FEMINIQA – Berättelser om motstånd är en antologi med berättelser om kvinnlig, eller personer som inte är män, som berättar om aktivism. Boken är utgiven av förlag DIKKO och magasinet har fått lov att publicera några av de berättelser som finns med i boken.
Asfaltssamer
1 juni 2018
Aelkien asfaltssamer.
Vi startar asfaltssamer.
Det var dagen som jag och åabpa (syster) startade en podcast tillsammans. Den fick namnet Asfaltssamer. För att vi är just det, två åarjelsaemien nïejth (sydsamiska tjejer) uppväxta i en stad, med hård asfalt under fötterna i stället för fjällets mjuka myrmarker. Vi är uppväxta i Staare som betyder just »sta’n« på sydsamiska. På svenska är det Östersund, den första och enda staden i Jämtland. Platsen har en stor sydsamisk befolkning men det var inte många under vår uppväxt som visste om vår existens. Trots att renar vinterbetar endast några mil från centrum och att staden var samlingsplats för 219 delegater under 1918 års samiska landsmöte. Ett möte som var det första på svensk sida av Saepmie och som var högst politiskt eftersom det diskuterades om allt från renbeteslagstiftning till nomadskoleförordningar. Vi är födda i slutet på 80-talet och under vår ungdom fanns det inga skyltar, inga flaggor, inga samiska tjänstemän på kommunen och bristfällig utbildning i skolan. Vi var ett osynligt folk och det var tyst om oss. Vi levde som svenskarna i stan och matades dagligen med svensk kultur och svenska värderingar. Det här får mig att tänka på skildringen juristen och jojkaren Ánde Somby (2018) gjorde om kolonialismen. Killing Me Softly, skrev han. Långsamt underminerar nationalstaterna urfolkens kultur, levnadsvillkor och existens. Bit för bit. Softly. Och där någonstans växte vi upp, när det skett i generation efter generation.
Syns vi inte så finns vi inte.
Inte ens för oss själva.
Vi växte upp med samiska värderingar runt oss. Men det samiska var ändå inte självklart för mig under alla perioder i mitt liv och speciellt inte under tonåren och det ledde till att jag ifrågasatte mig själv. Vi pratade inte samiska, hade inga renar och bodde inne i stan. Tanken grodde – fanns det något kvar? Men vigjorde samiskt i min familj – det ser jag tydligt nu när jag blivit äldre. Koltarna med det vackra samiska namnet gapta. De förmedlar ett ordlöst språk av vår familjehistoria. Ett språk vifick lära oss tidigt. Platserna, Nåaran (Härbergsdalen) och Åanghkerenjeeruve (Ankarede) i Frostviken, som vi var på under påsken och på midsommar binder oss samman med våra traditionella marker. Vi har också berättartraditionen som speciellt vår Aahka (mormor)förmedlade. Berättelser från generationer tillbaka, ibland som på repeat. Allt för att vi inte skulle glömma vår historia.
När jag tänker på hur det var att växa upp som ung same så kanske det inte är konstigt att jag ibland tvivlat på om jag var tillräcklig. Men jag vet vem som fick mig att förstå att jag var tillräckligt samisk, det var min tjidtjie (mamma). Jag minns tydligt en tidning som fanns där hemma på vinden då hon var covergirl. Reportaget var från när hon gick på sameslöjdslinjen i Jokkmokk ‘85 och där hon stod med sitt svarta hår i en fläta och koncentrerat bredde skinn med en rotborste. Bredvid omslagsbilden fanns citatet “Jag är stolt att vara same”. Då var hon 18 år och hade redan gått närmare 10 år i olika sameskolor. Låg- och mellanstadiet i Jämtland, delar av högstadiet i Gällivare, Norrbotten och sedan sameslöjdslinjen i Jokkmokk, Norrbotten. Jag kommer ihåg att det bara lyste stolthet i både bilden och texten och reportagets första mening säger allt.
“Jag är same och jag är stolt över det. Jag har aldrig förnekat mitt ursprung. Jag känner mig som en same och jag vill vara en same “(Impuls, 1985).
Där kommer det ifrån, min sydsamiska stolthet. Så att jag och min syster flera år senare skulle lyfta våra samiska erfarenheter i en podcast för alla att ta del av kanske inte var så konstigt. Vi bär båda på stoltheten över vårt ursprung från henne. Vår tjidtjie…
Vill du läsa fortsättningen på de här kapitlet kan du antingen beställa boken FEMINIQA – Berättelser om motstånd eller vänta till den 1 december när den släpps som en PDF-bok hos förlag DIKKO.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813
