Under hösten och vintern har magasin DIKKO haft en studiecirkel, som kallats för Skrivklådan, på Kärngården i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Till våren kommer skapandet med ord fortsätta. Kreativiteten har varit stor, det har skapats dikter och berättelser. Här kommer ett smakprov på en av dessa alster:
Galanta damer – systrarna Strandberg
Den här berättelsen handlar om systrarna Strandberg och en av de många minisemestrar vi gör tillsammans. Det börjar alltid så bra. Från ingenstans behövs egentligen bara en blick eller en liten gest så startar planeringen. Vi kollar våra kalendrar och bestämmer att åka fre-sön. Eftersom vi båda har mer än fullt upp utanför jobbet krävs både tålamod och mycket pusslande innan vi kan sätta datum för resan. Så bär det iväg till vårt älskade Sundsvall.
När vi packar våra väskor vill vi inte dra på något onödigt så precis som vanligt delar vi upp toalettsakerna. Så även denna gång. Med äventyrslystna blickar och en liten dansuppvisning på väg mot bilen kan vi inte fort nog komma oss iväg. Rosita kör gärna och jag fungerar mer som en allt i allo under färden. Många stopp blir det mot Sundsvall och vårt motto är: Ät och drick allt onödigt i dagarna tre och rör dig för guds skull inte mer än nödvändigt. Susanne Lanefält med sin knipgympa på 80-talet skulle slita sitt hår och gråta om hon kunde se oss.
När vi väl är framme och har parkerat bilen i hotellets garage hinner vi knappt in genom dörren med väskorna, påsen med snacks och vinboxen förrän vi möts av ett brett leende från kvinnan i receptionen.
”Men välkomna igen, systrarna Strandberg!” Paret som står bredvid tittar på varandra och sänder gillande blickar åt vårat håll. Det går fort att checka in och som tur är får vi komma in en timme tidigare än vanligt.
Alltså detta hotell kan man bara älska. Varma naturfärger i rummet och sängen som matchar med några kuddar i samma rogivande stil. Precis som vanligt hinner vi knappt in så ser det ut som ett slagfält med urplockade kläder slarvigt slängda över den enda fåtöljen i rummet. Skorna togs av i farten halvvägs in och det viktigaste, påsen med snacks och vindunken, den har vi minsann tagit hand om med varsam hand och placerat under skrivbordet. Alla hudvårdsprodukter och smink får knappt plats i det rymliga badrummet hur nu det är möjligt. Varje millimeter av bänkskivan är upptagen,
Jag tittar ut genom fönstret och vi har bästa utsikten. Den mot krogen. Vi kan alltså sitta och njuta av varandras sällskap i hotellrummet, utan att stressa, och hålla koll på kön samtidigt.
Men först hinner vi med eftermiddagskaffe med paj eller nåt annat gott som hotellet bjuder på. Gillar man mat och dryck så är detta lite av ett himmelrike att komma till. Vi har nosat upp de ställen som har kvalitet och bra priser. Något man inte direkt är van vid annars. Citerar en vän till oss som alltid säger: ”Livet hör ni, livet”. Livsnjutare är bara förnamnet när systrarna Strandberg far fram som virvelvindar. Mycket ska hinnas med på kort tid så efter fikastunden är det shopping som gäller. Kanske borde tillägga att det är mer ett täcknamn för att gå till innergården och köpa ett glas vin och surra bort några timmar.
Ute har det börjat skymma och jag tar Rosita under armen när vi vandrar tillbaka mot hotellet.
Mitt i en diskussion upptäcker vi att vi bara har gått och gått och är nån helt annanstans än vi borde. På med skämsmössan och låtsas som om det är första gången vi är här när vi blir tvungna att fråga förbipasserande vart hotellet ligger. Det blir för mig upp och nervända världen då vi kommer fram på baksidan istället. Allt snurrar om och dom som känner mig vet att mitt lokalsinne är lika med noll om jag inte koncentrerar mig så jag får ont i huvudet. Detta syndrom påverkar i allra högsta grad också min syster som varken vet ut eller in till sist. ”Du ska alltid tjorva till det.” säger hon och suckar. På vägen hem har vi lagt upp planer på hur resten av kvällen ska komma att vara.
Vi börjar med att sätta oss i hotellets restaurang och invänta buffén. Ikväll är det köttgryta med ris och sallad. Hungriga som vargar kastar vi oss över maten och det är nog enda gången som vi är tysta i hela två minuter förutom ljuden som kommer från min syster där hon lovprisar maten efter varje tugga. Mätta och nöjda åker vi upp till rummet och börjar välja outfit för denna afton.
Rosita har med sig en liten högtalare hemifrån som ljuder av souliga toner. Det dras fram det ena plagget efter det andra och det var mödan värt att släpa hela garderoben med sig för att mixa och matcha. Under tiden som sminket kommer på sippar vi på vinet vi har med oss och knaprar på ostbågar. Håret lockas och skratt och prat blandas med partyhöjande musik. Emellanåt tittar jag ut genom fönstret för att ha koll på krogen mitt emot. När vi äntligen är klara är vi uppklädda till tänderna och belagda med vässade armbågar. Systrar som är beredda till kamp vid bardisken för att få beställa. Natten övergår till tidig gryning och arm i arm vandrar vi hemåt för att överhuvudtaget orka med morgondagen.
Klockan har hunnit med att bli halv fyra och vi blir tvungna att ringa på klockan för att ta oss in.
Killen i receptionen ser mest irriterad ut och han släpper in oss med ett lågmält ”God morgon”. Vi skyndar mot hissen. Kläder och smink åker av och jag börjar febrilt att leta efter tandkrämen som inte går att hitta nånstans. Efter att ha vänt väskorna ut och in kan vi konstatera att den blev lämnad hemma. Vi kommer på att man kan köpa små kit med tandborste och tandkräm i miniformat som dom ibland har på hotell, Smart idé tycker vi båda medan jag tar fram min pyjamas och ett par strumpor. Receptionisten skannar mig uppifrån och ner när Rosita står och viftar med armarna i en uppgiven gest över icke existerande tandkräm. ”Den är tyvärr slut.” säger han och och munnen snörps åt. ”Tack då!” säger vi i kör och skyndar därifrån.
Jag går med bestämda steg till badrummet och gnider fingrarna mot tänderna med lite vatten så ett lätt gnisslande ljud uppstår. Naturligtvis så är tänderna lika oborstade och under tiden fastnar blicken på min oparfymerade duschkräm. Rosita sitter hopsjunken på sängkanten ”Nu vet jag!” skriker jag till henne. ”Vi använder den här vet jag! Duschkrämen!” Jag får inte direkt tummen upp, high five eller ett bevis på att ett klokt beslut har tagits av storasyster, men hon säger i alla fall ”Ja okey, vi provar.” Sneglande på varandra i misstro över att nån av oss inte riktigt vågar har vi till slut varsin liten tunn rand av oparfymerad duschkräm på tandborstarna. Nu gäller det.
Under tiden som det borstas blir det ett lödder som aldrig slutar att växa i munnen och en eftersmak som är metallisk och fruktansvärd. Båda är nära att kräkas. Vi grimaserar, spottar och fräser. Fyller munnarna med vatten och gurglar som vinprovare gör men smaken är där för att stanna. ”Nä nu skiter vi i det här och tar fram ostkrokarna istället” säger Rosita och slänger påsen mellan oss i dubbelsängen. Sagt och gjort. Vi sätter oss tillrätta och lägger en kudde mellan oss så vi kan nå ostkrokarna bättre. ”Tack gode gud!” säger jag medan jag pressar in omänskligt mycket i munnen. Vi tuggar som om det gällde livet. Nu gäller det att snabbt få bort den bittra eftersmaken. Blicken som Rosita ger mig säger mer än tusen ord och vi börjar gapskratta åt ännu en händelse att lägga till i livets bok.
Ann-Louise Strandberg
Skrivklådan, Kärngården
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
