”Min älskade, älskade, saknade mamma” är ett kapitel ur boken ”Nej då, jag är inte ensam, det bara känns så ibland” skriven av Teresa d’Yster.
DIKKO fick denna inspirerande bok sänt till sig och blev omedelbart gripen av dess djupa och ärliga innehåll. I boken ”Nej då, jag är inte ensam, det bara känns så ibland” bjuder författaren på en poetisk skildring av livets många nyanser. Varje sida är som en spegel som reflekterar våra innersta känslor av ensamhet och längtan – känslor som många av oss brottas med, men sällan vågar dela med oss av. Boken finns att köpa på BOK.HSTROM.se och är utgiven av förlaget BoD.
Bokens språk är både enkel och vacker, och det finns luft i boken viket gör den lättläst och lättillgänglig för alla som söker en stund av eftertänksamhet. Genom att skriva om sin egen erfarenhet av att känna sig ensam lyckas författaren få läsaren att förstå att dessa känslor är en del av den mänskliga existensen. Boken är en påminnelse om att vi alla kämpar med liknande tankar, oavsett var vi befinner oss i livet.
Boken erbjuder inte bara igenkänning; den ger också insikter om hur man navigerar en komplex värld där känslor ofta kan bli överväldigande. För varje kapitel som läses, växer en känsla av gemenskap och förståelse. Du inser att du inte är ensam i din kamp – det är en universell upplevelse som binder oss samman.
Att läsa ”Nej då, jag är inte ensam, det bara känns så ibland” är mer än bara en litterär upplevelse; det är en resa mot att bli mer medveten om sina egna känslor och att finna tröst i gemenskapen med andra. Så om du söker efter insikter om att vara människa, och en berikande berättelse som väcker tankar och känslor, då är detta boken för dig.
Kapitlet ”Min älskade, älskade, saknade mamma” ur boken ”Nej då, jag är inte ensam, det bara känns så ibland”
Mamma, mamma, min älskade mamma. Vilket enormt tomrum du lämnade efter dig. Mer än du anar, mer än du kunde förstå då, för mer än trettio år sedan. Och mycket har hänt.
För några år sedan, när jag letade efter vår släkt – vilken jag aldrig har slutat leta efter – dök din pappas namn upp på en privat hemsida, i en privatpersons släktträd. Genast kontaktade jag hemsidans ägare, förklarade vem jag var, sa att hennes mormor var syster med min morfar, och frågade om hon kunde berätta lite om vår gemensamma släkt som du och jag vet så lite om, knappt något alls. Hon svarade att hon – född i början på femtiotalet, precis som du – tidigt sattes i fosterhem, precis som du, och att inga band fanns kvar till hennes biologiska familj. Känns det igen? Med ens blev jag varse folkhemmets sanering, och jag undrar hur mycket du kände av den när du växte upp, kallad tattarjävel som du blev.
Som barn minns jag att du berättade för mig att din pappa var kusin med Calle Jularbo. Det var i princip det enda jag kände till om vår släkt, och fastän denna kända musiker var död, och ingen vi kände eller så, tyckte jag att det var stort att känna till något – även om det var lite – om vår släkt som togs ifrån dig när du var ett barn. Nu vet jag att även Calle Jularbo med familj dolde sitt ursprung och vågade inte prata romani i rädsla för vad majoritetsbefolkningen skulle tycka eller tänkas göra mot dem.
Ja, mycket har hänt sedan vi sågs, samhället har öppnats upp, resandefolket vågar äntligen visa sig, och vi som assimilerades, vi som aldrig fick höra till vår grupp, lära oss språket; vi som aldrig kände våra släktingar och därmed inte heller kunde ta del av kulturen, samlas nu i olika grupper på nätet och delar information med varandra. Och äntligen, äntligen har den gamla sanningen reviderats, den om att resandefolket var en social grupp bestående av kriminella och utstötta svenskar. Det stämmer alltså inte längre, för resande är en etnisk grupp precis som jag hela tiden har trott.
Ja, mycket har hänt och kommit upp till ytan ska du veta. En vitbok gavs ut 2014 av regeringskansliet som plåster på såren de tillfogat oss, och jag har lärt mig, att epitet som tattare och zigenare användes synonymt om vår etniska grupp av majoritetsbefolkningen fram till slutet av artonhundratalet när en för Sverige ny romsk grupp kom in i landet – då blev vi tattare och de zigenare. Sedan 2000 är vi en nationell minoritet, fast det förstod jag inte då, att vi var romer, men det är så vi kallas nu, efter det gemensamma språket romani, ett språk som finns i ett otal varianter. Dessvärre är vår variant, resande-romani eller svensk romani, på väg att dö ut, och jag kan bara spekulera varför det har blivit så.
Det finns många duktiga släktforskare där ute, till och med jag har släktforskat lite grann. Nu vet jag till exempel att din pappa blev upplockad av polisen som tioåring efter att han tappat bort sin pappa och sina syskon under en vandring för att förtenna kärl hos bönderna i gårdarna. Men han verkade vara duktig på att reda sig själv, din pappa, ställde sig att sjunga på gatan för att få ihop pengar till en tågbiljett, men sattes bums i barnhem när polisen fick ögonen på honom. Hans pappa gick inte att finna, då han såg till att hålla sig undan myndigheterna vilket många resande gjorde för att inte råka illa ut. Så gossen blev kvar på barnhemmet i åtta år, gick i skolan, fick högsta betyg i sång, och lärde sig att läsa och skriva. Hans lillebror däremot, alltså din farbror som var född 1910, gick aldrig i skolan, lärde sig aldrig att läsa, men köpte ändå Aftonbladet som vuxen för att kanske smälta in.
Ja, det finns så mycket jag vill berätta för dig, saker som jag fått kännedom om, saker som även du skulle ha velat veta, då, när du levde. Till exempel i en sjukhusjournal som jag kommit över, från tiden kring andra världskriget, en tid som bestod av andra ideal och sanningar än dem vi har idag, framkommer under tre tillfällen att din pappa är tattare. Svart på vitt har han blivit tilldelad sin ras; svart på vitt får jag ta del av hans
längd och huvudmått, hårfärg och ögonfärg, ja till och med hans skäggfärg. När läkarsekreteraren har skrivit klart, har läkaren i efterhand korrigerat med egen penna på det maskinskrivna, och strukit över ”mörk” som i hårfärg och istället, för hand, skrivit ”svart”. Samma sak har han gjort med skäggfärg – svart skäggfärg, svart hår, för mörkt kan inte ha varit tillräckligt mörkt när Hitler och svenska myndigheter orerade om rashygien och kris i befolkningsfrågan.
De högt aktade doktorerna rådde också din pappa att sterilisera sig. Hur han lyckades undgå att bli steriliserad, det vete gudarna, med tanke på att det enda folkhemmet brydde sig om var att bli av med ”tattarplågan”, ja, så pass mycket att resandefolket blev den grupp som drabbades hårdast av steriliseringslagen som instiftades 1934 men som sedan skärptes 1941 eftersom det stod i Sveriges intresse att slippa få fler tattarungar till världen. Utan tattarungar skulle rasen snart dö ut, försvinna helt och hållet, simsalabim, puts väck. Och de tattarungar som redan fanns, som till exempel du, kunde man göra dugligt folk av genom att helt sonika tvångsomhänderta, placera i fosterhem och utan vidare klippa tattarbanden för att radera allt som varit.
Jag kan inte låta bli att försöka förstå hur det hade varit om vår etniska folkgrupp hade fått vara ifred, om de hade sluppit blickarna fulla av avsky när majoritetsbefolkningen med blotta ögat kunde se den svarta kalufsen. För tänk om de inte hade behövt fara med osanning, som den där med att de kom från vallonsläkt, att det var därför de var så mörka i skinnet. Tyvärr var det väldigt många som kände sig nödgade att ljuga så, i ett försök att inte väcka anstöt eller uppmärksamhet; i ett försök att inte råka illa ut, förlora sina barn eller tvingas steriliseras. Valloner däremot var ju kända för att vara pålitliga; de var ett duktigt folk med gott rykte, medan det näst intill var skottpengar på resandefolket. Men så blev man tvungen att ljuga då, när haspen inte var på, när livet var hårt, när majoritetsbefolkningen det enda som räknades, när kravallerna 1948 i Jönköping till en början hyllades av både press och polis.
Flera av dina kusiner tvångssteriliserades, men din far kom undan, för några år efter andra världskrigets slut, föddes du. Och utan dig hade jag aldrig funnits. Du finns för alltid kvar i mitt hjärta och i mitt DNA, i mina tankar och i mina barn som du aldrig hann träffa. Så jag berättar för dem, och för deras far, om allt som hände, om min älskade mamma som blev moderlös som femåring och bryskt placerades i fosterhem, om din livs levande pappa som övertalades att inte besöka dig där för att han var tattare, om hur du som sextonåring födde mig, och att du sen blev ensamstående mamma när jag var två år.
Förresten, visste du att dina barnbarn lärde sig att spela gitarr på min Bjärton som du köpte åt mig 1977 på Hagströms musikaffär av den där snygga killen som vi tyckte liknade skådespelaren Rolf Skoglund? Jo då, det är sant, även om de nu har övergivit den nylonsträngade Skånegitarren för att spela på sina snygga Gibson- och Fender-gitarrer. De är fina, ska du veta, barnen alltså, inte gitarrerna. Du skulle ha gillat dem, och de dig. Det lilla du lämnade efter dig, efter din korta stund på jorden, finns kvar. Ditt ena barnbarn bär stolt din gula jacka med luva som du hade när jag var liten, och ditt andra barnbarn har ett silverhalsband runt halsen som du köpte på din första, och enda, utlandsresa, när du åkte till Grekland 1977.
Att du och jag stod varandra nära, mycket närmre än de flesta andra mödrar och döttrar, är jag så glad och tacksam över. Visst önskade jag då, när jag var liten och sen blev stor, att du kunde berätta för mig hur dåligt du mådde, för kanske, kanske jag kunde ha hjälpt dig. Det enda jag fick ur dig var att du mådde dåligt på grund av din barndom, saknaden efter din far och utsattheten du hade upplevt. Mer sa du inte, för du ville inte lägga på mig sådant som jag inte kunde bära; du sa att du var min mamma, och jag ditt barn, inte tvärtom.
I fosterhemmet blev du uppmanad att vara tyst, att varken höras eller synas. Givetvis fick du inte gå in i finrummet där pianot stod och två gitarrer hängde på väggen. Men du kanske gick in i finrummet någon gång, i smyg, när ingen såg, bara för att få känna på tangenterna på pianot, bara för att få stryka din hand över gitarrsträngarna. För det åkte du på en hurring som brände och sved i flera dagar efteråt.
Ibland straffades du för något annat, för att du kanske hade tagit en kaka från burken som din fostermor gömt och räknat varenda kaka däri, en kakburk hon öppnade och bjöd på först när kakorna börjat mögla. Då kunde du straffas genom att tvingas titta på när överflödiga kattungar slogs ihjäl med en stor sten. Och en gång, när du var elva, blev du helt överrumplad i köket av mannen du var tvungen att krama godnatt varje kväll och kalla för pappa, när han oväntat slog ner dig till golvet. Då hade du ont mycket längre än några dagar, förstod inte varför han hade slagit dig så brutalt, och drömde om att din riktiga pappa skulle komma och rädda dig, ta dig därifrån för att aldrig mer komma tillbaka till fosterfamiljen. Men din pappa fick inte besöka dig där, han fick inte träffa dig alls, så egentligen var det lönlöst att drömma.
Med allt det i bagaget, uppmuntrade du mig att vara öppen; du ville att jag skulle få höras, synas och bli lyssnad på, och du var en fantastisk lyssnare. Ja, för dig berättade jag allt, och då menar jag ALLT, tout, tutti, för du lärde mig att prata, att bli den jag blev. Hemma hos oss fanns inte några ämnen man inte fick eller kunde prata om; hemma hos oss fanns inte några stigman eller tabun. Där ute, bland folk, utanför vår dörr, gjorde vi inget väsen av oss alls, gjorde vi oss osynliga, men hemma var taket högt och kärleken villkorslös.
Jag vill att du ska veta att du var en underbar mamma, att jag inte kunde ha haft en bättre. Du dömde ingen, var konstnärlig, kreativ och självständig. Hade jag punktering, bar du upp cykeln till lägenheten, ställde den upp och ner på hallgolvet och lagade punkteringen med hjälp av vanliga bestick, bara så där. Du målade hallen röd och köksluckorna bruna, badrummet lila och bokhyllan i vardagsrummet svart. Du klippte mitt hår, du klädde min kropp med hemsydda kläder. Och saknades tyg till en klänning, rev du ner den snyggaste av våra gardiner och förvandlade den till en festblåsa. När jag fyllde elva år, när jag hade vuxit ur den lilla elektriska orgeln som jag fått av en av alla de män som uppvaktat dig, såg du till att ett stort, svart gammalt piano flyttade in hos oss efter att först ha vågat fråga min farmor om pengar för att överhuvudtaget ha råd att köpa det.
För några år sedan fann jag ett gammalt vykort som du skrev till mig en sommar när jag befann mig hos min farmor och farfar. Där tackar du mig för alla brev jag skrivit till dig, och du skriver att du tror att jag kommer att bli författare när jag blir stor. Och nu tror jag faktiskt att jag precis har gjort ett försök, i alla fall på mitt sätt, och jag gjorde det i smyg, precis som allt annat jag gör.
Du gav mig mitt liv, tog ditt och gick.
Men i mitt hjärta finns du kvar.
Alltid.
Boken finns att köpa på BOK.HSTROM.se och är utgiven av förlaget BoD och skriven av Teresa d’Yster.
Britt-Inger Hedström Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
