Jag förstod redan innan vi åkte att det där med att tågluffa med en stukning i foten inte skulle bli helt optimalt. Men eftersom jag varken kunde byta fot eller semesterplaner så var det bara att gilla läget. Jag vägrade säga till mina fem reskamrater att planerna ändrats på grund av ”ont i en tå”.
Mina vanliga semesterskor är ett par platåsandaler. De har tjänat mig väl och jag har haft dem på alla ställen jag semestrat i snart 10 år. 2018 lagade jag dem med silvertejp och fick upprepa det 2020. Men nu gick det inte. I den ställningen mina fötter är i sandalerna hade jag lagt all tyngd på den stukade stortåleden, och det skulle inte blivit bra. Min mamma hade ett par nya gympaskor, oerhört bekväma sa hon. Kritvita sulor, svart tyg, och en dragkedja på sidan. De fick mig att se ut som en luffare, och passade inte med några av de kläder jag tog med mig. Så jag tog dem.
Jag gick med skorna i Danmark och Tyskland. De var bekväma, men oerhört syntetiska. Jag tror jag gick ner flera hekto bara i fotsvett.
När vi kom in på vårt andra boende i Prag var det en man i rummet mittemot som hade gått och svurit över att vår yngsta reskamrat väsnats på morgonen, inte helt olikt vad man kan förvänta sig av en person som är två år. Jag tänker att om man blir väldigt provocerad av att en tvååring sjunger om elefanter och krokodiler klockan nio på morgonen kanske man borde se över sitt drickande snarare än att svära åt sina grannar, men jag kan vara fördomsfull där. Den medelålders mannen mitt emot verkade hur som helst ha tagit de glada tillropen och sångerna som en personlig skymf, och svor när han såg oss. De två äldre barnen fnissade och föreslog med små elaka flin att vi som straff för hans bristande förståelse kunde ställa mina skor vid hans dörr.
Då insåg jag att deras små pikar om mina fötter tidigare under resan inte bara varit tonårig ondska. Anklagelserna hade substans. Eftersom min pollenallergi kraftigt reducerat mitt luktsinne stoppade jag ner näsan i ena skon. Grymma helvete. Surströmming och diesel. Jag tittade förvånat på mina fötter. Hur kan något till synes så oskyldigt sprida en sådan stank av död och förruttnelse? De rara små barnen hade givetvis rätt. Mina skor var inte rimliga att använda som skor längre. De lämpade sig bättre som straff för en osympatisk gubbe. Så vi ställde mina skor vid hans dörr, och åkte vidare till nästa plats.
En av mina reskamrater hade förberett sig inför resan väl. Hon hade köpt ett par sandaler, av äkta kvalisort. Ortopediska, ergonomiska, genuina, som skulle lindra och bota all värk. Och dessa dyrgripar lånade hon ut till mig. Jag var givetvis oerhört tacksam och imponerad och frågade vart hon köpt dem. Det visade sig att de varit på rea och haft en annons på Facebook. Det lät oerhört betryggande. Så jag satte på mig skorna, och riktigt kände hur tån helades. Som marijuana och kolloidalt silver botade de varje krämpa, om man skulle tro annonsen.
Och det ville jag, så det gjorde jag.
Jag struttade runt i skorna, och allt gick bra, ända tills vi två dagar senare skulle ta tåget till Wien. Då släppte skinnet, som visade sig vara av plast, från sulan på ena skon. Remmen runt fotleden satt kvar och skon slängde runt för varje steg jag tog. Jag och mitt resesällskap enades om att de där Facebook-annonserna kanske inte alltid var helt sanningsenliga. Men eftersom jag är en lösningsfokuserad person tog jag fram silvertejpen och lagade skon. När den släppt på tre ställen till, under tiden jag förtvivlat försökt få tag i de biljetter vi behövde, var nästan hela skon silvrig av lagandet. Ungefär samtidigt som jag nåddes av informationen att tåget jag slitit för att boka var inställt så släppte den andra skon också.
Så där stod jag, hemlös, och med skor som släpade bakom fötterna. Vi var tvungna att hitta ett boende, snabbt, och jag orkade inte curla varken den stukade tån eller skorna längre. De förpassades till närmaste papperskorg och efter en natt på ställe som troligtvis mest användes som flyktingförläggning tog vi tåget till Slovakien i stället för Rumänien som det var tänkt.
När vi kommit fram till Slovakien och första barnet klivit av och pep att asfalten brände fötterna genom foppatofflorna insåg jag att jag nu stod inför en utmaning. Perrongen var en ca 30 cm asfalterad remsa mellan spåren, och när jag gick av där var det som att stiga ner på lava. Det var runt 40 grader, och asfalten blänkte svart. Jag försökte skutta och trippa mellan de få skuggiga fläckarna som erbjöds på den karga tågstationen i Kosice.
Och nu stod jag där, ofrånkomligt barfota i Slovakien. Tidigare hade jag ändå haft valet att gå runt med de fula gympaskorna, eller de silverglänsande mirakelskorna. Nu var jag en hjälplöst trippande ballerina med stukade tår, utan varken surströmmingsdoftande gympaskor eller släpande sandaler som skydd mellan mig och den bubblande asfalten. Nå, ingen minns en fegis, barfota eller ej så det var bara att bita ihop och trippa i väg på husjakt. I drygt två veckor var jag mer eller mindre barfota. Tanter tittade medlidsamt på mig. Det blev också lite av en överraskning när vi kom fram till boendet. På en parallellgata till den vackra huvudgatan, inne på en gård, låg vår lägenhet. Eller ”ateljé” som det kallades i annonsen.
På slovakiska verkar ”ateljé” betyda ”gammalt gräsklipparförråd”. Köket bestod av en micro och en vattenkokare, och det hela är ungefär lika stort som toaletten på vårt förra boende. Det var otroligt vackert i området, utom kanske just inne hos. Men det var litet och näpet, hade vi fått två lägenheter hade jag kanske kunnat göra skor av dem och lite silvertejp. Andra kvällen kom åtta påtända, ilskna män och hävdade med bestämdhet att det var deras gräsklipparförråd. Det tog någon halvtimme att lura iväg dem.
När vi vaknade nästa morgon öppnade himlen sig. Vi hade längtat efter ett rejält regn under de stekheta dagarna, men vi hade inte räknat med att fönstren till vårt boende skulle fungera som stuprännor som gick rakt in i vårt sovrum/vardagsrum/matrum/hall. Vi fick nog, och ringde hyresvärden och sa att vi inte var intresserade av att bo resterande nätter i råttboet, som reagerat på regnet genom att börja lukta mögel och kloak. Han tyckte att vi var oerhört gnälliga och gav oss ett dåligt betyg på förmedlingens hemsida. Kanske tyckte han att människor som inte ens hade råd med skor inte skulle vara så kinkiga. Eller så var han bara ett rövhål. Vi flyttade till en campingstuga där vi möttes av en stor romsk fest utanför vår dörr och slappnade av i rena sängkläder.
När vi reste vidare hittade vi en second hand-butik med trans-tema inne i Berlin och där fann jag äntligen ett par acceptabla skodon. Det kändes nästan lite onödigt lyxigt att kosta på sig ett par riktiga tofflor. VI hade ju bara en anhalt kvar. Och i Christiania, som är en stadsdel byggd för och av människor, och inte för och av företag, så var sko-normen inte lika stark som på många andra ställen, så där skulle jag kunnat passera som någorlunda normal. Men mitt resesällskap insisterade på att skor inte var en onödig lyx, så hela nakenfots-äventyret avslutades med att jag betalade 16 euro för ett par guldigt giraffmönstrade tofflor av ett bra märke.
Linda Lundqvist
linda@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
