Min farfar var panegyriker av födsel och ohejdad vana. Det är ett alltför sällan använt ord med betydelsen ”uppvisningstalare som överdrivet framhåller eller lovprisar någons eller någots goda egenskaper”. Vad han förhärligade var förstås attraktionerna han förfogade över i de cirkusar, tivolin, nöjeslokaler eller marknadsvarietéer han för tillfället drev och inte minst sin egen person.
I Aftonbladets recension av memoarboken ”På mitt livs nöjesfält” 1945 kunde man läsa att han var den första av de mer bullrande reklammännen i vårt land.
Brazil Jack älskade reklam, hänsynslös reklam. Ofta rolig för de initierade men rena rama bedrägeriet mot hans publik, offren för hans bullrande med tomma tunnor. När han nådde höjdpunkten i sin karriär som reklammakare är en fråga om tycke och smak, exemplen är många. Han hade en lång och brokig karriär, skrädde aldrig orden och hans devis, ”har jag 100 kronor lägger jag de 90 på reklam” är nog ingen överdrift. Vill man däremot se exempel på överdrifter behöver man bara analysera den affisch han lät trycka för en turné i 1900-talets början.
På affischen lockar Brazil jack med att under ett högst fyra dagar långt uppehåll i Uppsala, på genomresa till Mjölby, bjuda på en serie utomordentliga premiärföreställningar i ett jättehippodromtält rymmande 18000 personer. Ett förnämt artistuppbåd med 100 damer och herrar utlovas, samt Nordeuropas förnämsta hästopera.
Frånsett den uppenbara överdriften att tältet rymmer 18000 personer är affischen som cirkusaffisch betraktad bra och just däri ligger det bedrägliga i Brazils reklam. Huruvida publiken blev besviken då tältet visade sig rymma endast 300 personer och artistuppbådet bestod av direktören själv samt två gifta par, vet vi inte. Brazil kunde förvisso hålla en publik på gott humör med lassokonster, sitt virtuosa fiolspel och magi så de lät sig förhoppningsvis nöjas med det. Den ensamma häst som utgjorde Nordeuropas förnämsta hästopera fick tjänstgöra i ett ryttarnummer med en miss Zona på ryggen och tillika som vild häst i pantomimen ”Nybyggare och rödskinn”. I denna pantomim anföll en ensam indian ett blockhus med 4 invånare vilket kan tyckas visa prov på synnerlig dumdristighet. Brazil Jack var, i all sin naivitet, mycket stolt över affischen och även över föreställningen.
För mig kulminerade kanske hans påhittighet 1908 då expresidenten Theodore Roosevelt var på föredragsturné i Europa. Han skulle resa med specialtåg nonstop mellan Stockholm och Göteborg men i Katrineholm mutades en stins till att stoppa tåget. När Roosevelt tittade ut genom fönstret fann han på perrongen, en orkester som spelade ”Stars and stripes”, en grupp urinnevånare från Kanada och en karismatisk västernhjälte till häst. Givetvis befann sig också ett mindre pressuppbåd där, påpassligt tipsade av cirkusdirektören själv. Efter att Brazil under ett kort samtal, bortom journalisternas hörhåll, hälsat expresidenten välkommen till Sverige och denne även fått tala några ord med hövdingen Jim Deer, tuffade tåget vidare mot Göteborg.
Nu vände Brazil sin uppmärksamhet mot pressens representanter. Han förklarade att mr Roosevelt var en kär kamrat från USAs kavalleri och att de båda hade stridit sida vid sida under det Spansk-Amerikanska kriget 1898. Vidare kunde han upplysa om att expresidenten hade blivit synnerligen glad över att så oväntat få träffa sin gamle vän. Att Brazil aldrig hade varit i USA behöver väl knappast nämnas?
Lite senare samma dag, krönte han verket genom att låta beställa en elegant sadel av amerikansk modell. På sadeln önskade han en plakett i silver med dedikationen ”To my dear friend Brazil Jack presented by Teddy Roosevelt”. När min pappa föddes 11 år senare fick han namnet Teddy som minne av denna synnerligen lyckade kupp.
Bäst trivdes han på de stora sommarmarknaderna och då i synnerhet på ”paraderna” som det kallas då nöjesidkarna ropar ut sina artisters förträfflighet ifrån tribuner uppbyggda över varietétältens ingångar. Då kunde tusenden, med gapande munnar, åhöra hans berömda svada och ibland, för att påkalla extra uppmärksamhet, kunde han avfyra den skräckinjagande stora revolver som hängde på hans höft. Hur många som de facto löste biljett för att se själva föreställningen brydde han sig mindre om, ekonomiskt lättsinnig som han var.
Under nästan 70 år, mellan 1885 då han blev lärpojke på cirkus Madigan till 1952 då han somnade in, gjorde min farfar vad kampen för brödfödan tvingade honom till i den folkliga, ambulerande underhållningens värld. Under dessa år hann han skaffa sig epiteten Zigenarprins, Italiensk trubadur, violinvirtuos, trolleriprofessor, konstskytt, cirkusdirektör, tivolidirektör, impressario, uppfinnare, författare, kompositör och king of the country fair. Hans gode vän och samtida, karusellägaren Karl Andersson får avsluta denna artikel med ett avsnitt ur sina minnesanteckningar.
När jag reviderar minnesbilder från min 40-åriga bekantskap med Brazil Jack, dyker det allt som oftast upp minnen som inte kan sättas på pränt. Andra, åter igen, är roliga minnen och slutligen har jag de som ger en bild av en marknadsgycklares kamp för brödfödan. I Brazils fall ingen hård kamp. Han var asket och bohem, nöjd med det lilla, nöjd med det primitiva. I alla skepnader var han en stor charmör som uppväckte kvinnors kärlek. Alla ville ha barn med honom, många fick det också.
Toni Rhodin
redaktionen@dikko.nu