Idag är det den fjärde advent och jag har fått inspiration att skriva lite om julen. Så här kommer jag med lite dålig julstämning. Känsliga läsare varnas: med den här texten bryter jag antagligen enligt mångas normer mer än ett tabu. Den som vill läsa vidare men just nu är mitt i en härlig julstämning kan med fördel pausa här och fortsätta läsa efter tjugondag knut.
Nu är det jul igen, och jag försöker glädja mig, åtminstone för min brorsons skull. För mig personligen så gör julen mest ont, jag tänker på jular som för min egen del har präglats av sådant som man inte ska behöva förknippa julen med, och enligt vissa inte alls tala om – någonsin. Jag tänker på jularna när jag var liten, då min pappa ofta var försvunnen för att han liksom jag förknippade julen med familjetragedier, brutna släktband och andra trauman. Han tålde inte riktigt julen och brukade ändå försvinna spårlöst ett par gånger om året, så jag gissar att han ofta slog två flugor i en smäll och försvann på jul.
Jag tänker på de jular jag hade som ung vuxen, då jag inte riktigt själv klarade av vare sig julen eller livet. En jul tillbringade jag på hispan, en annan på behandlingshem, och även när jag inte låg inne så brukade jag på den tiden tycka att det enda som gjorde julen uthärdlig var droger, stora mängder droger.
Jag tänker på min brorson, det gör jag ofta, och för hans skull vill jag dyka upp på julafton med ett gott humör. Jag ser fram emot att få lämna firandet ett tag för att plötsligt dyka upp utklädd till tomte, men jag ser ännu mer fram emot att några timmar senare få lämna firandet helt, och därefter lämna julen därhän i ett år. Min brorson ser upp till mig – nästan som om jag vore någon mytologisk hjältegestalt som han råkat få äran att vara nära – och jag älskar honom som om han vore min egen son. Jag vill inte att min ångest över julen ska förstöra hans jular på det sättet som ångesten hos min egen barndomshjälte – pappa – förstörde mina jular. Jag försöker tolerera julen och föreställer mig att jag nog, åtminstone på julafton, ska kunna gå in i någon sorts julstämning för min brorsons skull. Men börjar i samma stund tvivla på om det kommer att lyckas, och jag känner mig falsk på något sätt.
Jag läste nyligen i tidningen att det hade uppstått kontroverser kring att ett av landets storföretag uppmanat sina anställda att säga ”God Helg” istället för ”God Jul”. Vissa rasade mot företagets tilltag bara för att få en chans att släppa ut lite mer vardagsrasism, andra tjurade över att de minsann visserligen inte firar jul själva men att de känner sig nedvärderade ifall någon försöker anpassa sig till dem på förhand genom att säga ”helg” istället för ”jul”. Själv noterar jag likt vissa andra att ”God Jul” antagligen är mer neutralt uttryck än ”God Helg”, då ordet Jul har sina rötter i för-kristen sed medan ordet ”helg” har en betydligt mer kristnad prägel, rent språkligt då alltså.
”God Jul”?
”God helg”?
”Far åt helvete!!” är ungefär vad jag skulle vilja önska folk i allmänhet ifall jag bara tänker rent säsongsmässigt medan jag känner efter hur jag mår. Ändå önskar jag folk gott av allt möjligt i alla tänkbara sammanhang, jag försöker att inte verka bitter och går istället hem och utsätter mig själv för grov självkritik över hur jag antingen (beroende på hur jag agerat) varit en hycklare som spelat med i julstämningen, eller hur jag tvärtom kan ha varit en surgubbe som inte kunnat vara tyst om hur grinig julen gör mig.
Julen är familjens högtid sägs det, och nog tänker jag allt på familjen. I nästan varje stycke av den här texten har det gått att läsa någonting om antingen min far eller min brorson, och då är dessa ändå bara två personer utav väldigt många familjemedlemmar som jag tänker på nu. En av de allra mest betydelsefulla personerna i hela mitt liv var en familjemedlem som dog på juldagen för ett par år sedan – se där! Nu lyckades jag koppla både döden och familjetragedier till julen, återigen.
Jag tänker även på släktingar som jag tappat kontakten med, och släktingar som jag tvingats bryta kontakten med. Med tanke på den resa som jag befinner mig på så tänker jag i år också särskilt på alla de släktingar som jag antagligen har lite varstans men ännu inte har fått möjlighet att lära känna. I nuläget är det som att det sitter en liten klocka i mitt huvud som säger ”pling!” så fort som jag ser eller träffar någon som har något av efternamnen som finns i mitt släktträd, och min ”resande-radar” (en mental radar som jag har hört att fler än jag själv har som befinner sig i min situation) går igång. Det säger ”pling!” lite då och då, men jag kan samtidigt sällan göra någonting av plingandet. Möjligen kan jag låta ett enstaka låneord från romani smyga sig in här och var i samtalet ifall plinget gäller en människa som jag har framför mig och talar med, och hoppas på att den ska plocka upp bollen och fråga ”Jaså, är du dinglare?” eller något liknande (på ett sätt som jag själv inte är riktigt bekväm med att göra, men ändå skulle uppskatta om någon annan gjorde mot mig).
Nu kanske någon läsare har hunnit fråga sig vad det finns för vits med att skriva en sådan här text, och i sådana fall så är mitt enkla svar följande: Julen borde vara en glädjens högtid, en familjehögtid då vi kommer samman och tänder hoppfyllt lysande ljus mitt i vintermörkret. För många av oss så är det dock inte så, och just detta ”borde” kan göra mångas julångest så fruktansvärt mycket värre. En sak som däremot har kunnat mildra mitt julmående litegrann har varit när andra som känner likadant har delat med sig av hur de känner och varför de känner så. Jag uppskattar visserligen även när folk som själva trivs med julen ”skickar en tanke även till alla som inte mår så bra på jul”, det är fint, men det kommer inte i närheten av den lindringen jag får när någon tillåts att få bre ut sig rått och ärligt om hur julen är smärtsam för just dem. Då känner jag mig mindre ensam med min avighet mot julen, och det hjälper mig en smula med att acceptera läget, att julen inte är en god helg för mig, utan en mörk tid som jag bäst tar till vara på genom att blicka inåt och konfrontera sådant som till vardags är lättare att bara skjuta åt sedan. Jag hoppas att jag med min text kan erbjuda samma sorts lindrande igenkännande till någon som precis genomlidit ännu en högtidssäsong.
Jag tänker försöka vara världens trevligaste tomte på julafton, och ägna resten av julens dagar åt att mästra mitt eget inre elände, för att sedan förhoppningsvis kunna ta nya tag inför det nya året.
God Jul!
God Helg!
Far åt helvete!
… och ett gott nytt år till er alla!
Sandberg
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
