Sonny Carlsson är musiker och kulturreporter på DIKKO. Han har jobbat som skrothandlare i hela sitt liv. I september upptäcktes att han har en långt gången cancer, och i början på mars började han avtjäna ett straff för olovlig körning. Han väljer att fortsätta skriva för DIKKO från insidan.
Mitt liv det senaste året har kantats av händelser som handlar om mjölmat. Det började med pannkakor, och sedan blev det våffla. Det hela avslutades med en avbruten födelsedagstårta.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att vara på sjukhus. Därför blev jag riktigt lack en natt i september när kvinnan min ville ringa ambulans för att jag hade ont i magen. Hon envisades, och jag blev i vanlig ordning gubbsur. Horta purano-lack. Men det sket hon i. Hon ringde sjukvården, som tyckte vi skulle åka in. Men ingen fan ska tala om för mig vad jag ska göra. När jag senare under morgonen tappade medvetandet kunde jag inte längre stå på mig, och jag blev buren in i ambulansen som det svekfulla fruntimret ringt efter. Lajanot.
Det var inte vanligt magknip. Det var cancer som svetsat ihop mina tarmar. “Stor som en våffla” enligt kirurgen. Jag har inte ätit våfflor sedan dess. Men ambulansen har vi fått ringa fler gånger. Nuckoarna pennar att jag blivit en cyborg, som består av biologisk vävnad och syntetiska delar. Mitt blodsocker har skenat och hållit sig över 30, så jag har fått börja med insulin. Stomin som jag fick efter att de tog bort våfflan har strulat för mig. Och jag ska få glasögon och hörapparat, bland annat. Inte riktigt lika romanot som pibi-belsing, kalo-babb och frillesåsgrimma. Men det var vad de hade att erbjuda när jag kom.
Vid ett samtal med den psykolog jag fått kontakt med, på grund av att man lätt kan bli lite nedstämd av att nästan dö flera gånger på ett halvår, frågade den unge shero-mengraren om jag möjligen blivit erbjuden någon ADHD-utredning. Och av alla fel jag undersökts för att ha i sherot så har det aldrig kommit på tal. Jag var lite tveksam till om det verkligen kunde förhålla sig så. Romnian min som satt med var lite mindre tveksam.
”Du är den enda jag vet som fått tre månaders fängelse för att du skulle göra pannkakor!” fnös hon. Och även om hon hade rätt i sak, så kändes det faktiskt, som en av tonåringarna hemma brukar säga när hon konfronteras med något “inte relevant”.
Jag älskar den tokiga romnian mer än kopparkabel, silvertejp, Sofiero och kalops. Tickno-lacken min. Men oss emellan, kan hon vara lite bossig mellan varven.
Det var ju förstås olyckligt det där med pannkakorna. Men familjen var magsjuk och det enda nuckoarna kunde tänka sig att peta i sig var just pannkakor. Men vi hade inga ägg, så jag åkte iväg och köpte det. Sen körde jag hem, i förhoppning om att de skulle få behålla en del av maten den här gången. När jag kör in på gården kör en bil efter mig. Och se på fan. Det var länsman. Som varande återfallsbilist så får jag inte böter, som andra skulle fått. Jag får fängelse. Maten fick de behålla, men puranon försvann.
Sista tiden hemma har jag mest sovit. Det sliter på en purano kropp att honka dukkalo, och jag har prioriterat att försöka bli frisk framför en del andra åtaganden som ålagts mig. Kommer ni ihåg pannkakorna? Det gjorde bengarna också. Så en lördagsmorgon då jag planerat att baka en födelsedagstårta hämtade de mig. Jag visste ju att de gett mig fängelse, men jag hade någon slags naiv tanke om att statton i vår lilla kommun hade bättre saker för sig än att storma in hos cellgiftsgubbar som planerar barnkalas.
Egentligen vill jag inte skriva om sjukdom. Det har aldrig varit något jag roats av att diskutera. Men just nu ligger mitt blodsocker på strax under 30. Min lever, som jag lyckats hålla någorlunda stabil under tokiga cellgiftsspektaklet, har gett upp under min tid som inlåst. Jag har därför utvecklat bråck i halsen som när som helst kan spricka, och där jag bor nu, skulle det troligen bli med dödlig utgång. Hade jag inte beshat pre stillot hade jag varit inlagd på duckalo-kern. Och i det läget har jag svårt att fokusera helt och fullt på gamla rövarhistorier, glädjen i att spela musik, och priset på koppar. Men jag ska inte klaga antar jag. Det sitter en riktig tjoro här. En liten farbror som är dement. Han vet inte vart han är, eller varför. Vi försöker ta hand om honom så han inte ska råka ut för bestraffningar för att ha brutit mot regler han inte kommer ihåg fanns.
”Skicka ett vykort”, sa en av plitarna på Ersboda-anstalten till nartan som ringde och var oroliga och ville ha telefonkontakt med mig. Sen förbjöd pliten personalen på lasarettet att prata med mina anhöriga om mitt mående, trots att jag tidigare har bett dem just att göra det. Pliten sa att det fanns risk för att kvinnan jag lever med skulle göra ett fritagningsförsök med pistoler om jag träffade henne på sjukhuset?? Samtidigt som jag släpas runt i bojor av tre vakter. Jag stirrade på den uppenbart inte så lindrigt bengaloa pliten framför mig, och undrade varför jag var den av oss två som skulle vara tvångsinternerad.
Jag undrar också hur det är rimligt att det ska ta upp emot 10 veckor att för oss fångar att få telefonkontakt med våra familjer. Om det ens blir godkänt. Just nu är min enda önskan att jag får leva så länge att jag kan baka nästa födelsedagstårta. Och dör jag, så vill jag hinna berätta hur det gått till innan.
Nr 23-32, eller som jag hette innan
Sonny Carlsson
redaktionen@dikko.nu
HÄR kan du läsa mer av det som Sonny skrivit eller deltagit i.
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
