Samhället är splittrat. Det finns inte bara två olika sidor av myntet. Snarare är det en rubikskub. Eller en väldigt mångsidig tärning. Att tala om splittring i samhället som en spricka som uppstått igår eller kan uppstå imorgon är en grov förenkling. Vår egen projicering och förhoppning om att gårdagen var mer harmonisk och fylld med gemenskap än den är idag.
Orsaken till de olika sprickorna och skillnaderna i samhället handlar om samhällets uppbyggnad. Politiska beslut som tagits, eller inte tagits, förr får helt andra konsekvenser idag än det var tänkt. Klassklyftorna ökar. Skolsegregationen breder ut sig. Arbetslösa och sjukskrivna misstänkliggörs dagligdags. Ensamhet och utanförskap breder ut sig. HBTQ-personers rättigheter ifrågasätts. Flyktingar och minoriteter ska inte synas. Kvinnor rättigheter ifrågasätts. Listan kan fortsätta in i det oändliga.
Mitt i allt detta flyter tanken om att man ska fira samma högtider, att man ska ha samma värderingar och man ska prata samma språk överallt och hela tiden. Låt mig stanna kvar vid föreställningen om det gemensamma talade språket och den förhoppning om en gemensam världsbild som tanken vilar på.
Om man nu tror att språket är en bärare av en tillhörighet är det väldigt logiskt. Tanken går tillbaka till tyska tänkare som Herder under 1800-talets början. Det som kom att leda till nationalismens stora framgångar under det århundrade och dess slutgiltiga seger över tanken under 1900-talet. Kanske har vi glömt Herder men få tänker utanför tanken att språket är grunden för gemenskap.
Att kunna ett språk blir viktigt för att ha tillgång till en kultur och att ha tillgång till en kultur innebär att ha tillgång till en gemenskap. Nog sagt är inte det centrala i denna ekvation språk = kultur = gemenskap utan helt enkelt en = en = en. Den förutsätter att identiteter är oföränderliga. Igår och idag. Oavsett om du befinner dig här eller där.
Om man drömmer sig tillbaka till ett etniskt, kulturellt och språkligt homogent Sverige i dåtiden är det värt att komma ihåg att klasskillnader fanns då också. Kvinnors rättigheter var inte heller en självklarhet när Sverige var så homogent. Inte heller var det möjligt för personer med funktionsnedsättningar, vilka som helst, att vara en del av gemenskapen som kallas för folkhemmet. Trots att de kunde samma språk som sina föräldrar, det vill säga svenska.
Så fort man går utanför kulturdebatternas abstraktioner blir det såklart alltid mer komplicerat. Ingen svenskspråkig person kan utan problem rabbla alla ord som finns i Svenska Akademiens ordlista. Borde det vara ett krav för att anses ingå i en språklig gemenskap? Klass kan synas i ordförrådet. Vilka ord du använder om saker som händer i samhället kan avslöja vilken samhällsklass du vuxit upp i. Med högre utbildning har du också ett helt annat ordförråd.
Att dra en linje, ett likhetstecken, mellan gemensamt språk och gemenskap generellt, kanske också gemensamma värderingar, är så förenklande att det blir löjligt. Hur fungerar det i länder där konstitutionen inte bara erkänner att det talas fler språk utan att nationen är två- eller flerspråkig? Betyder det att nationalstaten egentligen inte finns? Eller är förvirrad eftersom det talas flera språk? Nej, så enkelt är det ju inte.
Jag själv har en autismspektrumdiagnos. Jag förstår inte sociala sammanhang särskilt bra. Sedan barnsben har jag observerat och analyserat sociala sammanhang men det känns alltid som om jag inte kan bli en del av de sociala sammanhang som jag försöker att vara en del av. Det sker alltså trots att vi pratar samma språk. Jag pratar samma språk som alla andra men känner mig aldrig som en del av en gemenskap. Jag har otroligt svårt att se att gemenskapen verkligen finns. Det är något illusoriskt, någonting som är konstruerat.
Det spelar ingen roll om jag sitter på släktmiddagar eller på arbetsplatsen. Jag ser vad jag ser. Skillnader mellan människor som egentligen inte borde vara där. Trots att vi pratar samma språk. Det är skillnader som uppstår för att arbetsgivare vill ha dem, för att politiker har bestämt det, för att samhället är mer orättvist idag än när jag föddes.
Kan ett gemensamt språk lösa frågor kring utanförskap? Om man nu ser utanförskap enbart som grundat i språk, snarare än i frågor om ras, klass, kön, sexualitet och funktionsförmåga, så kan det absolut vara så. Men då undviker man det faktum att vårdköer inte blir mindre för att man ökar kravet på kunskaper i ett lands officiella språk. Eller att skolorna inte blir bättre. Eller att det inte blir mindre fattigdom och hemlöshet. Om man vill ha bättre skola och vård och rättvisare samhälle får man förespråka det i politiken.
Det är förståeligt att vi söker enkla svar på svåra frågor. Men gemenskaper är mer komplexa än vi kan tänka oss. Våra tillhörigheter är mer föränderliga än vi oftast tänker oss. Ibland kanske vi väljer att fokusera på det som är rörligt och föränderligt. Då missar vi det som är mer beständigt. Eller så fokuserar vi på det som är mer beständigt och missar det som är mer föränderligt.
Jag kan tycka att sociala orättvisor är mer än bara vara utanför en gemenskap. Det handlar om tillgång till samhällets resurser och att ses som en likvärdig människa. En hel människa. Föreställda gemenskaper kan ge oss en illusion av att det inte finns några orättvisor i samhället. Men det är också bara en illusion. En förhoppning. I det långa loppet kan det inte hjälpa särskilt många.
Stellan Beckman
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
