Magasin DIKKO utlyste en novelltävling för dig som tycker om att skriva. Novelltävlingen är planerad att vara återkommande varje vår. Novelljuryn bestod av Jack Rosell, Johanna Olsson, Linda Lundqvist, Anna Rohdin, Lillemor Holmlund och Britt-Inger Hedström Lundqvist.
Vinnaren av novelltävlingen Tim Kristenson med Udden
17 april, 1992
Idag var en dag som ingen annan, idag mötte jag Iris. Med hår gyllene som koda och en blick lika mjuk som mossa förde hon mig in. Ord av silke smekte mina öron då hon talade om världen som om den var oändlig, oändlig och god. Vi bestämde ett möte även imorgon, då bara en dag borta från hennes skratt skulle fylla mig med längtan.
Undrar om hon visste att allt jag önskade var en vän?
18 april, 1992
Iris sa till mig idag; Vet du att du är det vackraste jag sett? Sättet hon sa det på gjorde nästan att jag höll med, trots att jag vet att kroppen min inte kommer hålla. Men som om hon såg tvekan i min blick tog hon min hand i sin och log, och så plötsligt var allt åter vackert; även jag. Sedan satt vi i tystnad tills allt var svept i skugga och sjön en oändlig pöl av mörker.
20 april, 1992
Vi utforskade idag, skogen bortom udden. Hand i hand for vi in i det okända med solsken i nacken och hopp i luften. Vi fann murar av sten och spångar av trä, eldplatser slukade av vatten och klippor täckta i mossa. Iris hade tagit med sitt skissblock och insisterade på att jag skulle sätta mig vid våra upptäckta platser så att hon kunde dokumentera denna händelse. Jag skrattade och slog mig ner, hon behövde inte veta att min kropp bultade av smärta och gärna välkomnade en sekund av vila.
När vi var tillbaka på vår plats vid uddens klippor, där bortom det eviga tältet, så frågade jag ifall hon kunde visa det hon tecknat under våran färd. Men Iris skakade på huvudet och tog min hand i sin. Det var som att hon visste att ord inte behövdes när det bara är vi. Där satt vi åter igen, en kväll då världen blir till skugga. Hand i hand och hennes huvud på min axel. Jag andades in och kände doften av barr i hennes hår och för en liten stund var allt mitt lidande borta.
2 maj, 1992
Dagarna flyter förbi, tiden passerar trots att allt jag vill är att den ska stanna. Jag vet inte hur mycket tid jag har kvar med Iris innan jag inte längre är mig själv, bara ett tomrum efter att sjukdomen slukat mig. Doktorn berättade igår under mitt besök, att det inte är någon poäng med behandling, att den redan spridit sig för mycket. Hon sa att det enda som går att gör nu är att vänta. Men tiden passerar fortare än vad jag hade önskat, för hur mycket jag än hade önskat så är våren inte evig.
4 maj, 1992
Jag tror Iris vet att jag är döende. Vi utforskar inte längre skogen, vi blir endast sittandes vid klipporna under filten hon tagit med sig hemifrån. Den har en gräslig färg, magentafärgad fleece täckt i blommor av neon. Men den luktar som Iris, doften av skog, rök och regn.
Hon hade med sig sin skissbok idag och lät mig se bilderna från vårt första äventyr. Jag fylldes av en känsla av värme då jag märkte att alla bilder bara var på mig, och för en gång skull såg jag lycklig ut. När hon frågade om jag tyckte om dem kunde jag inte annat än omfamna henne och hålla kvar som om det var för sista gången. På sättet hon höll mig mot sig tror jag att hon kände samma.
13 maj, 1992
Idag sågs vi, Iris och jag, för första gången på en vecka. Mamma hade mig sängliggande eftersom jag inte kunde stå utan att brista ut i gråt av all smärta. Idag bet jag ihop och insisterade att jag var okej, det ledsna leendet hon gav mig i gengäld sa att hon vet att det inte är sant. Jag kunde inte gå en dag till utan att se min Iris, hon är det som får smärtan att försvinna genom att bara ta min hand.
All smärta i världen var värt ögonblicket då våra blickar möttes och hela hon lyste upp. Hon höll mig i sina armar och så stannade vi, Iris och jag. En evighet kunde ha passerat innan hon plötsligt drog sig undan, enbart för att ta mitt ansikte i sina händer och sluta sina läppar mot mina. Den plötsliga förvåningen var inget emot den känslan som hennes beröring förde till min själ, det var som att världen äntligen var klar, som att någon äntligen tvättat världens fönster. Vi kunde dock inte stanna i vårt omfamnande så länge, då vi båda inte kunde sluta le. Hon la sin panna mot min och slöt sina ögon.
Som ett tecken från världen runt om satte sig en hackspett i trädet tätt intill vår klippa och började hacka, så som hackspettar gör. Det förde oss tillbaka till nuet och vi slog oss ner på vår udde, så som vi alltid gör, hand i hand och tittandes ut över vattnet.
17 maj, 1992
Dagarna går, suddiga i vart den ena börjar och den andra slutar, som en påminnelse om att tiden verkligen rinner ut. Jag mötte Iris vid vår klippa, på udden där bara vi verkar vara. Vi satt och pratade under solens stålar tills vi blev hesa, vi skrattade tills vi hade ont i magen och vi höll om varandra tills det bara var vi kvar på jorden. Tiden är dock inte på vår sida, jag känner var dag hur smärtan blir mindre och mindre uthärdlig. Jag vet att vi inte kommer kunna ha en framtid tillsammans, Iris och jag, för våren är inte evig. Mamma försöker få mig att vara hemma, hon säger att all tid ute bara gör det värre. Jag har inte berättat om Iris, jag vet att dagen jag gör det är sista dagen jag ser henne. För även om jag är döende så är kärleken vi har inte något som hon skulle acceptera. Så jag låter henne ha bilden av mig hon har tills dagen jag är borta, den perfekta dottern in i slutet.
21 maj, 1992
Idag var inte min bästa, jag kunde inte dölja hur jag mådde för henne jag håller kär. Hon förstår att tiden vi har tillsammans börjar komma till ett slut. Men som alltid behövde vi inte ord, hon tog min hand och kysste mina läppar och i den stunden förstod jag att jag var älskad. Hon höll mig tills en tår föll från min kind och allt jag kunde tänka var att världen inte var rättvis. Om vi funnit varandra tidigare skulle vi kanske haft mer tid. Vi hade kunnat resa, äntligen se vad som finns bortom vår lilla udde. Vi hade kunnat utforska den lilla ön, blott en sim-färd bort från vår klippa. Vi hade kunnat haft ett liv ihop och jag hade kunnat få behandling tidigare, haft chansen till en framtid med Iris.
25 maj, 1992
Det regnade idag, så som det gör när det börjar närma sig svensk sommar. Men vi klädde oss för väder och satte oss på vår klippa vid udden, under ett paraply med lite för många hål. Jag mår inte bra nu för tiden, men jag var tvungen att säga hejdå. Jag vet inte vilken dag som kommer vara min sista, jag hoppas dock att det är en dag jag spenderat med henne. Det kändes dock väldigt metaforiskt om den dagen skulle vara idag, sittandes ute tillsammans på vår plats då världen runt om gråter.
8 juni, 1992
Jag har nu varit hemma hos mamma i tre veckor, tre långa veckor utan min Iris. Hon skriver till mig varje dag och jag önskar jag hade styrkan att göra det samma för henne. Men som om att världen gav mig glädje bara för att dra den undan är jag nu bunden i min säng av oerhörd smärta. Mamma säger att det snart är över, men att lämna Iris utan att för blott en sekund kunna omfamna henne och känna doften av barr i hennes gyllene hår är otänkbart. Tanken på det är nog för att få mig att redan känna mig död.
Men här är jag än, kvar i sängen och drömmandes om vad som skulle kunna vara. En tid innan min kropp svek mig och jag och Iris hade kunnat utforska denna värld av oändlig godhet tillsammans. Vi hade kunnat simma över till ön bortom vår udde och göra den till våran. En plats där sjukdom inte finns och våren aldrig tar slut. Vi hade kunnat bli gamla tillsammans, efter våra barn lämnat hemmet och endast vi var kvar, gamla, hand i hand.
Men våren är inte evig, jag hoppas dock att tiden vi hade ihop gör ett avtryck på platsen som blev vår. Att en dag vår udde kommer få ett träd där vi satt, en tall doftandes av rök och regn, som en dag kan skydda andra som vi, från en värld som är alldeles för stor.
För det är som Iris sa till mig, den där dagen då vi först möttes: Världen är oändlig, oändlig och god.
Av Tim Kristenson
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Ps.
Vill du vara med och bidra till vinsten för novellerna i framtiden?
Swisha till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046 märk med NOVELL
Eller kontakta redaktionen@dikko.nu
Det går också att skicka ett sms till 076 844 51 61 så ringer vi upp.
Ds.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 009
BIC: NDEASESS
