I många år har vi talat om diskrimineringen av romer och de orättvisor som vårt folk utsätts för. Och det ska vi fortsätta göra, eftersom diskriminering är en verklighet. Men om vi verkligen vill skapa förändring måste vi också ha modet att tala om de problem som finns inom vår egen gemenskap. Jag kan inte längre acceptera tystnaden när jag ser hur romska barn fortfarande berövas sin barndom, sin utbildning och sin framtid. Om vi verkligen säger att vi kämpar för romska rättigheter kan vi inte bara tala om diskrimineringen utifrån. Vi måste också våga tala om det som sker inom vår egen gemenskap, även när det är svårt och obekvämt.
Tidigare publicerad: „Девојчиња од девет години не треба да бидат невести“: Активистката и писателка Ана Снежана Јашаровска со силна порака против детските бракови
Det är också viktigt att förstå att situationen inte ser likadan ut överallt. I delar av Rumänien, Bulgarien, Serbien och Nordmakedonien lever många romska barn fortfarande under mycket svåra förhållanden. Samtidigt finns det skillnader mellan länderna. I Nordmakedonien har utvecklingen när det gäller barnäktenskap förbättrats jämfört med tidigare, även om problemet inte har försvunnit helt. Däremot är tiggeri bland romska barn fortfarande ett mycket allvarligt problem. I delar av Rumänien, Bulgarien och Serbien förekommer fortfarande barnäktenskap där barn gifts bort i mycket ung ålder. Inget barn ska förlora sin barndom, sin utbildning eller sin rätt att själv välja sin framtid. Därför vill jag lyfta två frågor som vi alltför länge har valt att blunda för – tiggeri bland barn och barnäktenskap. Det här är inga traditioner och inga romska seder. Det handlar om allvarliga kränkningar av barns rättigheter.
Varje dag ser vi romska barn stå vid trafikljus, utanför butiker och på gatorna. I stället för att sitta i ett klassrum tigger de. I stället för att läsa böcker sträcker de ut handen för att be om pengar. I stället för att få uppleva en trygg barndom tvingas de bära vuxnas ansvar. Samtidigt finns det fortfarande flickor som gifts bort långt innan de blivit vuxna. De berövas sin rätt till utbildning, utveckling, frihet och möjligheten att själva forma sitt liv. Det mest smärtsamma är att vi alla ser detta. Myndigheterna ser det, organisationerna ser det, politikerna ser det och vi romer ser det också. Ändå händer alldeles för lite.
Vi hör ofta att myndigheter ingriper när ett barn far illa, och så ska det naturligtvis vara. Varje barn har rätt till skydd. Men när romska barn år efter år tigger på gatorna, när vi vet att vissa barn inte går i skolan och att vissa flickor gifts bort innan de ens blivit myndiga, då måste vi våga ställa den svåra frågan: Varför reagerar samhället inte med samma kraft? Har romska barn mindre värde? Är deras rättigheter mindre viktiga? Är deras barndom mindre värd att skydda? Lagen ska gälla alla barn, oavsett om de är romer, makedonier, albaner, turkar eller tillhör någon annan etnisk grupp.
Samtidigt vill jag inte lägga hela ansvaret på staten. Vi måste också våga granska oss själva. Under många år har romska organisationer fått ekonomiskt stöd för projekt om utbildning, barns rättigheter, kvinnors rättigheter, social inkludering och arbetet mot barnäktenskap. Dessa projekt har finansierats av staten, Europeiska unionen och andra finansiärer. Därför tycker jag att vi har rätt att ställa frågan: Var är resultaten? Om dessa frågor har varit prioriterade under så många år, varför ser vi fortfarande romska barn tigga? Varför förekommer fortfarande barnäktenskap? Jag säger inte att ingen gör något, för jag vet att många arbetar hårt, men vi får aldrig vara nöjda så länge dessa övergrepp mot barn fortsätter.
Kanske är det största problemet att många är rädda för att säga sanningen. Rädda för kritik, rädda för konflikter och rädda för vad människor ska tycka. Jag är inte rädd. För mig är det viktigare att ett romskt barn sitter i ett klassrum än står vid ett trafikljus. Det är viktigare att en romsk flicka får utbilda sig än att hon blir bortgift som barn. Om det innebär att jag blir kritiserad får det vara så, eftersom sanningen aldrig har varit bekväm.
Om vi verkligen kämpar för romers rättigheter får vår kamp inte stanna vid ordet diskriminering. Vi måste också våga tala om de problem som skadar våra egna barn. Vi måste kräva att lagarna tillämpas lika för alla och att varje romskt barn får gå i skolan, leva i trygghet och få samma möjligheter som alla andra barn. Det här är inte ett angrepp mot den romska gemenskapen. Tvärtom är det ett uttryck för kärlek till vårt folk. Att älska sitt folk betyder inte att dölja dess problem, utan att ha modet att erkänna dem och kämpa för att de ska försvinna.
Vi kan inte heller säga att detta är någon annans problem. När några vuxna utnyttjar sina barn skapas en negativ bild av hela den romska befolkningen. Omvärlden skiljer inte mellan de familjer som arbetar, utbildar sina barn och lever med värdighet och de familjer som utnyttjar sina barn. Konsekvenserna drabbar oss alla. Därför har vi alla ett ansvar att höja våra röster.
Om du inte har modet att tala om de verkliga problemen i den romska gemenskapen ska du inte gå med i romska organisationer. Gå inte in i politiken. Bli inte aktivist bara för att få en titel, ett projekt eller personlig vinning. Att arbeta för romska rättigheter handlar inte om att synas på konferenser eller ta bilder. Det handlar om att våga tala när andra väljer att tiga.
Det är därför jag startade min egen förening. Inte för att jag tror att jag ensam kan förändra världen, utan för att jag vägrar vara tyst. Samtidigt vet jag att ingen organisation ensam kan lösa dessa problem. Vi behöver samarbete. Romska organisationer måste sluta se varandra som konkurrenter och börja arbeta tillsammans. Vi måste lägga prestige, personliga intressen och splittring åt sidan och förena oss kring det viktigaste vi har våra barn.
När romska barns rättigheter kränks får systemet inte vara tyst. Myndigheter måste agera med samma beslutsamhet som när andra barns rättigheter kränks. Romska barn har samma rätt till skydd, utbildning, trygghet och en framtid som alla andra barn. Rättvisa får aldrig bero på ett barns etniska bakgrund. Först när myndigheter, romska organisationer och hela samhället tar ett gemensamt ansvar, vågar tala öppet och sätter barnens bästa främst kan vi skapa verklig förändring. Våra barn har inte tid att vänta längre.
Anna Snezana Jasarovska
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
