Romer är inte ett socialt projekt. Vi blev ett – likt laboratoriemöss, observerade, mätta, kategoriserade, experimenterade med. I många delar av Europa föregår vår närvaro de moderna stater som nu utformar strategier för hur de ska inkludera oss. Vi framstod inte som ett problem som skulle lösas. Den så kallade ”romfrågan” konstruerades utifrån. Vi brukar inte ställa sådana frågor om oss själva, så den här frågan var aldrig min. Därför är svaren som erbjuds mig inte särskilt intressanta.
I årtionden har språket förändrats – assimilering, sedan integration. Mellan dessa polerade ord står den verklighet som de flesta romer känner alltför väl: segregation. Ofta när tvångsassimilering misslyckades följde segregation. Idag presenteras ”integration” som framsteg, men logiken bakom har inte förändrats. Man kan inte assimilera en etnicitet med sitt eget språk, kultur, interna koder och århundraden av kontinuitet. Påtryckningar kan utövas på individer. Media kan lyfta fram de ”framgångsrika” romerna med karriärer samtidigt som de visar andra i bosättningar som bevis på misslyckande. För mig är det propaganda – att dela upp oss i ”goda romer” och ”dåliga romer”, ambitiösa och lata, integrerade och misslyckade.
Vi behöver befrias från etiketterna ”assimilerade” eller ”icke-assimilerade”, ”integrerade” eller ”icke-integrerade”, ”problematiska” eller ”icke-problematiska” – inte reduceras till ett problem eller en kategori. Vi må ha olika värderingar eller sätt att leva, men vi är inte mindre jämlika än någon annan. Vi har aldrig bett om att bli ”integrerade”. Det är inte vår inställning. Vi har aldrig bett om välgörenhet. Vi har bett om värdighet. Vi har aldrig bett om begagnade kläder, inte heller om barmhärtighet eller medlidande. Vi har aldrig bett om att bli förvaltade av projekt eller uppehållna av allmosor. Vi har bett om arbete – enkla jobb, rättvisa möjligheter och värdigheten att inte bli avvisade. Det är vår integration, även om vi inte kallar det så.
Regeringar talar om integration, men börjar sällan med ansvar. Romer över hela Europa var måltavlor för systematiskt folkmord, förföljelse, tvångssteriliseringar, bortförande av barn och öppna raslagar. I kommunistländer var det nomadiska sättet att leva förbjudet. Mobilitet – en gång en överlevnadsstrategi – kriminaliserades. Samhällen tvångsbosattes, ofta i segregerade områden utan infrastruktur. Det var början på många av de sociala problem som idag används som bevis på vårt ”misslyckande”. När man förlamar ett samhälle i generationer och sedan skyller på det för att det inte agerar tillräckligt snabbt, är det inte politik. Det är historisk minnesförlust.
Romer var självförsörjande långt innan välfärdssystem existerade. Vi överlevde genom handel, säsongsarbete, hantverk, musik, metallarbete, hästhandel, reparationsarbete – vad som än möjliggjorde självständighet. Vi var aldrig främmande för fattigdom, men fattigdom var inte vår identitet. Vi var aldrig offer för bostadsdiskriminering på det sätt som policydokument beskriver det – vi hittade alltid ett tak, även om vi byggde det själva. Vi var aldrig offer för fattigdom – vi levde igenom den.
Tanken att vi är en permanent social börda är bekväm fiktion. Majoritetssamhället dödade våra hästar, brände ner våra husvagnar, amputerade våra ben och begränsade oss till en livslång rullstol, vilket lämnade oss förlamade – och lärde oss sedan samhällsnormer och formade våra liv kring beroende av systemet. Om du gör detta i många generationer skapar du inga framsteg – du skapar systemiskt beroende bland människor som inte längre kan minnas livet som levdes med stolthet över att vara rom.
Europeiska unionen bygger ambitiösa integrationsramverk, imponerande strategier och väl utformade handlingsplaner. De ser bra ut i parlamentssalar. Men bakom dem finns ofta en djup missuppfattning om romskt liv. Integration förutsätter brist. Den förutsätter att någon måste föras närmare en norm som definierats någon annanstans. Jag har aldrig bett om att bli förd närmare någonting. Jag ville samexistera. Gå förbi. Stanna om jag gillar platsen. Åka om jag inte gör det. Ingen behöver lära mig samexistens. Vi har århundraden av att leva bredvid andra utan att försöka dominera dem.
Ja, det finns romska organisationer och aktivister som arbetar seriöst för att göra europeiska medel användbara och meningsfulla, och försöker säkerställa att pengar avsedda för romska samhällen inte försvinner in i korrupta statliga strukturer i länder som Ungern eller Slovakien. De driver på för transparens och verklig tillgång. Men även här finns det snedvridning. Vi förväntas vara tacksamma för små delar av finansieringen som tilldelas i vårt namn. Varje projekt måste högljutt upprepa vem som finansierade det. Logotyper överallt. Tacksamhet visas. En tyst föreställning av hierarki – vem som ger och vem som tar emot. Ofta placeras de så kallade ”integrerade” romerna i främsta ledet som bevis på att systemet fungerar. Synliga exempel. Acceptabla ansikten. Bevis på framsteg. Men jämlikhet kräver inte iscensatt tacksamhet.
För många regeringar är det obekvämt att hantera romska samhällen ärligt. Det skulle kräva att man erkänner att romer i årtionden varit måltavlor för systematiskt folkmord och strukturell diskriminering. Det skulle kräva att man talar öppet om rasism bland väljarna. Den diskussionen är politiskt riskabel. Det är ofta lättare att finansiera välfärdsbidrag än att utbilda majoriteten om samexistens och konfrontera öppen fientlighet. Att betala är tystare än att utmana fördomar. Att utarbeta strategier är säkrare än att förändra attityder.
När vi bad om hjälp handlade det aldrig om ideologi. Det var lokalt och konkret. Att lösa konflikter med borgmästare i grannbyar som stängde av vattenledningar under extrem sommarvärme till bosättningar som var sena med betalningar. Hela familjer som lämnades utan vatten som straff. Det är inte en integrationsdebatt. Det är administrativt missbruk. Dessa vardagliga realiteter ignoreras ofta medan stora integrationsramverk skrivs i luftkonditionerade rum under varma somrar. Ingen där bryr sig om romska barn utan vatten.
Sanningen för mig som rom är enkel. Jag ville aldrig definieras av någon annans framgångsmodell. Jag ville aldrig omformas. Jag ville samexistera utan tillsyn.
Ibland har jag denna fruktansvärda lust att skrika:
Jag är tillräcklig.
Jag behöver inte integreras.
Jag behöver inte korrigeras.
Jag behöver inte mätas.
Lämna mig ifred.
Jag vägrar att integreras i ett samhälle som vägrar förstå att man inte barnvaktar ett folk med sin egen kultur, sitt eget språk, sitt eget minne och sin egen historia. I århundraden har vi vetat hur man fixar saker inifrån, inte utifrån – om du bara ville låta oss göra det och inte förstörde vår naturliga livsstil.
Levo
Här kan du läsa artikeln på engelska: Roma Integration: You Don’t Babysit a People Who Survived Everything
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500
