Under mitten av september har bland annat Aftonbladet och Sveriges radio rapporterat om att finska undervisningsministeriet kräver att kvarlevor från 82 individer som Gustaf Retzius grävde upp mitten av 1870-talet ska återlämnas.
Nyheten är glädjande för mig och andra aktivister som 2018 tog kontakt med Karolinska institutet (KI) om dessa kvarlevor med krav på återlämning och en ursäkt. Det känns lite som att vi måste fira att det faktiskt händer någonting. Under mötet med representanter från KI bemöttes jag och övriga som deltog med flera frågetecken som också säger något om hur svenska myndigheter och majoritetssamhället ställer sig till frågan om återlämning. Även om inbjudan till dialog och möte med Karolinskas representanter i sig var positivt lämnade det en viss besk eftersmak.
En sak som jag själv tidigt reagerade på var att Karolinska tog upp det faktum att bland Karolinskas representanter som närvarade vid mötet återfanns tre personer med någon koppling till de fem nationella minoriteterna, främst sverigefinnar och tornedalingar. Jag vet inte riktigt vad detta hade med saken att göra. Det var som att Karolinska ville ta udden av våra argument och det språk som jag och andra aktivister hade använt.
Att det finns nationella minoriteter representerade bland Karolinskas personal spelar väldigt lite roll när de samtidigt hänvisar till majoritetssamhällets lagar och dokument som, enligt KI:s representanter själva, hindrar dem från att ta beslut i frågan. Då spelar det ju ingen roll om man har någon form av relation till nationella minoriteter på papper eller i den egna släkthistorien eftersom majoritetssamhället talar genom ens egna munnar.
Karolinskas representanter kom även att under mötet och efterkommande mejlkonversationer med oss aktivister att hänvisa till att det behövs en officiell förfrågan från Finland och en finsk myndighet. Samtidigt skrev en finsk myndighet i form av Pälkäne församlings kyrkoherde Jari Kemppainen. Det är just Pälkäne som kvarlevorna kommer ifrån.
KI ansåg även att det var en ”svår fråga” eftersom man aldrig har återlämnat något till en majoritetsbefolkning, trots att Finland vid tiden för Retzius utgrävning inte var en självständig stat utan en del av det ryska imperiet. Vi fick även med underskrifter från personer som på ett eller annat sätt hade en koppling till byar varifrån kvarlevorna tagits ifrån. På själva mötet var även Sirpa Humalisto, vars släktingar finns avbildade i Retzius böcker om sitt besök i Finland och som dessutom enligt släktens egna berättelser ska ha mätts av Retzius under besöket. Med andra ord var vi inte helt “frånkopplade” från någon direkt relation till kvarlevorna utan vi representerade flera personer och myndigheter med anknytning till kvarlevorna.
Mötet med KI skapade som sagt mycket uppmärksamhet i Sverige och Finland. Svenska medier skrev mycket om frågan, om än inte i samma omfattning som i Finland. I takt med att intresset i svenska medier mattades av kom också samtalet med KI att bli mindre givande. I slutändan bad de oss att lämna dem ifred med frågor eftersom de behövde fokusera på att skriva en kartläggning om kvarlevorna.
Det blev också uppenbart att frågan i sig om de finska kvarlevorna kom att dribblas bort av KI. Vi som drev frågan under våren 2019 märkte av att man ivrigt försvarade Retzius minne. Att han var en viktig aktör i svensk rasbiologi bemöttes med att han även gjorde andra viktiga bidrag till vetenskapen eller så ansågs vår belysning av Retzius rasbiologiska forskning som att vi likställde honom med Hitler. Dock var det aldrig vår avsikt att utifrån ett antingen-eller-tänkande slänga Retzius på historiens sophög, men det går tydligt att se de dåliga sidorna hos någon som Retzius också.
I andra sammanhang frågade KI öppet till journalister vad som skulle hända med det svenska kulturarvet, som dessa kvarlevor och andra tydligen är, om vi ska återlämna allt. För det första var vår tanke aldrig att en återlämning av andra minoriteter och urfolks kvarlevor skulle lösas av oss som grupp. Det framgår av riktlinjer, internationella såväl som svenska, kring återlämning måste ses utifrån sin egen kontext och diskuteras var för sig. Att de finska kvarlevorna skulle återlämnas har med andra ord lite eller inget alls med andra krav på återlämning. Det framgår av diskussionen som förs på forskarnivå men så fort diskussionen sker i nyhetsmedier och andra offentliga rum försvinner denna avgränsning totalt.
Ju mer jag tänkte tillbaka på händelseförloppet är det mycket märkliga saker som har sagts och gjorts från Karolinska Institutets sida. Det är samtidigt inte särskilt förvånande. När jag läst upp om den vetenskapliga och populärvetenskapliga debatten om återlämning av kulturarv och kvarlevor är det uppenbart att majoritetssamhället ser den här typen av kvarlevor som sitt eget kulturarv. Det blir inte bara en strid om kvarlevor utan en strid om historieskrivningen. Att Sverige har svårt att hantera sin historia är inte direkt nytt för mig, men att det kan ske via så absurda metoder gör mig fundersam på om rättvisa i de här frågorna kommer att vara möjlig i framtiden. Inte bara för sverigefinnar utan också romer, samer, judar och tornedalingar.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
