#Insändare| Tack fågel

38Shares

Detta är en insändare. Det betyder att en läsare har skickat in texten för publicering. Innehållet är insändarskribentens egen uppfattning.

Jag bor i ”orten”

Här är vi många nationaliteter som samsas… och för all del ”osamsas” också vad den saken anbelangar.

Igår när jag skulle ta mig en liten powerwalk öppnades en dörr och en granne sträckte (mycket barskt) ut ett fat kakor och bjöd mig att ta en. ”Tack, fågel”, sa hon och höll fram fatet.

I flera år har denna slöjbeklädda kvinna kastat riktigt lågande hatblickar mot mig, men i somras ändrades det. Hon kom då fram och frågade…”Känner du maaan?”
”Ja”, svarade jag. ”Jag känner flera stycken faktiskt.” ”Du har kusin? Som e maaan, det är fågel.”

Till slut kom jag fram till att en fågel flugit in i hennes hus och att hon nu ville få ut den. ”Det kan jag fixa”, sa jag, och hon betraktade mig mycket misstänksamt. ”NEJ! Måste maan”, svarade hon mig och jag insisterade på att vi nog skulle klara av det här själva.

För att göra en lång historia något kortare så kan jag berätta att jag fick ut den här lilla fågeln alldeles utan ”maaan” och sedan dess har denna kvinna slutit mig i sin famn varje gång jag passerar.  FAST NEJ… det där sista är ren lögn, men hon gör en ANSATS till att le mot mig. En alldeles liten ryckning i ena mungipan, jag tror inte det faller sig naturligt för henne att le, men igår fick jag alltså en kaka. Jag tror vi är bästisar nu.

Och så här i slutet av historien borde det väl komma någon form av sensmoral, något vackert om när två världar möts… typ. Här måste jag dock med rodnande kinder erkänna att jag mest funderar över hur jag ska kunna peta in en och annan fågel genom hennes fönster då och då, för jag vill gärna ha MER KAKOR… hon är ju GRYM på att baka!

Prusiluskan från orten

Foto Linda Lundqvist

38Shares