Idag är det självklart för mig att benämna mig själv som sverigefinne. Så har det inte alltid varit. Under större delen av mitt liv har jag använt uttrycket ”kvartsfinne” om mig själv. Att kalla mig själv för kvartsfinne var något naturligt och självklart i mina tonår. Under min uppväxt kunde andra barn i skolan som hörde om min finska mormor utbrista ”är du finne!?”
Att jag själv skulle kalla mig för finne var dock inget jag hade tänkt på. Det var mormor som stod för flinkheten i familjelivet. Hon lagade finska maträtter som kålrotslåda och karelska piroger. Hon hade finska damer och herrar på besök som hon pratade finska med. Själv stod jag där och kunde ingen finska. För de andra barnen spelade det ingen roll. Jag var finne helt enkelt.
Så jag kom att använda begreppet kvartsfinne om mig själv. Det är ett lustigt begrepp om man tänker efter. Vad innebär denna kvart? I mina egna tankar var det inte helt ologiskt. Mormor kom från Finland och var helfinne. Hon gifte sig med morfar som var helsvensk. Min mamma blev då halvfinne som sen gifte sig med min pappa som är helsvensk. Då handlar om ren matematik. Jag blev en kvartsfinne.
Att använda sig av begrepp som hel-, halv-, och kvartsfinne om sig själv kan framstå som lite absurt. Det bygger på en specifik förståelse av släktskap, baserat på vad som kan kallas för blodsbandsrelationer som också är relaterade till en viss förståelse av biologi och geografi.
Om antropologin var väldigt intresserad av släktskap förr, är det idag inte lika vanligt. Men det är ändå relevant att ta upp vad socialantropologen Thomas Hyland Andersen sagt om släktskap. Han menar att relationerna ”mellan mor, far och barn, släkttavlor och ättlinje, favorisering av släktingar och allianser genom äktenskap” finns ”överallt i en eller annan form, och de har på intressanta sätt olika betydelse i olika samhällen.” Han menar bland annat att kritiker av släktskapsteorin fört fram att föreställningar om släktskap ”alltid påverkas av lokala synpunkter på biologi och affinitet”.
Det är just denna kulturella tolkning av blodsband och tillhörighet som är intressant för mig. Jag har länge misstänkt att det här med kvartsfinne var relaterat till rasbiologins idéhistoriska arv, som på något sätt ännu hänger kvar. Enligt Forum för levande historia var prefix som hel-, halv-, kvarts- och åttondels- i bruk långt in på 50-talet om romer, samer och judar.
Trots denna historiska koppling till den svenska rasbiologin ser jag hur slentrianmässigt det används på diverse forum och Facebook-grupper. Det är så normaliserat att ingen kan se varifrån det faktiskt kommer. Exakt varför det är så normaliserat är svårt att svara på, men det finns många exempel på hur släktforskare kan bli exalterade över en släkting från 1600-talet som kanske är finsk. När jag berättat om min sverigefinska bakgrund har de antingen ivrigt berättat att de har en släkting från långt bak i tiden som var finsk, som om det skulle innebära att vi hade något gemensamt.
Men kan detta förklara något om vem jag är? Nej, det funkar inte så. Är jag finsk bara var fjärde timme om dagen? Eller är det sex timmar om dagen? Och om det är så att jag bara är finsk under 6 timmar, är jag det då jag är vaken eller när jag sover? Ibland har min arbetsmoral kopplats till den här ”kvarten”. Eller min tendens att bada bastu länge. Kultur och etnicitet knyts helt plötsligt till biologi och natur.
Minoriteter tenderar att anamma majoritetens perspektiv på sig själva. Som tankesmedjan V-akka skrivit i sin bok Ur Språkmurens Skugga (Verbal 2021) finns det sverigefinnar som trots att de bott i Sverige mer än 60 år eller är födda här väljer att helt enkelt kalla sig för finnar. Eller så anammar de någon regional benämning som österbottning. Man väljer en majoritetsidentitet (finsk) eller landskapsidentitet (österbottning) i stället för en minoritetsidentitet (sverigefinne). V-akkas författare tolkar detta som en förnekelse av den verklighet man ingår och lever i. Man fastnar i ett mellanläge som man inte kommer ur.
Det säger också någonting om varför det kanske är enklare och mer självklart att benämna sig själv som hel-, halv- eller kvartsfinne. Man kanske inte tycker att man uppfyller ett eller annat krav på att vara Sverigefinne, vilket de nu må vara. För mig själv är det lite så. Jag har inte vuxit upp i en sverigefinsk gemenskap. Jag har inte lärt mig språket och är därmed en språklös sverigefinne. Men så ser verkligheten ut för många och det har historiska och politiska orsaker.
Att kalla mig själv för Sverigefinne blev mer självklart efter att ha läst avhandlingar om unga Sverigefinnar födda i Sverige. Från en splittrad självbild, som är långt från hur det var under min uppväxt, blev jag plötsligt en helhet. Men det blev även uppenbart för mig att det inte går att förstå betydelsen av att vara en språklös sverigefinne om jag inte slutar att tänka utifrån majoritetsbefolkningens föreställningar om blodsband, släktskap och tillhörighet.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
