Du ser en främmande.
När jag var barn på 1950-talet så var en främmande, någon efter-längtad. Man stod i fönstret och spanade för att kunna vara den förste att se när han eller hon änt-ligen kom. Spänningen kittlade i magen på ett läskedrycksbublande sätt. Äntligen!
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
En släkting eller bekant skapade olika slags längtan, medan en helt okänd person skapade en annan sorts förväntan.
Känslan kunde alltså variera i styrka. Tiden som gått sedan vi sågs sist var inte helt avgörande för hur starkt den kändes. Det var mer bandets styrka mellan denne och mig som avgjorde.
Säkert hade du också en favorit-morbror eller farbror, eller en särskilt älskad mormor eller farmor, eller kusin. Nivån på den lustfyllda anspänningen inför ett nytt möte kunde nå olika höjd på vår ”längtantermometer”. Utan att styras av tiden som gått sedan sist.
Men den som var helt okänd och som man skulle möta för första gången gjorde kanske att termometern slog i taket. Där fanns ju ett helt liv – ett okänt liv – att upptäcka.
Som när min morbror ringde och sa att han träffat en tjej som han tänkte ta med och besöka oss. En kvinna som kom från en helt annan del av landet, som inte talade som vi och som dessutom var mycket yngre än min morbror.
Detta påverkade förväntningarna olika beroende på om man var vuxen eller barn.
De vuxna kunde vara lite mer frågande. Medan barnen bara tyckte det skulle bli spännande. I detta ger jag barnen all cred.
Det är lite av det där vackra som bor i ett barn som vi ofta tappar bort som vuxna. Den självklara öppenheten. Att en människa alltid är en människa.
Redan som liten reagerade jag på de vuxnas ord för de som kom på besök.
– Vi skall få främmande…
Det ordet var ju för ett barn – ett avstånd.
Därför förstod jag aldrig varför inte doktorn och tandläkaren var främmande. I den bemärkelsen hade det ju passat tyckte jag. De var ju två personer jag gärna betraktade på avstånd. Ju längre – ju bättre.
Mina besökare som de vuxna kallade ”främmande” var ju till sin karaktär sådana jag absolut INTE ville ha på avstånd. Det var ju därför jag längtade efter att de skulle komma. Nära.
Den där förväntan och nyfikenheten bar jag med mig genom åren.
Två tyska barn kom som sommarbarn till min hemby. Självklart lockade de mig att gå nära. Vi blev bästa vänner, trots att vi nästan aldrig förstod ett ord av vad vi sade till varandra.
När jag var elva år flyttade vi och jag började i en ny skola. Alla där var för mig okända. Men tillsammans med en viss osäkerhet gick jag dit med min vanliga nyfikenhet och förväntan. Det var ju bara andra människor i min egen storlek. Och lärarna var av samma sort som de jag hade haft på det ställe jag kom ifrån.
Sen blev jag så småningom förälskad i en flicka. Utan några som helst förkunskaper kom förälskelsen att drabba oss båda. Lite barnsligt där bara detta att hålla varandra i handen var lika starkt som alla andra äventyr man upplevt.
–
När den där resan från barn till vuxen så småningom var tillryggalagd, hade jag med mig den där synen på främmande. Att i dem fanns min längtan efter mötet.
Inte att förstå så att jag villkorslöst mötte alla människor och accepterade alla sorter av beteende. Inte alls. Men jag gick aldrig in i ett möte med förutfattade meningar.
Det fanns både rädsla och osäkerhet ibland. Jag har ju redan berättat om hur jag kände för läkare och tandläkare. De skrämde mig som barn.
Men det var ju mest när de var på långt håll. Att veta att man skulle möta dem och alla olika scenarier man då såg framför sig, med plågsamma ingrepp och vassa verktyg.
Erfarenheten lärde mig att detta försvann i själva mötet. Verkligheten. Då var de ofta både snälla, empatiska och omtänksamma. Jo, det kunde göra ont. Men deras deltag-ande och att jag fick veta varför, tog bort den rädsla som bara var min.
Så min slutliga analys av det främmande är att det fortfarande handlar om ett avstånd. Tar du bort avståndet genom att gå nära så upptäcker du både dig själv och den som är som du.
Tro mig, jag är inte naiv, jag vet att det finns människor med dåliga motiv, kriminella och till och med mördare.
Men ingen människa skall bedömas innan du varit så nära att du ser bra …
/Bennie Åkerfeldt
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
