Caroli Demetri – “Zigenarprins”

privat foto

Det var mitt under sommarturnén 1889 som min farfar beslöt sig för att pröva lyckan på egen hand som gårdsmusikant. Elvira Madigan hade just lämnat cirkusen för att ansluta sig till Sixten Sparre och därmed fullbordat sitt grymma öde. Kanske var stämningen, av den orsaken, dålig vid den lilla cirkusen?  

Brazil Jack, egentligen Carl Max Alexander Rhodin. 1871-1952. Mångkunnig cirkusman. Sjöberg Bildbyrå

Eller kanske var 18-årige Carl Rhodin bara lysten på äventyr och ansåg sig, efter fyra år hos Bergmans och Madigans sällskap, ha snappat upp tillräckligt med kunskap för att en gång, när tiden var mogen, kunna skapa en egen cirkus och forma den efter sin smak.

Hans vandring hade tagit honom till Töreboda dit samtidigt ett stort romskt sällskap hade anlänt och slagit läger. Sällskapet, som bestod av ett femtiotal personer, utgörande ca åtta familjer ur släkterna Taikon och Demetri, reste med två vagnar med stora hjul baktill och små hjul fram, men de bodde i tält.

De medförde ett tiotal hästar som de idkade handel med, männen var skickliga kopparslagare, kvinnorna spådde och om aftnarna uppträdde man med sång och musik vilket lockade min farfar som ju själv var en driven violinist. Han hade sedan barnsben närt en önskan att få stifta närmre bekantskap med detta resande folk samt att för en tid få ta del av deras liv som, enligt hans romantiserande sätt att se på det, var oändligt poetiskt och vackert. Sällskapets ledare var den karismatiske Bomba Demetri.

privat bild

Carl tog kontakt med Bomba och blev omedelbart accepterad. Han kunde ju göra nytta för sig med sina olika talanger och med sitt sydländska utseende smälte han naturligt in i deras krets. Dessutom kunde han läsa och skriva vilket ingen annan i sällskapet kunde samt tala på oklanderlig svenska med myndighetspersoner. Han inbjöds att dela tält med Bomba och dennes hustru samt att, i likhet med alla andra i lägret, kalla dem Kacko och Bibbi vilket på Romani betyder pappa och mamma. I familjen fanns det fyra söner, Dutza, Bunka, Joschka och Kori samt två döttrar Sofie och Marie. Carl blev som ytterligare en son i huset och utnämndes till ”Zigenarprinsen” Caroli Demetri.

Från Töreboda fortsatte sällskapet till Jönköping. Bomba och Caroli reste i förväg för att hos borgmästare Palmgren söka tillstånd för att slå upp sina tält på Oxbacken. Man kallade sig då på Carolis inrådan för ”Spanska konstnärssällkapet” vilket säkert underlättade tillståndsgivande för framtiden. På Oxbacken var det dags för den nya prinsen att göra skäl för namnet. Man annonserade för ett traditionellt romskt bröllop mellan Prins Caroli och en av Bombas döttrar. Entrén var femtio öre.

”När publiken samlats”, berättar Caroli,” kom jag ut ur ett av tälten och flickan jag skulle gifta mig med kom ut ur ett av de andra. Jag hade ett par av de manliga medlemmarna som bröllopsvittnen och bruden hade ett par flickor med sig som tärnor. Sen steg vi fram i ringen, ty allt var inhägnat. Då kom prästen Dutza med en gammal hög hatt på huvudet och en stor, vit krage av kräppapper om halsen. En pojke höll en gryta med vatten i handen och en vanlig visp. Dutza frågade om jag ville ha flickan till maka och jag sa ja. Sedan frågade han flickan om hon ville ha mig. Hon svarade ja och därefter tog han vispen, doppade den i grytan och stänkte vatten på mig och bruden och på alla de närvarande. Publiken jublade trots att de blev nedstänkta och det blev förfärligt glatt ty det var ju ren parodi på ett bröllop. Därefter blev det ungersk dans och musik. Jag uppträdde med fiol och kortkonster och kvinnorna spådde. Det var jämt mycket folk. Ibland flera hundra personer.

Min farfar hade från början tänkt sig att resa med Bomba i några månader men han trivdes så bra, ”Jag fäste mig vid dem”, att tiden utsträcktes till tre år. Han lärde sig att uppskatta den kryddstarka maten som från början hade brunnit som eld i halsen på honom. I synnerhet älskade han deras hönsgrytor med mycket grönsaker och rotfrukter. ”Var och en får ett stycke höns som grips med fingrarna eller om de har tallrikar läggs det på en sådan. Så äter man köttet med fingrarna. Soppan får man i en bleckmugg”.

Han fann också att man levde förvånande bra i deras tält, åtminstone sommartid. Tälten var rymliga, sängkläderna mycket fina, stoppade med dun så man låg gott och varmt även när det var kallt utanför: Tälten var svarta av sotrök och de blanknötta stängerna såg ut som ebenholts. Det var tur att allt var så impregnerat med sot att elden inte fann fäste för ofta yrde kvastar av gnistor mot rökhålet i tälttoppen.

På det tredje året befann sig sällskapet på Bornholm. Caroli hade vid det laget hunnit gifta sig hundratals gånger med ömsom Marie och ömsom Sofie då Bomba började försöka bearbeta honom till att gifta sig på riktigt och bli en äkta rom. När min farfar vägrade detta blev det otrevlig stämning och han kände att det var dags för honom att avsluta sin tid som rom. Under skydd av mörkret, då hela lägret somnat och eldarna falnat, gav han sig av mot nya äventyr och resten av sitt strapatsrika liv på cirkus, tivoli och marknadsplatser.

Men vänskapsbanden som han hade knutit under dessa tre år brast aldrig. Alla Sveriges romer kände honom och i deras krets kallades han Caroli till sin död. Han ställde upp som gudfar till många romska barn och blev till och med tillfrågad om att döma i interna tvistemål mellan romer, ett stort hedersuppdrag kan jag föreställa mig. Han å sin sida införde en tradition som vi i vår familj värnar om än i våra dagar. Att aldrig neka en rom av de gamla svenska familjerna gratis inträde på cirkus Brazil Jack. Gammal vänskap rostar aldrig.

Toni Rhodin
redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS