Kent är ett band jag brytt mig väldigt lite om. Faktum är att jag hatade Kent när jag var tonåring. Runtomkring mig satt alla och hyllade Kent som om de vore ofelbara gudar. Själv såg jag inte vad som lockade med deras musik. Än idag känner jag väldigt lite eller ingenting när deras låtar körs på radio eller på fester.
Jag kan inte hjälpa att det är så. Jag gillar den musik jag gillar och den musiken tenderar att inte alltid vara den som spelas på radio eller som alla känner till. Många gånger har jag fått höra att jag försöker vara märkvärdig med min musiksmak. Jag önskar att det vore så. Fast jag går dit mina öron tar mig. Jag testar att lyssna på musiker från världen över och de som ger mig något stannar kvar. Så enkelt är det.
Att Kent haft en återföreningskonsert har alltså inte rört mig. Det enda som gjorde att jag kände till detta beror på mitt facebook-flöde där de Kent-fans jag har som Facebook-vänner lagt upp bilder återföreningen till ära. Eller när jag strölyssnat på radio eller haft TV:n i bakgrunden på jobbet och man tagit upp det vid kulturnyheterna.
Men jag intresserar mig för allt som på ett eller annat sätt snuddar vid sverigefinnar. Då kan man inte ignorera Kent. I en artikel i Expressen 19 februari 1998 som jag har bland mina samlingar kan man läsa om när bandet åkte till Finland för en turné. Tre av de fem medlemmarna i Kent är finländare, kan man också läsa. Mänty, Mustonen och Sirviö.
Scenen är en bar där bandmedlemmarna följer hockeymatchen mellan Sverige och Finland. Sverige förlorar och Jocke Berg dundrar ut ur baren. Basisten Martin Sköld är också besviken. Artikeln berättar om Mänty, Mustonen och Sirviö: ”De har finska flaggor i handen. En svensk flagga är nerkörd i en ölflaska. Det har varit handsvett och vadslagning, glåpord och sköna pseudoanalyser”.
Rivaliteten mellan Sverige och Finland, som främst känns av vid sportevenemang, verkar inte vara en stor grej för bandet. Sprickan som går upp i sport beskrivs i artikeln som lätt att kliva över. Jocke Berg säger till Expressen:
– Man har ju umgåtts med finnar i hela livet.
En rättelse: Han har umgåtts med sverigefinnar hela livet. För det är ju vad Mänty, Mustonen och Sirviö är. Och de talar finska. Gör promotion för bandet i Finland. Ändå ska man göra en grej i artikeln om att Kent är ett svenskt band. Som slår stort i Finland. Hur kan det komma sig? Och när Sami Sirviö försökt på att snacka finska under en konsert har publiken ropat åt honom att prata svenska. ”Svenska är Kent trots allt”, konstaterar journalisten som skrivit artikeln.
Artikeln avslutas ändå med att alla medlemmarna i Kent är från Eskilstuna. Mer specifikt Torshälla som ligger strax utanför. Det här området kallas ibland för ”Lilla Finland”. Sami Sirviö och Harri Mänty gick till och med i sverigefinsk skola (fast artikeln säger ”finsk skola”) och talar flytande finska. Markus Mustonen ska kunna språket men vågar inte prata det.
När jag tänker efter så tror jag faktiskt att Harri Mänty var med i Kai Latvalehtos dokumentär Ingen riktig finne där har gjorde en avstickare till Eskilstuna. Där och då blev jag mer intresserad av Kent. Kanske inte deras musik, för den ger tyvärr ingenting, men snarare hur bandet representeras. Är de ett sverigefinskt band? Eller ett svenskt band?
Under veckan som återföreningskonserterna spelades var det en del som använde uttrycket ”Sveriges största band” om Kent. Kanske borde vi kalla Kent för Sveriges största sverigefinska band istället.
Stellan Beckman
