Frågan om den svenska kulturkanons arbetsprocess och Lars Trägårdhs uttalande om nationella minoriteter har varit ett samtalsämne den senaste tiden. Jag kan tänka mig att samtalet inte är helt slut. Det lär nog fortsätta långt efter att utredningen är klar.
Under tiden kan man fråga sig vad regeringen och dess ministrar tycker om att en utredare frångår uppdraget för kulturkanon där det ingår att föra dialog med sveriges nationella minoriteter? Något vidare svar på den frågan har vi inte fått den senaste tiden. Men det fanns lite hopp om att få raka svar när frågan skulle tas upp i två olika interpellationsdebatter i riksdagen 7 och 15 november. Den första initierades av riksdagsledamot Mirja Räihä (S) och den andra av riksdagsledamot Lawen Redar (S). Båda riktade sig till kulturminister Parisa Liljestrand (M).
Interpellationsdebatten mellan Mirja Räihä och Parisa Liljestrand är den som främst fokuserar på relationen mellan kommittén som tar fram en kulturkanon och sveriges nationella minoriteter. Det handlar också om det bemötande som representanter för nationella minoriteter fick av Lars Trägårdh. Något som innebär att han struntar i ett av direktiven för arbetet. På detta svarar kulturministern såhär:
”Av direktiven framgår uttryckligen att kommittén ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Jag utgår ifrån att kommittén arbetar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat om.
De nationella minoriteternas historia och kultur är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv. Inflytande och delaktighet är centralt i minoritetspolitiken, och jag ser en möjlighet att diskutera frågan vidare på de samråd jag har med minoritetsorganisationerna nu under hösten.”
Räihä svarar bland annat att problemet också ligger i att utredaren tillsats av regeringen och då innebär det också att utredaren representerar regeringen i sig. ”Det sätt som minoritetsgrupperna nu blev bemötta på”, säger Räihä, ”får många att tro att det är regeringens syn på minoriteterna som genomsyrar utredningen och att det är den synen som framkommer i intervjun [i Dagens nyheter]”.Räihä undrar också om kulturministern kommer att vidta några åtgärder med tanke på utredarens uttalande i medier.
Kulturministern menar att det som står i direktiven är regeringens uppfattning om vad en kulturkanon ska vara. Det ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Hon fortsätter: ”Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Det har jag sagt ända sedan dag ett, och det kommer jag att fortsätta säga.” Samtidigt menar kulturministern att man inte ska gå in och peta i utredningen eftersom det vore en politisk styrning. Något senare säger hon att:
”Med det sagt framgår det av direktiven att kommittén ska skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon och ha en dialog med såväl urfolket samerna som andra av våra nationella minoriteters organisationer. Det är alldeles uppenbart utifrån reaktionerna från de representanter som var med på mötet att de upplevde att så inte var fallet och att kommitténs ordförande har uttryckt sig olämpligt i kontakt med delar av de nationella minoriteterna.
Vad gäller direktiven är det oerhört viktigt och centralt för regeringen att säkerställa att direktiven följs i alla utredningar som tillsätts och som pågår. Därför har också ett möte ägt rum mellan min statssekreterare och kommitténs ordförande, där man har diskuterat tolkningen av direktiven. Uppfattningen nu är att det råder samsyn och att vi är överens om premisserna för arbetet framåt.”
Kulturministern får sedan frågan om hur man ska kunna återbygga tilliten mellan nationella minoriteter och arbetet med en kulturkanon. Kulturministern svarar såhär:
”Det är klart att jag tar allvarligt på den kritik som har framkommit kring kommitténs efterlevnad av direktiven. Det är därför vi från departementets håll har valt att ha ett möte för att säkerställa att kommittén även fortsatt arbetar efter de direktiv som regeringen har satt upp, att vi är överens och att det finns en samsyn kring vad direktiven innebär. Så har också skett, och därför känner jag mig just nu trygg i att kommittén fortsatt kommer att arbeta utifrån de direktiv som regeringen har gett för arbetet med framtagandet av en kulturkanon.”
Och sedan kan man väl säga att kulturministern upprepar sina positioner som hon för fram i interpellationsdebatten. Att det var tråkigt att mötet mellan utredaren och nationella minoriteter inte gick bra. Det står i direktiven att en dialog ska finnas mellan nationella minoriteter och utredningen. Det är viktigt med nationella minoriteter och deras historia. Och så vidare.
Men blev jag klokare på det här? Jag vet inte, så jag går över till den andra interpellationsdebatten mellan Lawen Redar och kulturministern. Där handlar diskussionen lite bredare om kulturkanon. Några frågor dök ändå upp om mötet mellan utredaren och nationella minoriteter och var minoriteterna har en plats i en kulturkanon. Kulturministern svarar såhär:
”Vad gäller ledamotens fråga om ordföranden och den kritik som framkommit i mötena med minoritetsorganisationerna kan jag bara konstatera att det är olyckligt att minoriteterna inte kände sig omhändertagna och att synpunkterna och insikterna man hade inte kom till sin rätt på mötet. När minoriteterna uppfattade det på det viset är det alldeles uppenbart att ordföranden har uttalat sig olämpligt. Det kan jag bara beklaga.”
Kort därefter framgår det att man bland annat tog kontakt med utredningen då en ledamot valt att kliva av och riktat kritik mot att arbetet inte sköts enligt direktiven. Då är också följdfrågan om regeringen tog kontakt med utredningen på grund av hur representanter för nationella minoriteter bemöttes eller för att en ledamot valde att avgå. Den frågan ställs aldrig i interpellationen så det lär nog ta ett tag innan vi får vetskap om detta.
I övrigt sägs inte mycket i interpellationen mellan Lawen Redar och kulturministern som har med kulturkanon och nationella minoriteter att göra. I ett svar säger kulturministern att hon och Redar är överens om vikten av att nationella minoriteters möjlighet att ha en dialog. Så var det med den saken.
Blev jag klokare av att ha läst igenom de båda interpellationsdebatterna? Det sägs ju i det mesta samma sak. Regeringen är medveten om kritiken mot utredningen. Man har pratat med utredaren för att försäkra sig att direktiven följs.
Jag antar att de personer som likt mig är intresserade av att veta mer vad som sker bakom kulisserna kring en kulturkanon i förhållande till de nationella minoriteterna får vänta tills utredningen är klar. Frågar man folkvalda i regeringen får man inte mycket till svar.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
