Jag har kört bil utan körkort. Det var väl dumt. För andra människor är det ett brott som innebär böter men eftersom jag har en lång historia med kriminalvården är det straffbart med fängelse. Jag är återfallsbilist och seriechaufför. Jag verkar inte kunna sluta med att behöva förflytta mig i en ort som helt saknar lokaltrafik.
Kriminalvården har beslutat att hjälpa mig eftersom jag måste få hjälp med att sluta mitt bedrägliga beteende. Det verkar inte finnas någon åtgärd som passar så för säkerhets skull får jag gå en kurs i att sluta knarka. Min enda invändning mot det är att jag inte använder narkotika.
Jag nyttjar vid behov Treo, och har även stundtals haft behov av Samarin.
För ett tag sedan åt jag också en Lergigan. Det är en allergimedicin som inte är beroendeframkallande och som även hjälper mot oro. Jag sov en hel dag, tabletter är starka och farliga grejer. Särskilt för oss som använder dem sparsamt.
På min sluta-knarkakurs vägleds jag av en nyutexaminerad gröngöling som är fylld till hälften av en önskan att rädda världen och till hälften av sitt ego. Jag tror det är någon form av Jesus-komplex. Hen är halva min ålder, med en optimism som är ändlös. Hen frågar om jag förstår vad som menas med olika pedagogiska exempel. Jag försöker att inte verka otrevlig när jag svarar att jag gjort det här tusen gånger förut. Olika program, där alla frågor och övningar står skrivna i en färdig manual. Som en IKEA-instruktion.
Jag påpekar försiktigt att jag inte är narkoman.
”Nej men det skadar ju inte att gå det här programmet ändå, det kan säkert vara jättebra” blir det hurtfriska svaret. Gode gud så dumt. Jag har väl aldrig haft så stor lust att knarka som när jag måste lyssna på sån skit.
Kriminalvården skulle behöva en sluta-ha-kurser-kurs. De är återfallsförbrytare inom sektorn för pekpinnar som inte hjälper ett skit. Enligt min erfarenhet så skapar de ingen förändring. Här sitter ju jag till exempel, som en dorving igen. En kronisk bilist utan statligt godkännande. Vad jag förstått på senare år så är forskningen också på min sida i den här frågan. Det finns väldigt lite, om ens något, stöd i forskningen inom området kriminologi som visar att brottslingar blir mindre kriminella av att svara på frågor i stil med ”vilken färg känner du dig som idag?”. Vad är det för tokiga bonndrängar som hittat på såna frågor?
För att komma till min obligatoriska åtgärd måste jag dessutom åka bil. Jag får inte köra bilen. Dyker jag inte upp blir det fängelse. Så jag måste hitta en chaufför, som är beredd att skita i att jobba den dagen och köra de långa milen in till stan och hem igen. Lägga dyra pengar på diesel, utemat, parkering, och avstå från inkomst, eftersom det tar hela dagen. Varje vecka. I ett år.
Man måste ju råna en bank för att ha råd.
Men det går ju inte heller nu när bankerna är kontantfria. Dessutom måste man ju köra bil då. Det ser illa ut att cykla från ett bankrån i glesbygd. Kriminalvården tycker att jag ska lösa det genom att be socialen om hjälp. Så eftersom jag tvingas ha kontakt med en myndighet jag inte vill ha med att göra ska jag dessutom göra mig beroende av ytterligare en myndighet jag heller inte vill ha in i mitt liv. Jag tycker socialen kan ägna sig åt att hjälpa barnfamiljer. Inte hjälpa Kriminalvården att ha meningslösa möten.
Hela systemet är sinnessjukt!
Någon har ju fått betalt med skattemedel att göra program som inte fungerar, och nu får andra betalt för att använda skiten på mig. Men att hjälpa ungdomar finns inga pengar till. Eller att ge mig ett körkort, vilket skulle göra att min kriminalitet upphörde direkt.
I vilken annan sektor fortsätter man envist upprepa något som inte alls fungerar? Jag tänker att om en bilverkstad skulle laga punkteringar med hjälp av häftmassa så skulle den ju till slut gå i konkurs. Man ska lära av sina misstag, det har jag lärt mig på en kurs med Kriminalvården. Men när ska de lära sig?
Sonny Carlsson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
