Jag läste precis i tidningen att en kvinna dömts till skyddstillsyn för hets mot folkgrupp och grovt förtal efter att ha skrivit och spridit hatiska inlägg på internet om en då 12-årig asylsökande pojke som slagit rekord i majblommeförsäljning, och om vi nu ska ha ett rättssystem likt det vi har i Sverige så är det väl förvisso bra att hatisk rasism är någonting som man kan dömas för, men att en rasist döms till skyddstillsyn är enligt mig fortfarande en svag tröst jämfört med tragedin som ledde fram till själva rättsfallet.
För jag minns drevet som gick mot 12-åringen, jag minns att kvinnan som nu döms för hets och grovt förtal bara var en person av många som betedde sig likadant, och ilskan som jag känner idag när jag påminns om det är fortfarande bara ett litet efterskalv till vad jag kände där och då. Vi talar alltså om en situation där en ung asylsökande person lyckas med bedriften att sälja majblommor till ett rekordbelopp och därmed även samla in enorma summor till Majblommans välgörande ändamål, och i gengäld utsätts för ett hatiskt drev, där människor fullkomligt rasar mot hans bedrift, enbart på grund av hans ursprung. Rasistiska tillmälen och konspiratoriska spekulationer varvades med öppet förakt på ett sätt som aldrig skulle skett ifall han hade haft ett svenskklingande namn och sett ut lite mer som Emil i Lönneberga.
Ingenting av det här är som sagt nytt, rasism finns (jag har ju själv upplevt den i form av antiziganism) och den här specifika situationen är redan både väldokumenterad och väl kommenterad. Jag borde alltså vara härdad, jag borde vara avtrubbad, jag borde ha läst nyheten om kvinnan som dömdes och tänkt ”Jaha, bra att åtminstone någon tvingades göra räkenskap för skiten”, men det blir inte att jag landar där. Istället fastnar jag i vidare reflektioner.
Att en person döms till skyddstillsyn (och ett skadestånd på 30 000 kronor) gör ingenting av det som skett ogjort. Rättsprocesser tar tid, och när man är 12 år gammal så upplevs varje månad som passerar som en så mycket längre tid än vad det är för den som börjar närma sig medelåldern. Göteborgs-Posten nämner i korthet att pojken slutade gå till skolan en period efter att ha sett vad folk – vuxna människor – skrev om honom på internet. Och visst, han fick också ett stort stöd från många personer, människor rasade mot rasismen även då, men hatet fanns ju fortfarande kvar parallellt med stödet, och även om allting av någon anledning i just hans fall skulle vara läkt nu, som av ett trollslag, så gör det fortfarande inte min förtvivlan desto mindre. Faktum kvarstår: Vi lever i en värld där det finns folk som uppenbarligen har ett så starkt behov av att få uttrycka sin rasism så att de inte ens kan låta 12-åriga majblommeförsäljare göra en god insats.
Jag tänker också på vilka signaler det här kan sända till helt andra ungdomar i ett bredare perspektiv. Jag tänker på det liv som jag själv tidigare levt, och på grovt kriminella unga män som jag träffat ute i nordöstra Göteborgs förorter under årens lopp, både när jag själv levde med ena foten i rännstenen men också i samband med att jag deltagit i olika former av socialt arbete på gräsrotsnivå. Det stämmer att långt ifrån alla s.k. ”livsstilskriminella” vuxit upp under tragiska omständigheter, även personer från till synes välordnade uppväxtmiljöer kan hamna snett, och på motsvarande sätt så är det självklart att långt ifrån alla som får en tuff uppväxt i det som nu så populärt kallas ”utanförskap” blir kriminella. Med det sagt så är det dock fortfarande ett stort (minst sagt enormt) överlapp emellan unga som hamnar i kriminalitet och unga som växer upp med den hopplösa känslan av att aldrig få en chans att tillhöra samhället, att aldrig släppas in, att från start vara förutbestämd till att för alltid bli utdömd vad man än gör.
Barn och unga lever en stor del av sina liv på sociala medier. Hur många ungdomar i utsatta situationer, som kanske redan varit på väg att riva sina samhällskontrakt, kan ha sett just det här hatiska drevet? Hur många av dessa ungdomar kan ha sett kommentarerna och dragit slutsatsen ”damned if you do, damned if you don’t”, och stärkts i känslan av att det inte spelar någon roll vad man gör med sitt liv ifall man redan är dömd på förhand? Hur många personer kan på grund av just det här hatdrevet ha hamnat ett litet steg närmre en serie avgörande negativa livsbeslut? Sådant är inte enkelt att mäta, men det vore ändå extremt naivt att tro att samtliga ungdomar som i det här fallet fått se ett gott engagemang bemötas med rasistiskt hat och förakt skulle förbli opåverkade av det i sin syn på vad det här livet och samhället erbjuder för möjligheter.
Bortom allt detta finns dessutom ännu en sorg, en sorg som kanske till och med sitter djupare än någonting annat som jag hittills nämnt: Sorgen över mänsklighetens inneboende behov av att alltid skapa onödigt elände. Om så alla sår skulle läkas hos alla som direkt eller indirekt påverkats av det som skedde i den här specifika tragedin, så kvarstår fortfarande det faktum att vi lever i en värld där vi hade kunnat ta hand om varandra, i en tid där vi faktiskt skulle kunna använda våra resurser för att lindra all världens nöd och tillsammans bygga någonting vackert, men istället ägnar vi vår tid åt att på olika sätt hata och göra livet surt för varandra och inte ens barn som samlar in pengar till välgörande ändamål går säkra ifrån det här.
Det hade varit trevligt att kunna avsluta den här texten med någonting hoppfullt, jag skulle vilja skriva någonting om hur vi som mänsklighet förr eller senare ändå kommer att ta oss samman, men jag tror inte på mänskligheten. Jag tror på människan och jag tror på mänsklighet, jag tror till och med på medmänsklighet, men mänskligheten som grupp är i mina ögon oerhört opålitlig. Det finns inga garantier för att vi någonsin ska nå någon sorts kollektiv mognad där vi plötsligt helt av oss själva börjar behandla varandra värdigt, jag tycker tvärtom att mänsklighetens historia snarare pekar på det motsatta.
Det betyder ju fördenskull inte nödvändigtvis att vi måste lägga oss platta inför allt elände, tvärtom så tycker jag att det pekar på att vår enda möjlighet till att göra vår tillvaro något så när dräglig för varandra är att konstant kämpa emot allting som orsakar meningslöst lidande, och stötta varandra i alla initiativ som syftar till att göra tillvaron bättre för oss alla.
Jag var ilsken och sorgsen när jag började skriva den här texten, och jag är fortfarande både arg och ledsen av alla de skäl som jag nu redogjort för, och mer därtill. Jag finner ingen tröst i den här situationen, annat än det faktum att jag vet att jag åtminstone inte är ensam i att känna som jag gör. I brist på tröst så tyr jag mig i stället till Joe Hills bevingade ord: ”Sörj inte – Organisera!”
De orden, och ambitionen att efterleva dem, är det närmsta någon sorts hopp jag kan komma just nu.
Sandberg
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
