När jag lyssnar på partiledardebatter och vallöften inför valet 2026 ställer jag mig en fråga som tycks sakna svar: Var är minoritetspolitiken? Mitt hopp stod till Almedalen, men ack vad jag bedrog mig. Nu har den sista talaren sagt sitt och minoritetspolitiken lyser tydligt med sin frånvaro, igen.
Sverige har fem erkända nationella minoriteter. Deras rättigheter är skyddade i lag och bygger på internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Ändå lyser deras frågor nästan helt med sin frånvaro i den politiska debatten. Fokus ligger på ekonomi, brottslighet, energi och migration – viktiga frågor, men samtidigt verkar de nationella minoriteternas situation ha försvunnit från den politiska kartan.
Det enda tydliga undantaget är regeringens satsningar på det judiska samfundet, vilket är både viktigt och nödvändigt mot bakgrund av den ökande antisemitismen.
Men minoriteten romer tycks ha hamnat längst ut i politikens periferi. Regeringens referensgrupp, som ska stärka romsk delaktighet, misslyckas gång på gång. Romer vittnar om att de inte ges verkliga möjligheter att påverka besluten som rör deras liv. Istället presenteras färdiga lösningar ovanifrån, eller så talar myndigheter om romers behov utan att faktiskt lyssna på dem. Delaktighet kan inte vara en formalitet – den måste vara verklig. Om människor inte får inflytande över de beslut som påverkar dem riskerar förtroendet för både myndigheter och politiken att urholkas. Vilket också gör att de engagerade romer och resande som finns ger upp och slutar komma på dessa viktiga möten. Att känna att man inte blir sedd eller hörd är mycket påfrestande och leder till ett osynliggörande och avståndstagande.
Samerna, som är en nationell minoritet och ursprungsfolk, upplever, precis som minoriteten romer, att deras rättigheter gång på gång får stå tillbaka. Frågor om mark, kultur, språk och självbestämmande förblir olösta trots årtionden av utredningar och löften. Många samer upplever att deras perspektiv betraktas som särintressen snarare än som frågor om mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.
Inte heller sverigefinnarna eller tornedalingarna känner sig särskilt prioriterade. Deras språk och kultur uppmärksammas ibland vid högtidliga tillfällen, men symboliska ord räcker inte. Om de nationella minoritetsspråken ska leva vidare krävs långsiktiga satsningar på utbildning, äldreomsorg, kultur och möjligheten att använda språken i kontakt med myndigheter. Annars riskerar de att successivt försvagas.
Problemet är större än enskilda reformer. Minoritetslagen är tänkt att garantera de nationella minoriteternas rättigheter och inflytande. Men alltför ofta stannar lagens intentioner på papperet. Kommuner och myndigheter lever inte alltid upp till sina skyldigheter, uppföljningen är bristfällig och konsekvenserna när lagen inte följs är ofta obefintliga. En lag utan verklig efterlevnad blir till slut ett tomt löfte.
Det handlar inte om att ge vissa grupper särskilda privilegier. Det handlar om att Sverige ska leva upp till sina egna lagar och internationella åtaganden. Ett demokratiskt samhälle bedöms inte bara efter hur majoriteten behandlas, utan också efter hur det värnar sina minoriteter (och där får Sverige kritik från flera internationella håll).
Inför valet 2026 borde därför varje parti få svara på några grundläggande frågor: Hur vill ni stärka de nationella minoriteternas rättigheter? Hur ska minoritetslagen följas upp? Hur ska minoriteternas inflytande säkerställas? Och vilka konkreta resurser är ni beredda att avsätta?
De nationella minoriteterna är en del av Sveriges historia, nutid och framtid. Deras språk, kulturer och erfarenheter berikar vårt samhälle. Därför kan minoritetspolitiken inte längre behandlas som en bisats eller ett särintresse. Den måste bli en självklar del av den politiska dagordningen.
Frågan är inte längre om Sverige har råd att prioritera minoritetspolitiken. Frågan är om vi har råd att fortsätta låta bli.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
| Kritiken mot statens hantering av de nationella minoriteterna fokuserar huvudsakligen på att insatserna är otillräckliga och kortsiktiga. Myndigheter och internationella organ påpekar återkommande följande brister: – Bristande statliga insatser: Enligt Riksrevisionen har statens åtgärder för att skydda och stärka minoritetsspråken varit långt ifrån tillräckliga. Företrädare för minoritetsgrupper kritiserar även nedskärningar i det statliga stöd som riktas till dessa grupper. – Omfattande diskriminering: Trots att det finns lagar som skyddar mot diskriminering, kvarstår problem som rasism och utsatthet – särskilt antiziganism – som stora samhällsutmaningar som drabbar de nationella minoriteterna i deras vardag. – Svag efterlevnad i kommunerna: Europarådet och Diskrimineringsombudsmannen (DO) har påpekat att de lagstadgade rättigheterna för minoriteter, såsom tillgång till förskola, äldreomsorg och modersmålsundervisning, ofta inte efterlevs på ett tillfredsställande sätt i flera kommuner. –Bristande kunskap: Det råder en utbredd okunskap i majoritetssamhället om minoriteternas historia, kulturer och rättigheter, vilket försvårar integrationen och skapandet av lika villkor. – FN har vid upprepade tillfällen riktat allvarlig kritik mot Sverige: Kritiken som handlar om behandlingen av nationella minoriteter och urfolk handlar främst om strukturell diskriminering, brist på inflytande i beslut som rör traditionella marker och otillräckliga insatser för att skydda minoritetsspråken. |
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
