Varför jag varför oss?
En vacker dag.
Kolossalt otänkbart nu, men vad vet jag,
Vi vill bara kunna släppa denna kloss.
För var dag som går,
Är mitt perspektiv att sanningen uteblir,
Jag spår,
Ty jag studerar din min för att reda ut om du är redig,
Eller om jag måste förbereda mig på strid.
Klimatet blir varmare,
Människors hjärtan blir,
Kallare och argare,
Våra äldre som på oss skällde,
Hjälper vi genom att vara genuina, och dem påminna om livets minnen,
ja, de som varit fina.
De mina tar smärtan när jag från jordelivet befrias,
Vid sista antaget flyger duvor till Himmelen,
Jag blir en del av den och smärtan är då,
De Minas,
Lättja är vad som styr,
När ditt hjärta blir mörkare,
Räds vi att behöva fly,
Men när du hinner ta oss, vet vi,
Att vi möts av Jesus uppe i skyn.
Du hamnar hos bengen där hela världen pyr.
Vi har faktiskt ställt upp för er,
Sedan vi kom hit,
Frontlinjernas karoliner,
Var inte som på tavlor,
Alla var inte blonda med hy så vit,
Vissa värvades till och med av,
Carolus Rex
Ombedda att komma hit,
Redo för strid.
Vi skulle skalle få det bra,
men ingen blev riktigt,
Fri.
Mitt folk har dödat och dött,
För rätten att vara fria,
I vareviga krig landet har fört,
Våra segrar är dina,
Utan varandra hade det varit kört.
Kanske hör du skriken,
I vindens sus,
Från ett folk som lider,
Kommer du att kämpa,
Eller skratta burdust,
Nästa gång De Våra,
Ska rensas ut?
Vi har aldrig krigat för att ta någons mark,
Vi har ödmjukt bett om att vara välkomna,
Någonstans,
Vissa berättelser gör att obetydliga jag,
Inte kommer till sans utan folket,
Som på något sätt funnit mental balans,
Kärlek till allt Romano-manusch som bor och har rest,
Överallt i vårat land, Vi orkar inte själva,
vi måste gå ketanes,
Om vi ska ha en chans.
Vi är generationen som skulle vara utrotad,
Vi är generationen som inte skulle veta,
Men blev generationen som öppet börjat ropa,
För att förstå fick vi leta,
Men ingenstans oavsett var vi än kan tänkas leta,
Finner Vi varför Vi inte var menade,
Att få Leva.
Jens Stelius Lundberg
