I min uppväxt via barnhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och fängelser så är det mycket som påverkat mina livsval. Tvivelsutan är det så att valen är mina egna och något som ingen annan kan belastas för. Jag ångrar inte något direkt, men en del vill jag nog ha antingen ogjort eller gjort på annat sätt.
Redan tidigt insåg jag att jag var hänvisad till ett liv på helt egna ben och anpassade mej så gott det gick utifrån det. Missbruket började redan vid 10 – 11 års ålder på Vidkärrs barnhem i Göteborg. Mest hasch och thinner. Efter några fosterhem, med mer eller mindre katastrofala följder, var jag kvalificerad för Nereby Pojkhem i Harestad. Där blommade missbruket ut med amfetamin som det vimlade av där. Det här var grejer det.
På Vemyra ungdomsvårdsskola, typ -67 nånting, såg jag till att hamna i köket för personalen där var dom enda som inte var vårdpersonal. Massor av rymningar och bilstölder. Mot Göteborg och knarket.
Nåja, på den vägen var det många år. Med tiden identifierade jag mej som missbrukare och kriminell. Det visade sig vara enklast så. Dom försök jag gjorde att straighta upp livet möttes med stor skepsis och misstro. I sanningens backspegel var det nog så att jag var väldigt halvhjärtad i mina uppoffringar. Jag väntade mej en ganska omedelbar effekt. Då den uteblev tappade jag både tålamod och lust. Jag skulle minsann inte sluta med några droger!
Med tiden försåg jag mej med en uppsjö av orsaker till att fortsätta mitt missbruk. Det var ju bara i dessa kretsar som det fanns förståelse och acceptans för min person. Alla vägar in i samhället var ju stängda så det var ju inte mitt fel att jag inte fick plats där.
Med detta resonemang förflöt ytterligare ett antal år då jag ansåg mig att med rätta få missbruka. Men nånstans i mej fanns ju tanken att det är ju jag som ansvarar för vad jag gör…och hur jag gör det. Det går ju inte att skylla på någon annan. Så, i augusti 2005, bestämde jag mej för att skita i det. Jag var less. Jag var färdig med det och har sedan dess inte tagit någonting. T.o.m. tobaken åkte i soporna.
Det funkar. Att ta ansvar för sina egna beslut och genomföra dom. Det grundar ju sej till syvende och sist på din egen vilja och motivation. Att skylla på någon eller något annat är ju bara fegt och ytterst kontraproduktivt.
Men mekanismerna är många för den som vill smita undan. Bättre att ta kommando över sin egen vilja och sitt eget liv. Det går. Gör det!
Med all kärlek till dej och livet från Willy
Willy Pettersson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
