Närhelst jag ser en vindlande grusväg sträcka sig genom landskapet och försvinna ur synhåll bakom ett krön eller i en mjuk böj, sätts min fantasi i svängning. Förmodligen har vägen haft samma dragning i många hundra år, funderar jag, och kanske börjat med en av kor upptrampad stig som man senare har lagt grus på allteftersom den blivit flitigare trafikerad?
Är orsaken till att den kringelikrokar sig fram att korna har undvikit att trampa där det var sankt eller låg stenar? Jag ser också för mitt inre öga de som under seklerna har rört sig längs med vägen i hästskjuts eller till fots. Ett par rosiga mjölkpigor ser jag och en skvadron kavallerister i sakta skritt och så kommer osökt min farfar Carl Rhodin marscherande förbi med vägvinnande steg, för visst måste han, som har varit Sverige igenom både kors och tvärs, en gång ha passerat just här där jag står med bilen.
Tidigt på våren 1893 ankom till Malmö hamn en ung italiensk trubadur med färjan ifrån Köpenhamn. Han var kommen hela vägen från Kontinenten men reste lätt med bara ett knyte på ryggen. I Malmö hade han varit förut. Som barn med föräldrarna, Trolleriprofessor Max Alexander och sandmålarinnan Theresia Rombello, senare med de små familjecirkusarna Bergman och Madigan samt såklart med Bomba Demitris romska sällskap då han själv var zigenarprinsen Caroli Demitri med all den inlevelse och panache han kunde frambringa
Folk vände sig nyfiket efter honom, för hans utseende kontrasterade ganska drastiskt gentemot den gängse Malmöbons. En konstfärdigt draperad sidensjal bröt med sina skarpa färger av mot en svart, pälskrageförsedd långrock och den bredbrättade hatten på svaj höll bara i viss mån svallet av mörka lockar på plats. Nålvassa mustaschspetsar, i örsnibben en guldring och blev han tilltalad, kom svaret i form av en drapa på italienska. Tämligen knackig italienska men… italienska och om någon ändå skulle tvivla på hans sydliga härkomst så presenterade han sig som signore Carlo Roodini.
Brazil Jack hade mycket att ansvara över. Överväldigande mycket. En ständigt växande barnaskara, personal, djur och material som skulle ha sitt. Cirkusar, tivolin och nöjeshallar som skulle generera medel till allt detta. Ett tungt åliggande för en person som i själ och hjärta var allt annat än ansvarstagande. Snarare var han naiv till läggningen, en obotlig asket och bohem, nöjd med det lilla för egen del, nöjd med det primitiva och dessutom, efter egen utsago, ekonomisk idiot, oförmögen att handha pengar och helt beroende av en hustru med starka nypor för att hålla i kassan.
Men under en period i hans liv, mellan 1893 och 1899 då han skapade sitt slutgiltiga alter ego Brazil Jack, vandrade han som Carlo Roodini bekymmerslöst härs och tvärs genom Sverige, fri såsom fågeln, spelande fiol och sjungande italienska canzoner, ballader och serenader. Han ägde ingenting mer än det som han kunde bära i sitt knyte på ryggen, kom inte någon särskild stans ifrån och hade inga planer som inte kunde ändras på momangen om det skulle falla honom in. Han beskriver bäst själv i sin memoarbok ”På mitt livs nöjesfält” hur det kunde gå till.
”Vi stannade på vägen och började prata. Man får lätt kontakt vid dylika tillfällen och både Petersens och ynglingen Thorvald var tillgängliga människor. – Ni spelar fiol, anmärkte Petersen med en blick på min fiollåda. – Det stämmer! Herrskapet Petersen bytte en blick. – Musik, sa fru Fina, är något som vi ofta har saknat vid våra föreställningar. Vart är ni på väg nu? – Jag hade tänkt mig till Varberg svarade jag sanningsenligt. – Och vi är på väg till Falkenbergs marknad med vårt tält och hela utrustningen. Hur skulle det vara om ni i stället följde med oss och spelade musik för vår publik? Undrade mannen Petersen. Ni kan räkna på lika stor inkomst som ni brukar ha. Förslaget tilltalade mig och jag slog till. Det är alltid roligt med lite sällskap, programmet blir mer omväxlande och så frestades jag av utsikten att få spela i ett riktigt tält. Vi följdes alltså åt till Falkenberg allesammans: Tre karlar, en fru och en liten flicka, två pudlar och en vanlig bondhund; en hel liten karavan.”
Kompanjonskapet höll säkert inte så länge. De gjorde aldrig det för Brazil. ”Kompani är lumperi” brukade han säga då han blev oense med sina kompanjoner för att han själv bäst visste hur saker och ting skulle skötas. Men det var roligt så länge det varade och vägarna skulle korsas igen förr eller senare utan ovänskap. Därefter spankulerade han vidare på egen hand utan ett bekymmer i världen för han visste att, kan man bara musicera, så kan man alltid försörja sig.
Närhelst jag ser en vindlande grusväg stäcka sig genom landskapet sätts min fantasi i svängning och jag ser min farfar komma mig till mötes. Jag hade önskat att jag kunde slå följe med honom en bit av vägen tills han hade avfärdade mig med orden ”Kompani är lumperi”. Då hade jag skrattat och gått åt mitt håll och han åt sitt och jag hade också burit alla mina ägodelar i ett knyte på ryggen och jag hade heller inte haft något mål för min vandring.
Jag undrar ibland hur det känns med en sådan total frihet?
Toni Rhodin
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
