Jag är väldigt öppen med vad jag tycker om svensk minoritetspolitik. Enligt mig är det tydligt att man inte är intresserad av att det ska talas andra språk i Sverige än svenska. Även om andra påstår att det inte är så. Det finns inga institutioner som ger landets medborgare förutsättningar att vara flerspråkiga. I lagen finns det också en tydlig fokus på svenska språket även om engelska är ett acceptabelt ”andra språk”.
Institutionernas syn på språk märks också av i vardagen. Det är enligt mig rätt märkligt att majoritetssvenskar kan ta illa upp när två personer som kan något annat språk, typ arabiska eller somaliska, pratar med varandra på samma språk. Av någon anledning verkar man tro att människor som pratar på ett annat språk än de som majoritetssvenskar kan tala så pratar man illa om den som är utesluten ur samtalet.
Även om jag nu är tydlig med att jag är sverigefinne läser andra människor in i min kropp att jag ska stå för någon form av åsikt kring att tala andra språk än svenska och engelska. Vid ett tillfälle satt jag i baksätet på en före detta kollegas bil. Hon och hennes partner satt i framsätet och pratade polska då de båda var från Polen. Jag tänkte inte så mycket på det när kollegan plötsligt utbrister ”Vi pratar inte skit om dig”. Jag blev rätt förvånad men sa något i stil med att jag inte tror det. Jag tror inte ens att jag brydde mig om att jag befann mig i samma bil.
I ett annat sammanhang satt jag i bilen tillsammans med kollegor. Vi var ute och körde med en boende där vi jobbade. En kollega började prata arabiska med den boende varpå en annan kollega säger ”vi pratar svenska här”. Jag förstår inte riktigt varför man ska säga så och svarade med att säga ”håll språket levande”. Det bästa sättet att hålla ett språk levande är att tala med andra som kan samma språk. Inte mer än så.
Det är väl rätt talande att när någon som jag, som definitivt kan tas för någon inskränkt svenne, helt enkelt måste bemötas av vissa som inte riktigt känner mig. Då ska det ursäktas med att man inte pratar svenska så att jag inte känner mig utanför eller liknande.
Samtidigt kan jag undra hur viktigt det är att tala samma språk för att vara en del av en gemenskap. När kollegor talar med varandra på syrianska, arabiska eller andra språk känner jag mig inte exkluderad. Att vara en del av en gemenskap grundar sig inte på att veta exakt vad andra pratar om hela tiden. Jag kan några enstaka svordomar på syrianska, så när kollegor har svurit åt varandra på syrianska har jag ändå kunnat skratta åt dem. Ett skratt som snart nog går över att skratta gemensamt med varandra.
Eftersom jag lever i en mångspråkig stad tenderar jag att glömma bort det faktum att det finns en väldigt stark vurm för enspråkighet i det här landet. När andra språk gör sig hörda i vardagen, antingen när jag jobbar eller sitter på ett kafé eller gräver bland böckerna på second hand så blir jag alltid lika förvånad över att någon ska känna att de behöver be om ursäkt. Och till på köpet är det till MIG de ber om ursäkt!
Jag satt faktiskt på en födelsedagsfest för inte så längesedan. Jag sitter vid samma bord som några jag lärt känna via mitt nuvarande jobb. En del som jag inte känner sedan tidigare är också där. Det är första gången jag träffar dem på den här födelsedagen.
Av någon anledning kommer vi in på det här med språk. Det handlar inte om vad som är rätt eller fel när det kommer till språk utan att jag faktiskt skrattar åt mina kollegor när de argumenterar med varandra på syrianska. En av de som inte känner mig säger plötsligt ”det är otrevligt att inte prata svenska, eller hur?”. Nej, svarar jag, det tycker jag inte. Sen pratade vi inte mycket mer om det. Jag gick till dansgolvet och dansade resten av kvällen.
Det finns säkert fler exempel som jag har glömt bort, men själva kärnan i vad jag försöker säga är att det inte finns någonting att ursäkta sig med om man pratar på ett minoritetsspråk. Om någon känner sig utanför är det såklart tråkigt, men att prata ett språk man kan med någon annan handlar inte nödvändigtvis att utesluta någon annan. Det är min upplevelse.
Stellan Beckman
Att vara en oberoende tidning, som inte har några bidrag, kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
