Sveriges läsambassadör Bagir Kwiek bjuder regelbundet in gästkrönikörer från minoriteten romer. Denna gång gästar Britt-Inger Hedström Lundqvist, ansvarig utgivare för Magasin DIKKO.
Gästkrönika: Bland bananskal, betyg och högskolepoäng – en Lundqvistskas bildningsresa
Jag har alltid beundrat människor som har mål och som strävar efter att uppnå dessa. Många av mina klasskamrater i högstadiet visste vad de skulle bli redan under studietiden, och många uppfyllde sina drömmar, medan jag alltid funderade på vad jag ville bli när jag blev stor – och aldrig haft en aning. Det mesta har verkat roligt i mina ögon, så hur skulle jag kunna välja? Flera av de jobb jag har sysslat med har jag fått på grund av nyfikenhet och tillfälligheter. Jag har så att säga slunkit in på ett bananskal, och ibland blivit kvar ett tag.
När jag hade tillbringat nästan fyra decennier bland bananskalen i detta jordeliv, och fortfarande inte bestämt mig för vad jag skulle bli när jag blev stor, dök det upp ytterligare ett skal att halka runt på. Jag hade vikarierat som fritidgårdsföreståndare i nästan tio år och jobbat på Skellefteås fritidsgårdar, när jag kände att det var dags med något nytt.
Mina söner hade börjat skolan och jag insåg att jag stod inför en del svårigheter gällande deras läxor. Min dotter hade jag aldrig behövt hjälpa med en läxa – hon var självgående – men pojkarna behövde hjälp med sina läxor. Matten var svårast (för mig alltså), och jag visste inte hur jag skulle göra. Jag skämdes och kände mig olustig inför uppdraget att hjälpa mina telningar med skolarbetet. Hur skulle det här gå? Ska jag behöva stå där med skammen och inte kunna hjälpa mina barn med läxan när de bara gick i mellanstadiet?
”Kunskapslyftet? Det låter kul!”
Räddningen blev Kunskapslyftet, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som staten sjösatte i mitten av 1990-talet. Kunskapslyftet skulle ge människor chans att utbilda sig för att kunna få ett jobb, omskola sig till ett nytt yrke, få behörighet till högre utbildning eller vidareutbilda sig för bättre karriärmöjligheter. Samhället tyckte kort och gott att alla skulle ha gymnasiekompetens, och jag tyckte som vanligt att det lät kul!
När jag i samma veva blev erbjuden en fast anställning som fritidsgårdsföreståndare kändes det trångt och känslan att min kreativitet skulle dö om jag blev fast anställd överväldigade mig. Jag ville göra något annat, samtidigt som mitt förnuft sa att jag behövde göra något som kunde göra att jag skulle kunna hjälpa in barn i skolan.
Så jag tog beslutet att tacka nej till det fasta jobbet och sökte in till Kunskapslyftet på Medlefors folkhögskola. Komvux fanns också som ett alternativ men det var otänkbart, för den studieformen var jag säker på att jag aldrig skulle klara. Det där med pluggande var inte min vän.
Betygen kom som en chock
Jag skickade efter mina betyg från högstadiet och kippade efter luft precis som en fisk med astma när jag öppnade kuvertet – de var sämre än jag mindes. Där stod det med svarta bokstäver på vitt papper hur dålig jag var. Jag insåg att om jag inte agerade snabbt skulle jag aldrig våga visa betygen för någon. Jag skämdes och ville verkligen inte att någon skulle få se hur värdelös jag var – jag hade ju trots allt lyckats lura en hel del med att jag hade någon form av kunnande. Men pappret jag höll i min hand bevisade verkligen motsatsen.
Läs fortsättningen och hela krönikan HÄR
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
