I ett snövitt Malmö i slutet av november hade boken ”Nya resande” släppfest. Författaren Stephan Skougaard läste valda delar ur sin bok på scenen.
| Text: chefredaktör Linda Lundqvist DIKKO finns på Facebook, Twitter, LinkedIn och Instagram |
Många resande och vänner till Stephan var på plats. Totalt runt 100 pers som festade, dansade och sjöng tills lokalen stängde. En del tyckte att detta inte räckte för att fira att Stephans nya bok släppts, och enligt uppgifter till redaktionen höll de tappraste festdeltagarna på till 10 på morgonen, däribland författaren själv. Stephan Skougaard läste ur sin bok på den röda scenen på Medley, och flera duktiga musiker uppträdde på scenen. Bland annat Kalaskapellet och Jake och Johan. DIKKO hade också representanter på plats.
Linda Lundqvist höll ett författarsamtal och Sonny Carlsson sjöng och spelade några resandebitar. Stephans bok fångar på ett fint sätt atmosfären och livet i en resandefamilj, vilket han genom sin uppläsning förmedlade till publiken. Uppläsningen blev känslosam för såväl författaren som för deltagarna, och skratt och gråt blandades med instämmande tjoanden och applåder, när Stephan berättade och läste ur boken om såväl sin egen uppväxt som resandes historia i landet.
Till fleras stora glädje fanns det även mat under tillställningen, och lokalens raggmunkar med fläsk gick verkligen inte av för hackor. Det var idel fint folk och till redaktionens förtjusning fick vi en cirkusprinsessa som bordsdam.
Ur Stephans Skougaards bok ”Nya resande”:
Hemma var det aldrig någon skillnad på vardag och helg, det var lördag hela veckan. Så en spontanfest kunde i princip uppstå när som helst. Själv klart festade vi inte som andra. Det var alltid kopiösa mängder mat och dricka, mycket folk och levande musik. Alltid några släktingar eller vänner som dök upp och bildade kvällens orkester. Gitarr, fiol, munspel och framförallt dragspel, som min mamma trakterade med bravur, var det vanligaste. Till detta tillkom ett gäng glada sångare. Takten hölls på sedvanligt vis med ett par skedar som smattrade på knän, armbågar och händer. Persongalleriet var minst sagt melerat. Farbror Helge med sin tyrolerhatt och joddling. Hans bror Lorentz som, efter några glas, alltid skulle ge oss
barn pengar. Vi hade stränga order från mamma att inte ta emot några. Men vi barn vi trotsade oss stenrika. Farbror Albin med sitt munspel och hans fru Dussina. Mona med sin skönsång, farbror Natan, morsan och farbror John på sina dragspel. Bara för att nämna några. De var alla duktiga och innovativa musiker som sällan underhöll pöbeln på andra scener än förtält, krogar, marknadsplatser och lägenhetskök.
När det inte spelades musik så satt de och berättade gamla historier för varandra, det åts och dracks kring bordet långt in på småtimmarna. De senaste nyheterna om släktingar i hela landet levererades. Man talade också om mycket om gamla tider och om de som var med då. Själv låg jag i min bädd med öronen på helspänn, jag sög girigt i mig den ena rövarhistorien efter den andra.
När dessa tillställningar drogs av på någon camping så fylldes förtältet och gräsmattan omkring med ungar, hundar och glada festdeltagare. Det sjöngs och dansades. På behörigt avstånd stod buroarna i en halvcirkel och tittade på. Vi var som ett gäng festande apor på zoo.
Midsommarafton 1971. Det blev precis en sån där typisk fest som vi brukade ha. Fast idag festade resten av campingen också. Vädret var perfekt, solen sken och asfaltsångorna på parkeringen stod och dallrade. Det var 26 grader varmt i skuggan. Utanför vårt förtält satt en flock midsommarglada gubbar och värmde upp inför kvällen.
– Skål bönder! I morgon kör vi skit! gapade farsan, och bönderna hängde på.
Pappa satt som vanligt i sin vita nylonskjorta och svarta långbyxor. Resten av flocken var klädda i shorts och hade endast linne eller inget alls på överkroppen. De drack och berättade rövarhistorier för varandra. På förmiddagen hade de tillsammans med fruar och barn rest en midsommarstång. Klockan tre skulle dansen kring stången dra igång. Kommunen hade betalat någon hundralapp för underhållningen. Det var mamma på dragspel och någon lokal gubbe som spelade och sjöng glada midsommarlåtar. Hela Gunnarsö camping dansade runt stången till mammas dragspel. Alla var nöjda och glada. Men så småningom tog spektaklet slut. Alla gick hem till sina egna små firanden. Runt vår vagn och tält uppstod den allra största festen, så var det alltid.
Kvällen kom, skuggorna blev längre och festen eskalerade. Sen blev det natt och firandet dog sakta ut. Folk droppade av och vinglade hem i juninatten. Till slut var det bara pappa och jag kvar. Han var märkbart full, det var han ofta när det var fest. Dock aldrig på julafton. Det var han noga med. Alla andra dagar på året gick det bra att ta sig några supar eller nån grogg, men på julafton drack han aldrig en droppe. Det var hans grej. Julen var barnens högtid, då skulle de vuxna vara nyktra. Men som sagt, nu
var det midsommar och det var långt till jul. Så han var lite snurrig denna kvällen. Men betydligt nyktrare än gubben som hade däckat vid foten av midsommarstången.
– Det är bara Rulle, han ligger där för att vakta stången i kväll. Så det inte kommer något fanstyg och tjorar den inatt.
Jag förstod att han hittade på, men jag lät honom hållas. Jag ville ju inte förstöra den fina stunden vi hade där i natten.
– Lille Stephan, du är en klok påg, du kommer att kunna bli precis vad du vill, kom ihåg det. Hela livet ligger framför dig, ta vara på det, men glöm aldrig varifrån du kommer.
Vi pratade en lång stund både han och jag. Jag njöt av kvällen med pappa, stunden blev ett kärt minne för livet. Det hade kanske känts skönt för den lille pojken i mig, att få en kram där och då, men pappa kramades aldrig. Men jag fick i alla fall sitta hos honom en stund.
– Hur är det med dig lille tjavo? Du har det väl bra nu?
Jag utgick, förmodligen felaktigt, från att han menade just den kvällen, så jag svarade:
– Ja, det är jättebra. Jag tycker mer om att vara här på Gunnarsö, än på Havslätt. Fast jag lärde mig simma på Havslätt, kommer du ihåg det pappa? Pappa nickade och log.
Jag hade ett par år tidigare lärt mig simma på Havslätt i Oskarshamn. Stan som trots sin ringa storlek huserade inte mindre än två campingplatser. Havslätt och Gunnarsö. Härifrån trakterna kom min mormors släkt ifrån. Det var också här mina föräldrar hade träffat varandra på 40-talet.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
