På anstalten i Umeå har det hela sommaren varit överbeläggning. Detta har bland annat lett till att besöksrummen använts som isolering, vilket i sin tur har lett till att inga anhöriga kan komma på besök. På andra anstalter där besöksrummen inte gått att använda har man valt att hitta på lite olika lösningar, men i Umeå har man valt att strunta i det.
| Text: Linda Lundqvist e-post: linda@dikko.nu |
Därför var det särskilt skönt när DIKKOs kulturreportor Sonny Carlsson hörde av sig för att berätta att personalen nu meddelat att det finns två besöksrum som går att använda. Efter att ha genomlidit 57 köplatser till landets anstalters besöksbokning så kom jag äntligen fram. Besöksbokningen meddelade då att Umeå inte tog emot besökare sedan den 27/6.
Något förbryllad ringde jag därför till anstalten, och fick där prata med en ung man som enligt egen utsago ”inte vet någonting”. Han lovade dock att kolla upp det och återkomma. Det gjorde han inte. Så jag ringde igen. Samma unge man visste fortfarande ingenting och bad mig återkomma dagen efter.
Så dagen efter ringde jag igen för att fråga ordinarie personal. Pojken jag nu fick prata med berättade att besöken skulle bokas via hemsidan. Han visste inte exakt vilken sida. Men den skulle heta något med besöksbokning.
Efter en längre stunds efterforskningar visade det sig att någon sådan hemsida inte existerar. Jag ringde därför tillbaka. Samma unge man sa nu att varken han eller hans kollegor hade någon aning, men han lovade att kolla upp det och återkomma. Han återkom med telefonnumret till anstalten Umeås besöksbokning. Jag tyckte numret såg bekant ut, och efter att ha suttit som plats 47 i kön så kom jag fram. Till landets anstalters besöksbokning. Som sa att anstalten Umeå inte tagit emot besök sedan 27/6, och sa att man nog bokade genom att ringa anstalten direkt i så fall.
Med något mindre tålamod än tidigare ringde jag därför anstalten, där en ung man hänvisade mig att ringa till landets anstalters besöksbokning. När jag förklarade varför det inte var ett gångbart förfarande, så sa han att han inte hade någon aning, och lovade att återkomma.
Så nu satt jag igen, och väntade på ett samtal som kanske kommer. Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen är så här frihetsberövande myndighetsutövning ska gå till. För när de väl ringde upp sa de att det inte fanns några besöksrum, att allt var ett missförstånd. Men efter att flera anhöriga gjort JO-anmälningar så gick det i alla fall att skaka fram ett besöksrum. Men det berättade plitarna såklart inte för de intagna eller anhöriga. Det fick vi reda på genom att en anhörig ringt kriminalvårdens besökbokning, och plötsligt fått en tid. Vi har fortfarande inte fått någon information. DIKKOs kulturreporter Sonny Carlsson berättade för en av plitarna på anstalten Umeå hur bra det var att de fått igenom besök igen, och hur viktigt det var att behålla kontakten med familjen när man sitter inne. Han fick till svar att ”räkna inte med att det fortsätter” med ett elakt flin från adresserad plit.
Är fångarnas relationer till sina familjer så lågt värderade att det först inte ens finns någon möjlighet att träffas, och sen inte finns någon möjlighet att boka, och sen ska alla leva under hotet att det är något som går att dra tillbaka. Framförallt undrar jag om det är ett rimligt bemötande från en myndighet när man ringer att säga att de ”inte vet någonting”.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
