FEMINIQA – Berättelser om motstånd är en antologi med berättelser om kvinnlig, eller personer som inte är män, som berättar om aktivism. Boken är utgiven av förlag DIKKO och magasinet har fått lov att publicera några av de berättelser som finns med i boken.
Mitt hämndbegär har alltid varit väldigt stort
Nu har jag fått möjligheten att göra något jag tycker väldigt mycket om, nämligen att prata om mig själv och jag är Åsa!
När jag tänker på ord som varit viktiga i mitt liv så tänker jag på de sju dödssynderna. Jag känner att vrede är det jag kan identifiera mig mest med. Och lust. Sen tänkte jag på lättja också, men jag har googlat på lättja, och det verkar som om det handlar om att vara väldigt passiv, och det tycker jag inte om, så det går bort.
Vrede
Men jag har alltid haft en jävla vrede. Alltid närvarande. Helvete vad svårt det har varit att hålla ordning på den. Det har gjort att jag haft blodiga händer ibland, och blod på mina kläder. Men de som fått blodiga nosar har alltid överlevt. Det är väl preskriberat nu. Men det är oftast personer av manligt kön som väckt min vrede. En sak som väcker min vrede är när någon bankar på dörren när jag sitter på toaletten. Som stör mig, när jag förväntar mig att få lugn och ro. Eller när jag står i en kö, och ska köpa korv klockan två på natten och någon petar mig i nacken. Då är det kört. Då kommer den där vreden. Vild och explosiv.
En sån där med toppeluva som äter morötter.
Min vrede grundar sig nog i de där jävlarna som jagade mig varje dag när jag skulle till skolan, från skolan, eller var i skolan. Till slut måste man ge igen. En gång, jag tror det var i fjärde klass, tog jag en bit av ett träd jag hittade och använde som murbräcka mot den där högen med flickor som stod med ryggarna utåt mot mig. De flög åt alla håll. Sen satte jag mig gränsle på en av dem och slog och slog. Sen fick jag springa. Jag gömde mig i en källare.
Killarna slogs jag med, och tjejerna uteslöt mig. Ingen ville vara med mig. Eftersom jag var den smartaste i klassen var jag var det tråkigaste de kunde tänka sig. Jag hade alltid alla rätt på allting. Jag är väldigt smart, även om min storebror alltid kommer se mig som en sån där med toppeluva som bara äter morötter och inte förstår mig på pengar. Han kanske har rätt, när han tycker att jag är töntig. Men det gör inget.
Sen passade jag ju inte in i skolan, för att jag inte var sådär tjejig. Jag var inte blidkande, jag hatade att gå i klänning. Det var konstigt för mig att vara tjejig och göra sig till. Jag fattar inte ens hur man ska bära sig åt i den där maskeraden.
Helvetes svårt att hålla koll på käften.
Nu när jag har blivit äldre har jag bättre koll på nävarna, men jag har fortfarande helvetes svårt att hålla koll på käften. Det har inte varit så lysande alla gånger i de centralbyråkratiska uppdrag som jag har haft, eftersom jag då vistas i de fina salongerna. Där brukar folk bli lite svettiga på pannan, och hummandet ökar, och knackandet i bordet blir mer och mer tilltagande. Jag blir så fruktansvärt elak när jag blir arg. Jag höjer inte rösten. Jag sänker rösten, och så blir jag jävligt giftig. Det syns i ögonen på mig. ”Du är död” säger de.
I de politiska rummen där jag spenderat den senare delen av mitt liv är det så mycket mystiska saker som pågår. Mystiken uppstår när det är någonting som händer som inte sägs. Saker ska sägas! De ska läggas på bordet så man får prata om det. Men det är så fint på nåt sätt att mumla och låtsas som om problemen inte finns.
När jag var yngre var jag otroligt duktig. Jag växte upp i Haparanda, 300 meter från finska gränsen. Vi levde inte i lyx, men vi hade alltid det vi behövde. Jag kunde aldrig tjata mig till ett par nya skor eller så. Det som behövdes, det behövdes, och sen var det slut.
Vi fick köra i en åtta över gränsen för att komma på rätt sida vägen när Sverige hade vänstertrafik. Det minns jag att jag tyckte var skitfränt. Mamma och pappa lärde aldrig oss barn att prata meänkäli, för vi skulle inte bli finnjävlar. Vi skulle inte bli utanför. Så var det på den tiden. Jag känner så väl till den internaliserade skammen. Jag har nog fått bort mycket utav det, men jag känner igen det hos andra. Precis som med den internaliserade homofobin. Jag känner igen det på lukten tamejfan, och jag blir tokig. Förnekelsen.
Pappa jobbade på en bensinmack, men när han förlorade jobbet så var det bara för oss att packa och flytta. Han fick jobb i Luleå, och jobbade med att sälja kaffe. Det var ett kliv uppåt i karriären. Från bensin till kaffe. I Luleå bodde jag kvar tills jag var 30.
Hon bestämde över alla.
Min mamma blev föräldralös när hon var 19 år. Det var under andra världskriget. Hon fick ärva en livsmedelsbutik med ett slakteri, och sina sex småsyskon. Yngsta var 3 år. Föräldrarna dog med ett års mellanrum. Och min mamma drev det här företaget, med järnhand och med hjälp av sin mammas syster, moster Hilma. Farsan kom dit, han var en fattiglapp, och var dräng på gården. Han var jävligt snygg, med tjockt svart hår. Så hon plockade upp honom efter några år. ”Du är min man” bestämde hon. Hon bestämde över alla sina syskon, över all personal, över Gud, och över pappa. Hon bestämde över alla.
Mamma drev företaget tills pojkarna var tillräckligt stora, eftersom det är pojkar som ska ärva saker. Så när hon var runt 30 så flyttade hon. Det är då mina morbröder tillräckligt stora för att ta över butiken, och mamma och pappa flyttar till en egen bostad. Så jag är uppvuxen i Haparanda med hela släkten. Mamma byggde ett hus för pengarna hon fått från affären när bröderna köpte ut henne. Huset blev klart 1957, samma år som jag föddes.
Mamma hade byggt en jättestor bastu i källaren, och där samlas hela släkten varje fredag. Det förekom ingen alkohol. Först badade alla ungar och kvinnor, och sen karlarna och de lite större pojkarna. Vi grillade finsk korv i öppna spisen i vardagsrummet, och pratade.
En av mammas bröder blev alkoholist, så han fick inte vara med på bastukvällarna, för att han drack. Han blev så förbannad, så han kom och knackade på dörren med en hagelbössa. Gubbarna som öppnade blev skiträdda och sprang undan. Mamma gick fram till honom, slet av honom bössan och sa ”gå hem och lägg dig, så här håller man inte på” fast på finska. Så han fick gå hem.
Det fick jag från morsan.
Min mamma visade mig alla sina jättefina skrivböcker från sin sexåriga folkskola, och sen sa hon till mig att hon hade velat bli lärarinna. Men det fanns ingen möjlighet för henne. Min mamma visste egentligen ingenting om gymnasiet och så, men hon tog reda på det. Och sen bestämde hon åt mig. ”Du ska gå naturvetenskaplig linje, ingenting annat får du göra”.
Jag hade ju velat gå 2-årig social linje eller nåt, för det gjorde alla mina kompisar. Eller, de var ju inte mina kompisar, men människor jag kände till i alla fall. Men mamma sa att jag skulle bli något stort, och att jag skulle lyckas med det när jag gick naturvetenskaplig linje. Jag gråter när jag tänker på att hon gav mig det. Att jag var så jävla bra och skulle lyckas. 100% självförtroende. Det fick jag från morsan. Men jag har hatat henne också. Fy fan vad vi har bråkat. Hon var en oerhört dominant kvinna. Men nu är jag släktens första akademiker, och det tycker jag är jättehäftigt…
Vill du läsa fortsättningen på de här kapitlet kan du antingen beställa boken FEMINIQA – Berättelser om motstånd eller vänta till den 1 december när den släpps som en PDF-bok hos förlag DIKKO.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 604
