Hur känns det att stå och vänta på att bli utsläppt vid en låst dörr? Att äntligen få träffa en psykolog som förstår? Anton, 14, från Jönköping är en av de intagna på det slutna ungdomshemmet Folåsa. Det här är hans vardag nu.
Innan jag åkte in på låst ungdomshem bodde jag på ett HVB-hem, ett mer öppet behandlingshem. Men där var mycket upp och ner och jag var ute på kvällarna och drack vodka på mitt rum, så till slut tröttnade alla på mig. Jag hade hela tiden haft i bakhuvudet att jag kunde åka in på ett slutet ungdomshem eftersom jag betedde mig som jag gjorde, men jag brydde mig inte då jag inte kände att det var någon som lyssnade på mig.
Dagen då allt hände hade socialen sagt åt mig att vi skulle ha ett möte om hur det går på HVB-hemmet. Det var den 1 december 2014, dagen efter att jag fyllt 14 år. Jag kommer ihåg att jag klev upp ur sängen, gjorde mig i ordning för mötet och efter någon timme började folk trilla in.
– Det var jag, mamma, pappa, socialen och personal på HVB-hemmet.
HVB-hemmets chef bad min mamma komma och prata med henne i enrum. Jag tyckte det lät konstigt men slog snabbt bort tanken att något var fel.
Minuterna gick.
Till slut öppnades dörren och min mamma kom tillbaka. Jag såg att hon var helt förkrossad.
Jag hade aldrig sett min mamma så ledsen och det gjorde ont när jag såg henne.
Mamma sprang fram till mig och viskade i mitt öra ”Hej då gubben, förlåt, förlåt!” och det sista ordet hon sa var ”Spring!”.
Redan från första tåren som rann nerför min mammas kind hade jag förstått. Det är dags!
Ordet ”spring” susade runt i mina tankar, i all världens fart. Jag bytte snabbt till mina löparskor och sprang ut genom ytterdörren.
Tre polisbilar stod utanför och väntade, men jag var inte rädd utan tänkte att ”de får aldrig tag på mig”. Jag lyckades springa ifrån dem samtidigt som jag tog upp min lur och ringde en kompis.
Jag berättade att jag var jagad och ville komma dit. Jag ringde min morbror också och sa samma sak till honom.
Tågstationen låg i närheten så jag sprang mot den med kroppen full av panik. Jag kände svetten rinna men jag brydde mig inte, allt jag hade i tanken var att jag måste ta mig därifrån.
Jag gick sista biten till perrongen där ett tåg jag kunde ta väntade, men mitt i folkmassan tvärstannade jag då två poliser som inte stod långt ifrån mig ropade ”Stanna!”.
Plötsligt var jakten igång igen och jag sprang så snabbt jag kunde över staket och under broar. Men vid ett staket halkade jag och slog i knät. Jag kände hur blodet rann men försökte resa mig upp och springa vidare när jag kände en sur andedräkt i nacken.
Det var en polishund!
Jag rörde mig inte en millimeter av rädsla för att bli hundmat. Poliserna kom och grep mig, de spände åt handbojorna så hårt de kunde och satte mig i polisbilen.
Jag var förkrossad, mitt liv var över och jag tänkte på min lillasyster som skulle få klara sig utan mig. Poliserna körde till HVB-hemmet för att hämta mina saker men jag fick sitta kvar i baksätet tillsammans med en polis som kallade mig för ”tattare” och ”snorunge”. Han sa även att min mamma inte kunde uppfostra barn.
Medan jag satt i polisbilen och blev mer och mer irriterad och förbannad knackade det plötsligt på rutan. Där utanför stod HVB-chefen med ett leende på läpparna, hon var så nära fönstret som möjligt så att mina föräldrar inte kunde se hennes äckliga hånleende. Jag kunde se min mamma gråta vid ytterdörren och jag vill bara springa fram och omfamna henne men det var redan kört. Jag hade gjort min mamma förkrossad vilket jag tänker på varje dag jag är här.
Varje gång hon ringer känner jag en djup ånger.
Sedan körde polisen iväg mig och det finns en mening som alltid snurrar runt mitt huvud sedan dess: ’’Jag hade en gång allting men nu har jag inget kvar’’.
Anton
Bild Pixbay
——————————————————————————————————————
Inforuta om projektet Ung inlåst.
Projektet Ung inlåst ägs av Skyddsvärnet och drivs av projektledarna, Olle Eriksson och Jonas Klinteberg. Projektet fokuserar på att sprida kunskapen om ungas rättigheter genom att samtala och hålla i skrivarverkstäder för unga frihetsberövade. Anton som har skrivit texten deltar i projektet.Genom projektet ska en handbok tas fram som ska hjälpa ungdomarna att få en större kunskap om vad en vistelse på SiS-ungdomshem innebär.
