Det räcker nu med högtidliga ord om kulturarv och mångfald. Om Sverige menar allvar med sina nationella minoriteters rättigheter måste politiken börja finansiera de språk man säger sig vilja bevara.
| Text: Britt-Inger Hedström Lundqvist E-post: britt-inger@dikko.nu DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn och Instagram |
I morgon går Sverige till val. Vi hör löften om ett starkare Sverige, ett tryggare Sverige och ett Sverige där alla ska få möjlighet att leva ett gott liv. Men mitt i alla vallöften finns en fråga som alltför ofta hamnar längst ned på den politiska dagordningen: de nationella minoriteternas rättigheter och minoritetsspråkens framtid.
Det borde vara tvärtom.
Sverige har fem erkända nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Till dessa minoriteter hör jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Det är språk som har talats i Sverige i generationer. Ändå är flera av dem så utsatta att vi måste ställa den obekväma frågan:
Kommer våra minoritetsspråk fortfarande att vara levande språk om några generationer?
Det räcker inte att säga att språken är viktiga
Svenska politiker är ofta duktiga på att tala om kulturarv. De säger att minoritetsspråken är en viktig del av Sverige. De talar om mångfald, historiskt ansvar och allas lika värde. Men vad händer när talen är över?
Var finns lärarna?
Var finns undervisningen?
Var finns böckerna?
Var finns medierna?
Var finns språken i förskolan, skolan och äldreomsorgen?
Och framför allt: var finns pengarna?
Ett språk kan inte överleva genom vackra formuleringar i en proposition. Ett språk behöver människor som talar det.
Barn som lär sig det.
Lärare som undervisar i det.
Författare som skriver på det.
Journalister som använder det.
Äldre som får möjlighet att använda det i kontakten med vården och omsorgen.
Det kräver resurser.
Rättigheter utan resurser blir tomma ord
Sverige har redan lagstiftning som ska skydda de nationella minoriteterna och deras språk. Problemet är att en lagstadgad rättighet inte automatiskt blir en verklighet.
Om kommunen saknar personal som kan jiddisch, romani, finska eller meänkieli hjälper det föga att lagen säger att invånaren har språkliga rättigheter.
Om det inte finns tillräckligt många lärare i samiska hjälper det föga att vi samtidigt säger att samiskan är en självklar del av Sveriges kulturarv.
Om barn inte får möjlighet att lära sig sina föräldrars eller mor- och farföräldrars språk riskerar språket att brytas mellan generationerna.
Därför måste minoritetspolitik också vara budgetpolitik.
Det är där regeringens och riksdagens ambitioner prövas på riktigt.
Partierna måste sluta gömma sig bakom ord
Inför valet har partierna fått frågor om minoritetspolitiken. Det är bra. Men väljarna borde kräva mer än allmänna besked. Vi borde kräva siffror.
Hur mycket vill partierna satsa på minoritetsspråken under nästa mandatperiod?
Hur många nya lärare vill de utbilda?
Hur ska undervisningen stärkas?
Hur ska språkcentrum och kulturinstitutioner få långsiktiga förutsättningar?
Hur ska kommunerna få resurser att leva upp till sina skyldigheter?
Och vad ska hända med kommuner som inte gör det? Det är här skillnaden mellan politisk retorik och politiskt ansvar blir tydlig.
Vem är beredd att prioritera?
Det finns alltid viktigare saker att lägga pengar på. Det kommer alltid att finnas en skola som behöver mer resurser, en vård som behöver förstärkas eller en väg som behöver repareras. Men det är just därför politik handlar om prioriteringar.
Om Sverige på allvar anser att de nationella minoriteternas språk är en del av vårt gemensamma kulturarv måste det också finnas en vilja att prioritera dem när budgeten ska fördelas.
Att bevara ett språk kostar pengar.
Att förlora ett språk kan däremot ske nästan obemärkt.
Först försvinner några användningsområden. Sedan blir det svårare att hitta lärare. Sedan minskar undervisningen. Sedan slutar barnen att tala språket. Till slut finns språket kanske bara kvar hos en äldre generation. Då är det lätt att säga att det var tråkigt.
Men då är det för sent.
Språket är en del av människans identitet
För den som tillhör en nationell minoritet är språket inte bara ett skolämne.
Det kan vara språket som mormor talade.
Språket som hördes hemma vid köksbordet.
Språket som bär gamla berättelser och uttryck som inte går att översätta fullt ut till svenska.
Språket som knyter samman generationer.
När ett sådant språk försvinner försvinner inte bara ord. En del av historien försvinner. Därför är minoritetspolitik inte en särfråga för några få. Den handlar om vilket samhälle vi vill vara.
Nu är det dags att välja handling
I morgon röstar vi.
Vi väljer vilka som ska få makt att fatta beslut om Sveriges framtid. Då bör vi också fråga oss vilka politiker som är beredda att försvara den del av Sveriges framtid som riskerar att försvinna tyst och långsamt.
Det är enkelt att säga att finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch är viktiga.
Det svåra är att finansiera deras framtid.
Så låt oss sluta nöja oss med vackra ord.
Sluta prata om minoritetsspråk – börja finansiera dem.
För att ett språk verkligen ska överleva krävs mer än erkännande. Det behöver människor, undervisning, kultur – och politisk vilja.
Och politisk vilja måste synas i budgeten.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
