På modern svenska betyder semester nästan uteslutande betald ledighet från arbetet för vila och rekreation. Det är en lagstadgad rättighet (sem-esterlagen), ofta fem veckor, och är inte detsamma som skollov eller tjänstledighet.
Ordet kommer från latinets semestis (”sexmånadersperiod”).
På 1700-talet användes det inom militären för en sex månader lång tjänstledighet.
I de flesta andra språk (som engelska/tyska semester eller franska semestre) betyder ordet en termin eller en sexmånadersperiod, inte ledighet.
Men vi har också ordet orlov på svenska, vilket vi stympat till ”lov” i betydelsen ledighet, från främst skolan.
Låt oss titta lite närmare på ordet orlov som varit en del av vårt språk, långt före semester.
Orlov är i svenskan ett ord för tillstånd, lov eller medgivande att resa bort/vara ledig från tjänst. Det användes främst under 1600- till tidigt 1900-tal, särskilt under tjänste-tvångets tid, för att beskriva en formell ledighet eller avsked. Man kunde få en ”orlovssedel” som intygade detta. Orlovssedel gavs också vid avslutande av en tjänst. Ursprungligen från ryskans otpusjkat eller orlov.
De indelta soldaterna hade inte betalt orlov (ledighet/permission) i modern mening under indelningsverkets tid (1682–1901). De hade ju fast försörjning genom roten som städjat dem, vad gällde torp, jord och andra förmåner.
Då statarsystemet fortfarande var en del av det svenska jordbrukssystemet, användes detta ord om flyttdagen som var fastlagd till den 24 oktober (eller kring den tiden), vilket var dagen då årskontrakten gick ut och det var fritt fram att byta arbetsgivare. Denna ledighet eller orlov var alltså obetald tid. Därför kallades den också för ”slanka veckan”, beroende på vilken dag i oktober då deras kontrakt löpte ut och resan till nästa gård med det lilla bohaget och det efterhängsna hoppet om något bättre, stuvats på lasset.
Men av allt detta, (föga saknade) använder vi bara efterleden -lov.
Språket har sin egen rörlighet och förändras ständigt och omformar sig med nya betydelser, för att passa en ny tid. Inte alltid för att det finns ett uppenbart behov, utan för att vi verkar ha en medveten vilja att bryta mönster och traditioner. Vilket ofta är något positivt och något som utvecklar oss, inte bara som språkbärare utan även som människor.
Traditioner är ju ibland några av de farligaste laster vi bär med oss på vår livsresa.
De flesta av dem ifrågasätts ju inte. Och just det är en del av traditionstänkandet. Att traditionen har ett inbyggt egenvärde som det har etablerat genom att just ha funnits länge.
Detta är mycket bedrägligt.
Nya generationer föds och tar bara emot.
En del saker kan väl ses som ”ofarliga” om det gäller hur mat skall tillagas eller kläder sys, nya barn skall tas emot, giftermål ingås eller synen på den plats eller det land man råkar vara född i.
Ja, i sin uppstart kanske dessa saker är oskyldiga. Men sedan börjar de jäsa och svälla. Tiden går och de blir till traditioner och därmed obrytliga. Som en lag. En lag knuten till ett stort personligt allvar. Det gör att man accepterar exempelvis en religion bara därför att den är traditionell i just din familj eller i det land du är född.
Och landet sedan… Dess betydelse sväller och gränserna blir inte bara fysiska utan och emotionella. ”Vi och dem”. Bara för ett streck på kartan som någon ritat.
Och ändå — mitt i allt detta tal om traditioner och gränser — finns det ögonblick då allt det där faller bort. Ett sådant hade jag sommaren 2009 på Moszkva tér i Budapest.
Torget ligger på Buda sidan, nära Slottskullen och köpcentret Mammut. Ja, jag vet att namnet ändrades till Széll Kálmán tér år 2011 för att hedra den tidigare ungerska finansministern Kálmán Széll. Men nu var det alltså sommaren 2009.
Där mitt på torget fanns en liten byggnad där man kunde köpa biljetter till buss och spårvagnar på gatuplan. På övervåningen fanns ett café. Efter en lång promenad i staden hade jag satt mig där för att pusta ut i värmen. Köpte en kall dricka och ett sött bakverk som var fullkomligt oemotståndligt. Lokalen hade största delen öppna sidor ut mot torget så det drog en liten sval bris genom caféet bara för att förstärka den vänliga känslan som omslöt oss alla som sökt oss in i skuggan under taket för att få lite svalka.
Det var bara något enstaka bord som var ledigt. Bullret från trafiken runt torget låg som en ljudmatta där vi alla var insvepta. Inte på ett obehagligt sätt. Men den släppte mina ögon fria. Alla verkade upptagna med sitt. Någon läste i en bok Ett par tjejer i tonåren sysslade med sina telefoner utan att prata. Ett äldre par verkade bara vila och satt med slutna ögon. Ett par i 25-års åldern satt med varsitt glas cola med sugrör. De snuttade men släppte aldrig varandras blick. Tysta och uppenbart nyförälskade.
Det smattrade till när några duvor lättade från räcket. De unga tjejerna tittade upp för ett ögonblick men återvände snabbt till sina skärmar.
Det som var påtagligt just i den stunden var att det inte fanns något språk. Ingen pratade. Utan de ljuden tittade jag på dem alla och såg hur lika vi var. Ja åldrarna skiftade så det var inte på det viset. Men jag kände mig hemma.
Känslan blev så stark att jag för ett ögonblick var helt säker på att om jag hade rest mig upp och med hög röst sagt:
– Ni ser så fina ut allihop och solen gör oss varma och vänliga, visst är det fint…!
På svenska alltså. Så skulle alla ha förstått. För vi som var där och var så lika så vi måste ju vara samma sak. Ja, inte i betydelsen att de måste vara svenskar, det fattade jag, men mer i känslan att vi inte kunde vara något annat. Vi åt samma saker, drack samma saker, njöt av samma sol.
Hur kunde det finnas något som skiljde oss åt.
Så länge jag satt kvar på Moszkva tér trodde jag för en stund att jorden bara beboddes av människor.
Men nu vet jag ju att traditionerna har dragit oss isär.
Så kanske det är dags att lösa ut en orlovssedel, ta semester från allt det gamla och bara sitta en stund på ett café någonstans — omgiven av andra, av min sort.
Bennie Åkerfeldt
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
