Vid Vidkärrs barnhem i Kålltorp i Göteborg finns ett konstverk som heter Ensam av Margareta Ryndel. Konstverket föreställer ett litet ensamt barn som sitter på huk. Ett litet ensamt utsatt barn i en stor skrämmande värld.
Tidigare har detta konstverk varit placerat nära gångbanan och lätt för förbipasserande att se. Idag är konstverket förflyttat (utan vidare information om detta) till en skogsdunge där man inte ser det. Det finns ingen belysning eller närmare information om konstverket. Inte heller någon parkbänk för andakt. Det känns som att man vill dölja konstverket och det som detta konstverk vill belysa; Barnen på Vidkärrs barnhem.
Magasin DIKKO har tidigare uppmärksammat placeringen av statyn i skymundan i debattartikeln från juni 2019. Vidkärr och Göteborgs stads ursäkt till barnhemsbarnen göms undan
Debattartikeln har många underskrifter som kräver att statyn ska flyttas tillbaka eller till en likvärdig position som tidigare där den syns. Men ingenting har hänt trots artiklar, mailkorrespondens med ansvariga och påminnelser om statyns position i skymundan. Idag finns det en bänk för de som vill sitta bredvid statyn. Var det svaret på debattartikeln? Var Göteborgs stads ursäkt till de drabbade bara ett spel för gallerierna och något man egentligen inte menade?
Varför är den här frågan så viktig, och varför är statyns placering så viktig?
Göteborg stad är de som står ansvariga för både Vidkärrs barnhem och de felaktigheter som skett där. Många barn blev vanvårdade på Vidkärr. Många barn som borde mött en varm och kärleksfull famn, blev redan som mycket små barn bemötta med kyla och en kall hand. Helt i linje med Sveriges då rasbiologiska politik och arbetet för ett svenskt folkhem. Dessa helt ensamma och utsatta barn blev diskriminerade, utsatta för rasism/antiziganism, och övergivna av samhället och helt i samhällets våld. Många blev utsatta för förnedrande behandling i form av aga och isolering fick utgöra gratis arbetskraft och pennalism. På Vidkärrs barnhem splittrade man familjer och syskon för att aldrig återförena dem igen och följde “rasbiologiska institutets” idé om det svenska folkhemmet. Många ur gruppen resande förlorade helt sin kultur och sitt språk och är en direkt konsekvens till gruppens kollektiva trauma.
Maria Bogeblads morfar, hans halvbror och släkting har alla bott på Vidkärrs barnhem och blivit utsatta för ett otroligt lidande som barn. För henne är det viktigt att vi behandlar denna plats med respekt och ger dem ett erkännande så många barn aldrig fick. Många barn lämnade Vidkärrs barnhem med stora emotionella sår som aldrig läkte.
Vidkärrs barnhem var i bruk från 1935 till 1976. Många är de barn som utsattes för övergrepp och kan vittna om de kränkningar som förekom. Att då flytta den symbol som ska visa att det som skedde där var fel i skymundan är en skam. Det som skedde på Vidkärrs barnhem var fel och statyn är en symbol för att det aldrig mer ska upprepas och för vårt kollektiva ansvar och erkännande.
Kurt Magnusson har själv varit barnhemsbarn och tillbringat många år på Vidkärrs barnhem. Han har berättat sin historia i många olika sammanhang för att han vill att folk ska förstå vad barnen fick gå igenom.
Från 1920 och framåt var det minst en kvarts miljon barn som omhändertogs av samhället och placerades på fosterhem eller barnhem. Många av barnen vanvårdades, och i början av 2000-talet uppmärksammades före detta fosterbarn och barnhemsbarn och den vanvård de utsatts för. År 2011 blev de lovade upprättelse av staten, och Ersättningsnämnden tillsattes.
Kurt var en bland de första som fick ersättning från Ersättningsnämnden.
Läs Kurts berättelse HÄR
Genom att placera statyn där den nu står, helt utan vare sig plakat, informationsskyltar eller belysning, vilket är absolut nödvändigt vintertid och kvällstid då det är ett mörkt skogsområde, är ett sätt att osynliggöra inte bara statyn “Ensam”, utan även det erkännande som staden är skyldig de barn som en gång bott på Vidkärrs barnhem.
Nu många år efter att det sista barnet lämnat dessa lokaler, faller Vidkärrs barnhems vanvård och oförrätter i glömska. Minnet bleks lite för varje dag som går och en dag kommer vi att vakna upp till ett Göteborg, ett Kålltorp, som inte längre minns! Som inte minns det otroliga lidande som Marias morfar, hans halvbror, Kurt och alla andra barn fått utstå! Vi kommer inte att komma ihåg hur man separerade syskon, med en liten fönsterglugg som enda kontakt med sitt syskon. Vi kommer inte att komma ihåg hur man godtyckligt placerade barn på ett barnhem som kom att påverka hela deras kommande liv. Vi kommer inte förstå deras lidande, deras tårar och deras otroliga ensamhet. Vi kommer inte att komma ihåg de ensamma barnen på Vidkärrs barnhem som förlorade både sin identitet, kultur och familj.
Därför är det viktigt att denna staty placeras synligt och hedrar alla dessa oskyldiga barn.
Göteborgs stads svar på artikeln från juni 2019 Svar till: “Vidkärr och Göteborgs stads ursäkt till barnhemsbarnen göms undan”
För vidare läsning kan tex boken “Ett ömmande hjärta : Vidkärrs barnhem i Göteborg 1935-1976 och därefter” läsas.
Maria Bogeblad och Kurt Magnusson
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
