Sveriges politik för nationella minoriteter framstår, vid en första anblick, som en viktig satsning för att skydda och stärka de historiska minoritetsgrupperna: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Målen för politiken, som inkluderar att bevara kulturer, ge språkstöd och öka minoriteternas inflytande, är tydligt formulerade och stöds av lagstiftning som ska garantera dessa rättigheter. I praktiken visar det sig dock att dessa ambitioner ofta understöds av kortsiktiga insatser och begränsade resurser, vilket försvagar effekten av politiken och riskerar att urholka minoriteternas ställning.
| Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist E-post: britt-inger@dikko.nu DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn och Instagram |
Trots att minoritetslagen ger vissa kommuner och regioner särskilda rättigheter inom områden som språk och inflytande, är kunskapen om lagen tyvärr alltför låg i många delar av landet. Detta utgör ett problem, eftersom lagens genomförande är beroende av aktiva kommuner. Den bristande insikten och förståelsen hos lokala myndigheter innebär att många minoritetsinvånare aldrig får tillgång till de rättigheter som faktiskt finns, vilket skapar en klyfta mellan lagens intentioner och minoriteterna vardag.
En annan betydande brist är att statens insatser ofta kännetecknas av kortsiktighet. Korta och ojämna projekt gör det svårt att bygga långsiktiga strukturer som kan hålla minoriteternas språk och kultur vid liv över tid. Dessutom saknas det systematisk uppföljning av projekten, vilket gör att den kunskap som framkommer inte tas tillvara eller förmedlas till andra. Unga vuxna inom de olika minoriteterna verkar ha gett upp och deltar också i mindre utsträckning i samhälleliga samråd, kanske för att de politiska signalerna gör att de inte upplever att de blir tagna på allvar eller är viktiga, vilket i sin tur hotar det framtida engagemanget hos nästa generation och därmed minoritetspolitikens hållbarhet.
Regeringen har prioriterat försoningsprocesser med de nationella minoriteterna tornedalingar, kväner och lantalaiset, men har beslutat att inte införa Europarådets krav på minst tre timmars modersmålsundervisning per vecka. Detta illustrerar en balansgång mellan att erkänna minoriteters rättigheter och att göra praktiska politiska bedömningar. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson avvisar kritiken från Europarådet angående att modersmålsundervisningen i svenska skolor är otillräcklig. Detta kan ses som ett försvar av den nuvarande utbildningspolitiken och resursfördelningen inom skolsystemet.
Partipolitiken kring minoritetsfrågor är kännetecknad av en markant splittring, vilket i hög grad försvårar en enad och effektiv politik, en politik som går över partigränserna. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet förespråkar en ökning av resurser och en förstärkning av minoriteternas rättigheter. Å andra sidan står Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristemokraterna och numer även Liberalerna fast vid en mer återhållsam linje, där exempelvis en utvidgning av rätten till modersmålsundervisning avvisas. Denna hållning riskerar att ytterligare marginalisera redan utsatta grupper.
Kristdemokraterna och deras partiledare Ebba Busch har tydligt markerat en hårdare linje i integrations- och minoritetspolitiken. Genom att driva på för skärpta språkkrav och ställa krav på svenskt medborgarskap för kommunal rösträtt riskerar de att exkludera och marginalisera stora grupper i samhället. Fokus på svenska språket är förstås viktig för integration, men när kraven blir alltför strikta kan det snarare undergräva möjligheten för människor att känna sig inkluderade och delaktiga i det demokratiska samhället. Samtidigt är deras satsningar på de historiska nationella minoritetsspråken lovvärda, men dessa insatser framstår som otillräckliga i ljuset av deras övriga restriktiva politik.
Liberalernas förvandling under Simona Mohamsson är minst sagt anmärkningsvärd, även om förvandlingen påbörjat redan innan Simona Mohamssons tillträde. Tidigare stod partiet för en liberal minoritetspolitik som betonade individens rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur – en frihetsfråga som handlade om självbestämmande och respekt för mångfald. Nu har man istället valt att ansluta sig till Tidö-partiernas linje. Den liberala rörelsen tycks ha böjt sig för den politiska realiteten och prioriterar nu tvingande regler framför individens rättigheter, vilket är en farlig väg att gå i ett demokratiskt samhälle som ska främja mångfald och inkludering.
Socialdemokraterna däremot tycks befinna sig i en mittposition i många frågor, vilket skapar osäkerhet och tvekan om hur deras minoritetspolitik kommer att bli i framtiden. Partiet har inte lyckats ta en tydlig ställning varken för de återhållsamma förslag som ingår i Tidö-överenskommelsen eller för en mer kraftfull insats för minoriteter, som den andra sidan förespråkar. Denna ambivalens kan leda till politisk handlingsförlamning, eller, som i Malmö, en nedtrappning av beslut som gynnar minoriteter och befintlig verksamhet. Det är tydligt att Socialdemokraternas obeslutsamhet underminerar möjligheterna till en långsiktig och hållbar minoritetspolitik. Historiskt sett har Socialdemokraterna visat ett starkt engagemang för minoritetsfrågor och fokuserat på att förbättra utbildning och kultur till fördel för minoriteter.
Den utveckling som nu sker är en oroande tendens där både Kristdemokraterna och Liberalerna rör sig bort från en genuin minoritetsvänlig politik och där Socialdemokraterna inte riktigt verkar veta vilket ben de ska stå på. Det krävs modiga och beslutsamma politiker som vågar stå upp för både individens rättigheter och för ett öppet, inkluderande samhälle där alla ges möjlighet att bidra utan onödiga begränsningar. Den nuvarande regeringens insatser uppfattas som otillräckliga och fragmentariska, vilket ytterligare försvårar arbetet med att stärka nationella minoriteters ställning. I en tid då behovet av tydliga och effektiva åtgärder är större än någonsin, framstår den rådande politiska splittringen som ett allvarligt hinder – inte bara för minoriteterna själva, utan för hela samhällets demokratiska utveckling. Det måste till en mer samordnad och konsekvent politik om Sverige ska kunna leva upp till sina åtaganden gentemot nationella minoriteter.
Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, ofta kallad minoritetslagen, presenterades av Alliansregeringen och trädde i kraft den 1 januari 2010. Trots att lagen marknadsfördes som ett viktigt steg för att stärka de nationella minoriteternas rättigheter i Sverige, finns det skäl att ifrågasätta både lagens faktiska genomslag och den politiska viljan bakom den. Alliansregeringen, bestod av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) och Kristdemokraterna. Men trots denna styrka saknades en verklig ambition att kraftfullt förbättra minoriteternas situation. Lagen blev snarare en symbolisk gest än ett verktyg för reell förändring.
För att minoritetspolitiken ska bli verkligt effektiv krävs därför ett paradigmskifte med fokus på stabil finansiering över tid, ökad kunskap och strukturerade former för inflytande. Det är också viktigt att minoriteterna involveras i beslut som berör dem (på riktigt) och att deras åsikter blir lyssnade till. Digitalisering och teknologiska satsningar kan erbjuda nya möjligheter för språkteknologi, men utan politiskt mod och ekonomisk uthållighet riskerar även dessa initiativ att förbli tillfälliga lösningar snarare än att erbjuda den grundläggande förändring som behövs.
Det råder en gemensam ambition bland partierna att motverka diskriminering och stärka minoriteters ställning, även om fokus och föreslagna lösningar skiljer sig åt. Språkfrågor, särskilt modersmålsundervisningen är en aktuell och omdebatterad fråga där regeringen och oppositionen inte helt är överens. Sveriges minoritetspolitik framstår idag som välriktad men fragmentarisk – en politik där lagar och mål finns, men där verkligheten präglas av bristande resurser, ointresse, låg kunskap och otillräckligt deltagande. Utan en tydligare prioritering finns en stor risk för att de nationella minoriteternas rättigheter och kulturer fortsätter att vara marginaliserade istället för att erkännas som fullt integrerade, viktiga och levande delar av det svenska samhället.
Lyssna på Radio Romanos intervjuer med politikerna
Lyssna på Sameradions intervjuer med politikerna
Lyssna på Sverigesradio Finska med politikerna
Hur vill du att politiken ska utformas? Snart är det val, vilket ger oss alla en möjlighet att påverka vår demokrati. Se till att göra din röst hörd och rösta på det parti som du vill ska forma vår vardag.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
