”Må ni vara lyckliga!” På romani. En hälsningsfras till en grupp. Om ändelsen är ”o” gäller det en man och med ändelsen ”i” är det en kvinna.
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
I mötet vill vi att den vi möter skall känna sig sedd och respekterad och vi vill sända signalen att denne är välkommen. Detta uttrycker vi på olika sätt i olika kulturer. Det tas också emot på olika sätt i olika kulturer.
– Hej!
Med kort vokal. Då är det troligen en svensk som möter en för honom obekant eller bara flyktigt bekant. Ett hej utan förpliktigande. Ingen man ämnar stanna för att prata med.
– Heeej!
Med lång vokal när man möter en person man känner och gärna stannar upp och talar med. Så redan detta, hur man uttalar en enkel hälsningsfras, berättar mycket om intentionen bakom hälsningen.
– Känner jag dig…?
Om hälsingen besvaras så ger tonfallet besked om vad personen menar. Sägs det vänligt och frågande med ett leende kanske, så inbjuder det till att stanna upp och samtala. Men om det sägs hårt med tonvikten på det första ordet så vill personen bygga en mur som han inte önskar att du försöker klättra över.
Varför då hälsningsord över huvud taget?
– Vaaaar har du matte då…?
Ja, till och med i mötet med en hund har det betydelse, ja inte precis vilka ord du använder, men ditt tonfall signalerar för hunden om du är vänlig, arg eller rädd, och hunden reagerar på det.
Som människor är vi medvetna om vår egenart. Vi är ju i mångt och mycket lika. Varje gång vi möts är det ju en av oss. Detta markerar vi genom att hälsa.
Det är ju bara med en annan människa du kan prata om sådant som människor förstår. Problem. Glädje. Sjukdomar. Vädret. Drömmar. Sorg. Oro.
Ja om allt detta kan man naturligtvis också prata med en hund, men då blir gensvaret bara det en hund kan prestera. Inga argument eller analyser eller delade erfarenheter. En svansviftning eller en buff med nosen. Detta kan ändå kännas gott, men det är bara med varandra vi kan fördjupa och resonera och stimulera.
Mötet är en förutsättning för allt detta.
Så vad gör vi då i en allt oroligare värld där vi mer än någonsin behöver varandra och skapa utrymme för tillväxt av känslan: oss.
En fin tanke. Man bor där man får lov att stanna kvar. Där man kan känna sig trygg och accepterad. Men hela jorden är ”hemma”. De där gränserna som dragits upp mellan oss är bara ett onödigt påfund. Eftersom var vi än målar in oss så skiljer vi ju oss inte från dem på andra sidan. De är ju också som vi. Människor.
Jag tycker om synsättet.
Bara den dagen då vi alla ser oss som just människor och att vi får lov att bo på den här planeten, tillsammans, skapar grogrund för ett liv som förenar, inte skiljer oss åt.
De flesta kan nog förstå tanken. Men är rädda för den. Eftersom de har något de är rädda att förlora om det inte är inmutat.
Så tanken går inte att förverkliga.
Men för mig som troende är det inte så. Jag TROR på möjligheten av Guds rike.
Ser det som den enda rimliga lösningen som skulle få oss att våga släppa taget om vår pseudotrygghet som nu vilar i medborgarskap, demokrati, ekonomi, karriär, ägandeskap och självförverkligande.
Man måste vara modig för att våga släppa allt det där. Men så är det inte heller jag eller du som skall förverkliga det. Det är ju Gud.
Så hoppas vi möts där!
På tal om det säger romer när de skiljs åt:
– Devlesa…
Det betyder med Gud eller gå med Gud…
Bennie Åkerfeldt
Författare
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500
