Det kanske är en självklarhet att minoritetsmedier frågar om de där föreslagna tre timmarna i modersmålsundervisning på nationella minoritetsspråk när politiker intervjuas. Trots allt blev detta förslag avskrivet. Orsaken som getts av partiledarna i Sveriges radio finskas intervjuer har varit lite olika, men det är att vänta sig. I slutändan spelar det endast roll att man lät förslaget ligga i byrålådan ytterligare några år innan man valde att avskriva det.
Vad jag saknar i diskussionen om minoritetsspråken men som gärna får komma tillbaka är den som handlar om tvåspråkig undervisning. Det är trots allt så att vi som förespråkar ett flerspråkigt samhälle där minoritetsspråk av alla slag får möjlighet att hållas levande kanske känner att vi måste vara defensiva med den nuvarande regeringen. Åtminstone känner jag så.
Det finns ändå mycket som tyder på att frågan om tvåspråkig undervisning har varit på tapeten. Åtminstone finns det spår av detta i europarådets expertkommittés granskningar av Sverige och en det offentliga utredningar.
I europarådets expertkommittés första granskning från 2001 står det att man ”notes that there is a clear demand in Sweden amongst persons belonging to national minorities to receive bilingual education” men att ”no guarantees exist in legislation to receive such teaching in minority languages other than Sami”. Efter att man lägger fram flera exempel på behoven skriver man att ”the Advisory Committee is of the opinion that Sweden should consider the introduction of positive obligations to provide bilingual teaching in public schools under certain circumstances and the provision of incentives for municipalities to improve their efforts in this sphere.”
I SOU 2005:40 Rätten till mitt språk kan man läsa att Sverige bör ”överväga införandet av en lagstadgad skyldighet att anordna tvåspråkig undervisning”. Och SOU 2006:10 Att återta mitt språk skriver man att
”En utredning bör tillsättas för att se över möjligheterna att införa en lagstadgad rätt till tvåspråkig verksamhet i förskolan och tvåspråkig undervisning i grundskolan på de nationella minoritetsspråken och införandet av ett nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken.”
Men detta har vi inte sett röken av de senaste 20 åren.
I Europarådets expertkommittés granskning från 2007 kritiserar man också Sverige för att tillgången på minoritetsspråksundervisning är alldeles för begränsad i det offentliga utbildningssystemet. Det finns ett behov att ”the authorities to strengthen the pertinent regulations and bolster support for bilingual education” De få skolor som erbjuder någon form av tvåspråkig utbildning återfinns i den privata sektorn, konstaterar kommittén.
Under 2000-talets första år var också minoritetspolitiken en annan. Möjligheterna för de nationella minoriteterna var mer begränsad då än den är idag, särskild då förvaltningsområdena enbart återfanns i några få kommuner i norra Sverige. Det är intressant att fråga sig vad som hände med frågan om tvåspråkig undervisning under 2010-talet.
I proposition 2008/09:158 Från erkännande till egenmakt har man i princip kopierat vad som står i SOU 2006:10 om att utreda tvåspråkiga verksamhet i förskolan och undervisning i grundskolan samt införa ett bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken.
Dessvärre verkar det som står i propositionen inte ha haft någon större effekt i arbetet med minoritetspolitiken. Europarådets expertkommitté konstaterar 2012 att Sverige fortfarande behöver göra mer för att minoritetsspråken ska fortleva:
”The Advisory Committee calls on the Swedish authorities to step up their efforts to increase the availability of bilingual education for persons belonging to national minorities, and examine the possibility of providing trilingual or multilingual education in areas with a high proportion of persons using several languages as family languages. It underlines that in order to be effective, this will require changes to both legislation and practice; these measures need to be designed and implemented in close co-operation with representatives of national minorities.”
Men inte ens de upprepade rekommendationerna från Europarådets expertkommitté har gett någon effekt. Inte ovanligt i sig, men det här är en fråga som återkommit flera gånger sedan dess.
I SOU 2017:88 Nästa Steg? Del 2. Förslag för en stärkt minoritetspolitik kan man läsa att europarådet vid upprepade tillfällen ”har rekommenderat Sverige att öka tillgången till tvåspråkig undervisning på finska och samiska samt etablera sådan undervisning även på meänkieli”. Och i europarådets expertkommittés granskning från 2023 skriver de att ”Bilingual education is not sufficiently developed in Sweden and too limited to independent schools. The closing of bilingual schools remains a concern, notably for the Sweden Finnish minority.”
Den självbild som länge funnits i Sverige är att den politik som förts kring minoritetsspråken, och då inkluderar jag alla minoritetsspråk som talas i landet, har varit för generös. Ibland kanske man gett sig på konststycket att kalla det för radikalt. Men om det nu vore så radikalt och generöst, varför får då Sverige kritik från europarådets expertkommitté som trots allt har flera andra länder att jämföra med i frågan?
Jag kan tycka att det är på sin plats att ställa ännu högre krav kring minoritetsspråkens förutsättningar. För detta krävs det mer än att efterfråga ökade antal undervisningstimmar för modersmålsundervisning i skolan. Att efterfråga tvåspråkig undervisning i hela det svenska skolsystemet vore ett bättre mål att sträva efter. Förslaget har funnits där i 25 år men nu är det dags att göra något av det.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
