Innan covids inträde i vår vardag pendlade jag till Mora en gång i månaden, för att förkovra mig inom mitt yrke på en kurs. Tågresan ner innebar en del byten. Och eftersom glappet mellan tågen ofta är några timmar så blev en konsekvens av mina studier att jag lajvat hemlös på regelbunden basis på olika tågstationer mellan Västerbotten och Dalarna. Jag tänkte att jag med lätthet skulle kunna hantera dessa timmar som uteliggare, eftersom det handlade just om timmar.
Redan vid första avstigningen gick det åt helvete med den lättheten. Jag gick av i Gävle. En plats där man uppenbart hatar människor i behov av att tippa ikull och fraternisera med John Blund några minuter. Luffarsäkra bänkar. Vilket ondskefullt påhitt. Eftersom luffare för tillfället var just mitt skrå så kände jag mig genast ovälkommen.
Min sömnbrist bidrog säkert också till att jag tog det så personligt, även om jag med bestämdhet vill lägga lejonparten av skulden på de människor som ”luffarsäkrat” stationen. Luffarsäkrat innebär att delar av det offentliga utrymmet med flit gjorts osympatisk, och används i praktiken för att göra livet extra misshagligt för de individer som är beroende av just offentliga utrymmen för sin vardag.
I Gävle praktiserades detta genom att sittytorna på varenda bänkjävel på hela stationen är uppdelad i sektioner med hjälp av omotiverade armstöd och fåniga bord som inte ens rymmer en frukost av enklare slag. Kanske tänkte arkitekterna i sin enfald att de smala pinnar som asketiskt utgör sittytorna annars kanske hade verkat så pass gemytliga att människor hade vallfärdat dit för att få sova. Och hur skulle det se ut om alla sov där?
Min initiala frustration övergick i en dämpad form av triumf när jag insåg att jag ändå kunde överlista de sadistiska as till arkitekter som förtjänat sitt levebröd genom att göra just Gävle station till en plats som skyr människor. De hade försökt designa bort tillgängligheten. Men de hade inte räknat med människor som kan köpa byxor på barnavdelningen. Min förnöjsamhet gick dock över efter att ha försökt sova hopkrupen på den smala pinnbädden några minuter. Pinnarna skar in i röven, som ändå hängde halvvägs över kanten. Jag skulle behövt vara både tjockare och magrare för att kunna ligga bekvämt nog att inte vilja gå arkitektbärsärk.
Mannen på bänken mitt emot försökte inte ens sova. Han satt och tittade tomt ut i luften. Till skillnad från mig lajvade han inte, utan spenderade en större del av sina nätter i denna sal som designats särskilt för att hålla honom och hans gelikar ute. Att tågstationerna i Sverige är beredda att sänka standarden för sina betalande kunder, för att göra livet svårare för människor som redan har det svårt, var ingenting som ökade min kärlek till Gävle station, eller till mänskligheten. Jag delade mina medhavda mackor med mannen och svor över bänkjävlarna och att det inte gick att köpa kaffe vid denna arla timme.
Han flinade nöjt åt min svada, och lovprisade mackan. Han hade en god kännedom om ostar, och vi hade en vild diskussion om lagringsprinciper. Vi blev aldrig helt överens, men kunde ändå respektera varandras ståndpunkter. Twitter hade haft en hel del att lära. Som tack för mackan, och den vinflaska jag planerat att dricka i sällskap av en god väninna när jag kom fram, och nu gav bort för att kompensera bristen på kaffe, visade han mig i gengäld hur man kunde ta sig in på toaletterna utan att behöva betala. De gamla myntautomaterna hade tydligen varit lättast att bara slita ner så att folk kunde pissa gratis.
Mannen hade filosoferat runt frågan och kommit fram till att han tyckte att det var direkt skamligt att folk skulle gå runt nerpissade för att de inte hade rätt valör på mynt. Nu var man tvungen att lägga in dörrstopp i form av stenar, pappmuggar och annat, och sen vakta dörrarna när folk utan skam i kroppen lämnade toaletterna utan dörrstoppar, som om det inte fanns någon morgondag.
Jag frågade vart han bodde och hoppades att han skulle säga att han hade någon mindre oangenäm plats att spendera nätterna på. Han svarade att han bodde vart fan han ville, vilket kändes som en rimlig inställning. Eftersom han ändå valde att spendera natten på Gävle station, beslutade jag mig för att aldrig besöka resten av staden. Om stationen var den minst ogästvänliga platsen fanns inget hopp att hitta något bra där ute.
Linda Lundqvist
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
