde att hon och de pratade illa om mig när inte jag var i närheten. Denna misstänksamhet kunde jag sen gräva ner och glömma, det kändes och känns skönt.

Cirkus Svea

Det är kanske på sin plats att jag kommer med en förklaring, vad det gäller tälten och tivoliprylarna i skogsgläntan en bit in på vår väg? Cirkus Svea fick läggas i konkurs omkring 1915. Orsaken var den att morfar skrev på en borgensförbindelse till en av sina bröder som drev ett företag i Norge. Han behövde få in kontanter för att kunna driva rörelsen vidare. Jag vet mycket lite om hur det gick till. Han misskötte i alla fall det lån han fått i en bank. Med den följd att morfar, som då vart betalningsansvarig, fick stå för hela kalaset. För att kunna betala denna skuld blev dom tvingade att sälja ut cirkusen i etapper, ända till dom förstod att det inte lönade sig att resa omkring med ett minimerat företag. Det var en väldigt svår tid för morfar, mormor, och alla barn. Morfar blev mycket arg och förtvivlad. Han blev så hatisk på brodern att han åkte till brodern i Norge och gav honom en rejäl omgång stryk. Inte nog med detta, han satte fast broderns huvud i ett skruvstäd som fanns i broderns verkstad, tog en rasp och skavde bort allt hår ända in till svålen. Det kan man kalla hat och ilska. För detta fick morfar sitta sex månader på Långholmen.

På något sätt, när de sålt det mesta av cirkusen, fick de pengar över att köpa ett litet minitorp i gruvsamhället Herräng. Det var byggt i en skogsglänta med många aspar omkring sej. Dom kallade det för Asphagen, och så heter det än idag. Efter mormor och morfars död köptes stället av ett stockholmspar. Av cirkusen sparade dom en liten ponny. Hur länge minns jag inte, men jag som två till fyraåring fick klappa och kela med denna lilla krabat. Men en dag när vi besökte de var den borta. Hundar av olika raser, såsom pudlar och schäfrar hade de kvar i otaliga år, avkomlingar efter cirkushundarna. Uppe på deras vind stod en stor koffert, den var jag väldigt nyfiken på, men den var låst. Den innehöll alla morfars trolleritillbehör, också den kvar från cirkustiden. Han har trollat för mig många, många gånger, viken lycka det var.

Jag är fortfarande stolt över att mina morföräldrar var cirkusartister och kunde driva ett sådant företag. Det var nog inte lätt på den tiden, att fara land och rike omkring med alla prylar som tillhör en cirkus. Förutom allt material, så hade de ett antal hästar, hundar, grisar och höns och andra fåglar som tillhörde artistgruppen. Stormasten till huvudtältet var tolv meter lång, man kan säga att det var högt till tak. Alla som vart inne i ett cirkustält vet ju att det går åt många master med tillbehör för att bära upp en sådan lokal. Det var ett tungt och svårt arbete, som alla fick hjälpa till med. Ja alla, från cirkusdirektören, som var min morfar till cirkusens kokerska och allt i allo, min mormor. Mormor födde så småningom elva barn. Fem eller sex av de äldsta var artister.

Ibland anställdes det kunniga artister från Tyskland, Ryssland och Norge, även Sverige. Jag har träffat många av dem och deras ättlingar. Det är de och andra som jag nämner i min berättelse som ” främmande människor och olika nationaliteter”. Som sagt var jag mycket stolt över deras yrkesutövande, men det var svårt för samtidigt var det ju orsaken till alla tråkningar jag fått genomlida.

2008-01-28 hade pappa hunnit så här långt. /Sonny

Det här är sista delen av Runes berättelse här i DIKKO, berättelse som Rune började skriva på med en tanke om att det skulle bli en bok. Sent om sider hamnade hans berättelse i en bok och återfinns idag i antologin Resandefolkets berättelser – Vorsnos Manusch, tillsammans med flera andra berättelser. Boken finns även att läsa gratis som PDF: Resandefolkets berättelser – Vorsnos manusch

Förlag DIKKO

redaktionen@dikko.nu

Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS