Sonny Carlsson är musiker och kulturreporter på DIKKO. Han har jobbat som skrothandlare i hela sitt liv. I september upptäcktes att han har en långt gången cancer, och i början på mars började han avtjäna ett straff för olovlig körning. Han väljer att fortsätta skriva för DIKKO från insidan.
Min enda riktiga kontakt med yttervärlden har ett tag varit tv. Ibland bara text-tv, eftersom jag hör så dåligt och inte haft några riktiga hörlurar.
| Text: Sonny Carlsson. Fånge 23-32, anstalten Umeå |
Besöken har varit indragna på anstalten sedan strax före midsommar. Anstalten tyckte nämligen att det var viktigare att slänga in oss i så hög utsträckning som möjligt för att sova på de tredelade galonmadrasserna inne på isoleringen, än att låta oss träffa våra familjer. Därför användes besöksrummen som isolering.
Men nu får de som har möjligheten ta emot besök. Vilken glädje. Småpojkarna får besök av sina föräldrar och eventuella flickvänner. Jag kan ta emot besök hemifrån. Våra anhöriga får ta med sig presenter, som är några av de få utmärkande saker vi får ha här inne. Presenterna kommer i form av läsglasögon, hörlurar och gymnastikskor. Annars har vi samma fula mjukisbyxor och t-shirtar allihop.
En av killarna fick ett par nya Nike-skor av sin pappa. Han blev jätteglad. Och jag som själv är pappa kan tänka mig hur skönt det måste känts för gubben, som i övrigt känner sig rätt maktlös för pojkens situation, att i alla fall kunna köpa honom ett par fina och riktiga skor.
Pojken fick inte in skorna. Han fick ett avslag. De skor som hans pappa valt ut till honom hade nämligen en liten ficka på sidan, och var därför enligt några av demonerna som jobbar här ”svårvisiterade”. Så de får ligga i hans låda i förrådet, tills han muckar, och gummit börjat spricka.
Jag vet inte varför jag blir så upprörd över att de avslår hans skor. Kanske är det för att det känns så meningslöst och elakt. Pojken är ung. Han behöver inte läsglasögon, som är en av de få möjligheter vi har för att ha en egen stil. Det behöver man förresten inte vara ung för att förstå. När jag är ute har jag en filtkeps. En sån där gubbkeps som de har i Peaky Blinders. Den får jag inte ha härinne. Men i helvete att jag tar på mig en sån där grå med solskärm som är de enda kepsar vi får ha här.
Jag blev så irriterad att jag bestämde mig för att dra mig undan. La mig framför text-tv. Där läste jag att de ska satsa 80 miljoner på barn i socialt utsatta områden, för att stävja gängkriminaliteten. Dessutom ska de i samma andetag satsa 1,5 miljarder ytterligare på kriminalvården.
Redan nu har de 50-60 barn häktade. Jag vet inte om jag tycker att det går så bra med det där att stötta socialt utsatta barn. Fängelse fortsätter vara en klassfråga, och jag får en hjärnblödning av att ens tänka på att någon kan se det här som stöd till socialt utsatta. Socialt utsatta kan inte ens få skor av sina föräldrar i det här landet.
För att citera Arne Anka ” Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt.”
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
