Modersmålsundervisning är en tämligen marginell företeelse i det svenska samhället. Jag pratar nu inte bara om nationella minoriteter och minoritetsspråk utan om modersmålsundervisning generellt. Trots att det är en tämligen marginell företeelse får det ändå bära skulden för allehanda tendenser i det svenska samhället.
Att det är en marginell företeelse menar jag detta: andelen elever som har rätt till modersmålsundervisning i jämförelse med de som faktiskt går i densamma är tämligen få, andelen timmar som modersmålsundervisning har i det officiella skolschemat är oftast utanför ordinarie skolplanering (undervisning sker mellan ordinarie lektioner, under raster eller efter skolan slutat), bristen på lärare inom modersmålsundervisning är också stor.
Vanligtvis brukar modersmålsundervisningens motståndare tala om dess stora kostnader. 2,4 miljarder kronor om året. Detta är visserligen en stor summa för genomsnittet. Hur många kan spara ihop ens en halv miljard om de sparar alla pengar de tjänar under en livstid? Nä, precis, det är väldigt få som kan det.
Ändå är 2,4 miljarder ingen större summa i förhållande till statsbudgeten. Som jämförelse kan man ta ROT-avdraget som kostade 22 miljarder under 2025. Uppenbarligen finns det pengar i det svenska samhället, men vad man väljer att lägga det på är många gånger en ideologisk fråga.
Om det inte finns argument från ett ekonomiskt perspektiv kan man alltid ta till andra. I en debattartikel för DN (2/6–26) skriver Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning om svenska elevers skolresultat. Eller förlåt, han skriver om ”gapet mellan de med svensk och utländsk bakgrund” i OECD:s piaac-undersökning.
Man kan såklart fråga sig hur Sahlgren definierar ”svensk” respektive ”utländsk” bakgrund. Är det en definition han själv har, eller är det OECD:s definition eller till och med SCB:s definition? Om vi följer den senare är utländsk bakgrund alla som är födda utanför Sverige. Lika mycket från Norge, Finland, Danmark som Italien, Grekland, Turkiet, Nigeria, Brasilien, Kina, Korea och så vidare. Det innefattar också personer med två föräldrar från ”utlandet” oavsett vilka kunskaper de har i svenska eller ej. Sist men inte minst innefattar det även personer som är adopterade från något land utanför Sveriges gränser.
Detta verkar dock inte vara ett problem för Sahlgren. Han skriver att sedan ”ungefär ett decennium tillbaka har resultaten på internationella prov i grundskolan förbättrats rejält, efter fallet som skedde från och med mitten av 1990-talet”. Han fortsätter med att detta ”gäller särskilt när man tar hänsyn till demografiska förändringar som kan härledas till invandringen”. Alltså, de stora strukturella förändringarna i den svenska skolan, så som privatisering och skolvalet, tar han inte hänsyn till.
Sahlgren skriver att ”grundskoleelever med inhemsk bakgrund presterar numera i den internationella toppen, ett tecken på att den svenska grundskolan håller hög klass när man jämför ’lika med lika’”. Samtidigt kan man fråga sig om det även finns andra variabler att dela upp resultaten i. Går eleverna i fråga i privatägda skolor? Är det skillnad på klass? Föräldrars utbildning? Kön? Kanske finns det mycket att säga om skolresultaten utifrån fler variabler, det som kallas ett intersektionellt perspektiv. Men det är ju så 2012 att prata om intersektionalitet!
Poängen med debattartikeln verkar vara att landa i att modersmålsundervisning är det huvudsakliga problemet, men det tar tid för Sahlgren att komma dit. Trots att debattartikeln har den minst sagt dramatiska titeln ”Skrota modersmålsundervisning – lägg mer tid på svenskan” vill han konstatera några saker innan han kommer fram till sin ”lösning”.
Han skriver att ”svenska gymnasieungdomar har nämligen förbättrat sina resultat markant i både läsning och räkning mellan 2012 och 2023.” Och i nästa stycke att ”när man enbart studerar ungdomar med svensk bakgrund blir förbättringen i läsning ännu tydligare, medan resultaten i räkning påverkas mindre. Detta beror på att ungdomar med utländsk bakgrund endast har förbättrat sin läsförståelse marginellt, samtidigt som de har ökat sina resultat i räkning kraftigt.” Okej, så elever presterar bättre nu än de gjorde förr?
Längre ner skriver han att ”Bland ungdomar med inhemsk bakgrund når Sverige en delad andraplats i läsning, en delad förstaplats i räkning och en delad andraplats i adaptiv problemlösningsförmåga.” Detta leder honom till nästa stycke där han skriver om ett stort problem. Det vill säga de stora resultatskillnaderna mellan gymnasieungdomar ”med svensk respektive utländsk bakgrund”. Dessa kunskapsskillnader är enligt Sahlgren ”dagens enskilt största skolpolitiska utmaning”.
Vad är då lösningen på detta problem? Lägga ner privata skolor? Förstatliga skolorna? Nej, han föreslår ”evidensbaserade reformer” som ”no excuses”-skolor med ”elevdisciplin”, ”höga förväntningar” och ”explicit undervisning”. I hänvisning till forskning menar han att ”dessa skolor har starkt positiva effekter på kunskaperna bland elever med utländsk bakgrund” och därför bör man ”undanröja alla hinder för modellen, inklusive lagkravet på elevinflytande”. Alltså, mer auktoritära skolformer, men bara för vissa delar av befolkningen.
Här kommer också ett förslag om modersmålsundervisningen som, inte helt oväntat, ses som ett problem. Sahlgren anser att man bör ”ersätta rätten till modersmålsundervisning med en rätt till riktade språk- och läsinsatser i svenska”. Som stöd för sitt resonemang skriver han att forskningsstödet för ”att modersmålsundervisning förbättrar resultaten i svenska bland elever med utländsk bakgrund är svagt” särskilt i relation till ”vad motsvarande tid och resurser skulle kunna åstadkomma genom extra svenskundervisning”. Exakt vad för resurser vi pratar om är samtidigt inte tydligt utifrån vad Sahlgren skriver. Menar han att 2,4 miljarder extra till skolan ska göra en skillnad när modersmålsundervisningen redan är underfinansierad? Ja, här kan jag bara spekulera.
Sahlgren förklarar inte närmare varför modersmålsundervisning i minoritetsspråk är en del av problemet. Han skriver att det finns internationellt stöd ”för att riktade språk- och läsinsatser i majoritetsspråket – exempelvis explicit ordförrådsundervisning och strukturerad läsundervisning – stärker elevernas läsfärdigheter”. Nog kan det vara så, men det ena måste inte utesluta det andra heller.
Att modersmålsundervisning skulle vara den stora orsaken till att elever i svenska skolsystemet gör dåligt ifrån sig är jag inte övertygad om. Det finns strukturella förändringar som pågått inom skolsystemet sedan 90-talet, såsom privatisering, förändrade betygssystem, besparingar och skolvalet. Dessa påverkar nog en hel del genom att förflytta resurser från skolor där de behövs för att i slutändan skapa ett mer segregerat samhälle.
När någon lägger de försämrade skolresultaten på modersmålsundervisning verkar de glömma att unga idag har andra saker som lockar. Vem behöver skolan när AI-modeller lär dig allting? Vem behöver plugga när du kan bli rik genom att bli känd på sociala medier? Ja, det finns många frågor som handlar om hur eleverna själva ser på skolan som institution. Men att ta reda på det kräver ju att man faktiskt gör fältarbete och studerar elever och lärare ute i verkligheten.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
