”Bättre ut” är en vision som Kriminalvården har

pixabay

Efter de artiklar vi publicerat av vår kulturreporter Sonny Carlsson som just nu sitter internerad på anstalten i Umeå, för sin myckna olovliga körningar, så har vi fått ett oerhört stort gensvar. Dels är det många som skickat post till Sonny, vilket han tackar för, och dels är det många som hört av sig till oss på redaktionen. Några av dem som hört av sig jobbar inom kriminalvården på olika enheter. Här är en av dem som hört av sig, som jobbar eller har jobbat, på en anstalt i Sverige.

När jag sökte arbetet som kriminalvårdare gjorde jag det för att jag ville göra skillnad.

Jag ville ha ett arbete som kändes meningsfullt och där jag förhoppningsvis kunde förgylla någons dag och hjälpa till att stärka människor. Tji fick jag. ”Bättre ut” är en vision som Kriminalvården har. Visionen innebär att klientens tid hos oss ska innebära en positiv skillnad och de ska få verktyg för att kunna leva ett lagligt liv efter muck. Som anställd på anstalt har jag fortfarande svårt att se hur detta ska gå till. Många gånger upplever jag att vi stjälper snarare än hjälper.

Flera av mina kollegor har en vidrig syn på det klientel som vi arbetar med och det är inte ovanligt att jag hör kommentarer som ”hen ser vi snart här igen hehe” eller ”hen är missnöjd. Ja, det kanske hen skulle tänkt på innan hen hamnade här”.

Många som kommer till oss har en fruktansvärd syn på sig själv. Det är inte helt ovanligt att de ser på sig själva som värdelösa och att de inte duger till annat än att begå brott – för det är vad de blivit intalade. 

Borde inte vårt jobb vara att hjälpa till att ändra den bilden? Hur hjälper man någon genom att förnedra dem?

När jag började min anställning fick jag höra att klienter ska tystas om dom är irriterade eller arga. Vi ska alltså be klienterna att lugna sig, alternativt vara tysta. ”Varför?” tänkte jag för mig själv. Att vara arg är inte värre än att vara väldigt glad. Så länge det får komma ut. Jag förstår såklart att det måste finnas ett säkerhetstänk men att inte låta människor få utlopp för sina känslor är och kan väl bli katastrofalt om något.

Jag nämnde tidigare det här med att som klient bli förnedrad på ett onödigt sätt. Ett exempel på det är transporterna till vården.

Innan en transport ska vi kolla upp vilken nivå klienten ligger på – rent säkerhetsmässigt. Det vanligaste är nivå tre. En trea blir försedd med ett midjefängsel, med två handtag på vardera sida. Inget av handtagen håller sedan en vårdaren, som det så fint heter, i. När bältet är på plats förses klienten med handfängsel som i sin tur fästs i midjefängsel. Dessutom är vi vårdare som åker med klienten dit denne ska.

Väl framme vid destinationen kan man behöver gå en bra bit med klienten – som förövrigt inte får ha andra kläder på sig än anstaltskläderna – och de blickar klienten möts av får det att knyta sig i mage även på mig. Hela arrangemanget är fruktansvärt obekvämt för klienten och för omgivningen går det inte att missta sig på att det kommer en fånge.. Vuxna människor ryggar tillbaka. och de ser inte längre en människa utan någon slags farlig dåre som man måste hålla fängslad. Oavsett var klienten befinner sig, vare sig den sitter i en stol eller står upp, så finns där någon som håller sig fast i bältet på sidan. När sen klienten kommer in i undersökningsrummet och sätter sig på britsen släpper man taget och den vårdare som höll i klienten sätter sig eller ställer en bit ifrån. De andra två placerar sig framför dörren.

Något annat som är förnedrande för klienter på när de ska lämna urinprov. Klienten förs in i rum där klienten befinner sig med två vårdare, nu uppmanas klienten att klä av sig, spritt språngande naken. Under tiden detta sker granskas klienten och klienten får en morgonrock att vira runt sig. Sen är det dags att lämna urinprovet allt medan vårdaren står och tittar genom en ruta med fullt fokus på urinet som strilar från. Jag kan förstå att man vill minimera risken för manipulerade test i form av ”lånat” kiss från en medintagen.

Det man kan fundera på är det rimligt att klienten ska behöva näcka. Räcker det inte med att man har fokus på klientens underliv under provinlämningen. Skulle klienten neka urinprovet kommer det skrivas en misskötselsrapport med de konsekvenser som följer med en sådan. Tro det eller ej, men samma procedur gäller vid besök där man misstänker att besökaren tagit med sig någonting otillåtet. Av med kläderna inför personalen och vira in sig i en morgonrock, medans kläderna visiteras. Det som hälsar på är inte dömda för något brott, för då får de inte komma. Det är de intagnas familjer och närstående vi behandlar så.

Jag tänkte då jag sökte jobbet tänkte jag skulle få hjälpa människor. Ack så fel jag hade.

Att sitta på anstalt innebär att man fråntas alla rättigheter man får inte ens möjligheten att ställa sig i bostadskö inför sin frigivning. Klienterna förväntas lösa en bostad själv när de släpps ut, något som är svårt till och med för personer som inte har suttit inne.

Det finns en del program för att förebygga återfall i brott, men de ges inte till förstagångsförbrytare. Dessutom varierar antalet program som erbjuds från anstalt till anstalt. ”Bättre ut” – verkligen?

”Tji fick jag”
redaktionen@dikko.nu


Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS