Sonny Carlsson är musiker och kulturreporter på DIKKO. Han har jobbat som skrothandlare i hela sitt liv. I september upptäcktes att han har en långt gången cancer, och i början på mars började han avtjäna ett straff för olovlig körning. Han väljer att fortsätta skriva för DIKKO från insidan.
Jag fick en vårdvistelse efter halva min tid på anstalt. Det var toppen. Ett konvalescenthem för sjuka skurkar, typ. Det var bara att det inte var en sån plats jag hade fått. Kriminalvården hade inte berättat för hemmet att jag var sjuk.
| Text: Sonny Carlsson. Fånge 23-32, anstalten Umeå |
Så när jag behövde akut sjukvård två gånger inom loppet av en vecka ringde behandlingshemmet till kriminalvården och sa att jag var för sjuk för att bo där. Jag skulle tillbaka till anstalten. För att dö ensam, när jag behövde bli frisk. Jag tänkte på min familj, på alla jag skulle ut till, på livet jag skulle leva. Så jag tog ett beslut för att slippa dö. Jag drog därifrån.
Jag var med min familj, jag umgicks med barnen, jag sjöng på en scen med Stefan Sundström, jag såg live-musik, jag grillade, jag träffade vänner, jag träffade min bror och gamla vänner. Jag skrattade, jag grät, och jag läkte, omgiven av människor jag älskar. Sen inträffade det som inte fick hända.
Ingen trodde nog att en person som åkt fast för olovlig körning skulle vara så intressant för polisen. Efter en dryg månad kom det åtta grisar och bökade runt hos goda vänner för att se om jag var där. Två snälla pensionärer, som fick sitt hem nersprunget av skitiga skor och dåliga avsikter. Jag var inte där. Men mitt samvete klarar inte av att andra far illa på grund av mig. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er!
Efter samtal med viktiga människor i mitt liv bestämde jag mig för att det inte funkade att oskyldiga skulle bli utsatta för snutarnas obefintliga hänsynstagande. Vi tittade på mina provsvar, på mitt blodsocker, på hur jag mådde, och jag kände att jag var stark nog för att överleva Ersboda nu.
Så jag ställde in mig.
På anstalten i Umeå var allt som vanligt och ingenting funkar som det ska. De visste att jag skulle ställa in mig. Men jag blev inte insläppt när jag kom dit. Jag fick åka dit dagen efter igen. Det känns lite konstigt att de kunde skicka åtta snutar, med tre hundar, i tre bilar, som körde 2,5 timme enkel väg för att hitta mig, men när jag kommer till anstalten själv vill plitarna inte ens öppna dörren. Utan att vara nationalekonom kan jag tycka att skattepengarna används lite märkligt.
På anstalten är allt som sagt precis som vanligt. En av pojkarna som sitter här inne nu är allergisk mot en massa saker, bland annat gluten. Han har skrivit en sån där knäböjare vi måste skriva varje gång vi vill få åtnjuta mänskliga rättigheter. Jag kommer till exempel att få skriva en sådan ansökan om att vänligen få mina glasögon som min sambo skickat hit till anstalten.
Den här killen skrev en knäböjare om att han, i enlighet med sitt läkarintyg, skulle få specialkost, så han slipper bli sjuk. Enligt sin läkare har han dessutom Crohns sjukdom. Han har hittills gått ner fem kilo på cirka två veckor, och spenderar fler timmar på skithuset än vad vi andra gör på att svära över det bedrövliga bemötandet vi får från valparna som jobbar här.
Plitarna tog upp det på ett sånt där möte de har för att bestämma när och om vi ska få våra grundläggande rättigheter tillgodosedda. Svaret blev nej, han får ingen specialkost, trots läkarens ordination. Plitarna säger flinande att enligt sjuksköterskan på anstalten så blir hon jävligt irriterad på honom för att det bara sitter i huvudet.
Fångar får skita tarmarna ur sig hellre än få det dem behöver. Kriminalvanvård. Alla som inte är helt eftersatta kunskapsmässigt vet att just gluten är en allvarlig allergi, och att det leder till en brutal viktnedgång och näringsbrist. Men nu får han alltså försöka pussla ihop en fullvärdig kost av de livsmedel han gissar inte innehåller gluten. På ett ställe där det inte finns några matsedlar, och definitivt ingen innehållsförteckning.
Med min diabetes, och mina dåliga tänder, i kombination med min stomi, så behöver jag också specialkost. Så jag skriver nu en knäböjare och hoppas att de tar emot den en dag när de är på bra humör. Annars får jag fortsätta leva på fil och smörgås. Och sitta inne i min cell.
Jag är så glad över tiden jag var ute, att jag fick möjligheten att läka ihop tillräckligt mycket för att överleva Ersboda. Jag fick träffa vänliga människor, och vilken kärlek jag har fått. Kärlek, barnen och familjen är så viktiga för mig. Bara att prata med människor som inte vill en illa har varit så skönt. Jag är mycket friskare nu. Det kan inte ens sköterskorna på anstalten förneka. De tycker att jag såg ut som en helt annan människa när jag kom tillbaka.
Men nu börjar det igen.
Jag börjar vissna. Jag drömmer mardrömmar på nätterna. Den vanligaste är att jag dog när jag opererades för cancer. I drömmen vaknar jag upp på anstalten i Umeå för att jag har hamnat i helvetet. Hela dagarna tänker jag på det, och bär med mig den känslan, av hur all min uselhet i hela livet gör att jag sitter här, och barnen gråter efter mig hemma. För att jag kört bil utan körkort.
Kriminalvård är inte vård. Det är misshandel.
HÄR kan du läsa mer av det som Sonny skrivit eller deltagit i.
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
