Allan Edvall dröjer sig kvar i vårt minne bland annat i rollen som ”Guds rätte gök”, ”Paradis Oskar”. Han drog ju runt tillsammans med Rasmus som en representant för sådana människor som inte riktigt vill inpassa sig i det ramverk som vi brukar kalla ”sam-hället”. Hit hör också det folkslag vari jag har mina rötter, resandefolket. Bland oss och de övriga romska folkslagen finns en berättelse som jag har bearbetat och som jag vill berätta för er nu, det är berättelsen om vårt ursprung, att vi en gång var fåglar. I denna berättelse ryms också rädslan, också vi drabbades av den.
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Ibland får den oss nämligen att tro att vi går miste om något, eller blivit lurade, av själva livet.
En gång var vi fåglar
I den fria himlen hade vi vår flykt.
En gång i tidernas början hade vår Baro Devel gett oss detta hem, mellan sol och måne.
Våra ögon var svarta och fjäderdräkten vår stolthet, i den var invävt allt det bästa, nattens djupa mörker, färgen från den gula solen, de blå haven, grönskan från de välvda kullarna och den rena vitheten från de snöklädda topparna. Allt det sköna hade smyckat oss.
Vårt rike var gränslöst. Luften var ju fri och obunden, ingen hade stakat ut eller inmutat och det fanns inget att stöta sig mot. När natten kom kunde vi breda ut våra vingar, tryggt sluta våra ögon och njuta vår sömn i en obruten glidflykt.
Livet var bruset i våra öron och de ständigt skiftande synintrycken.
Vi åt av det som vorsnos Devel lät flyga in i våra gap och vi drack av det svala regnets droppar.
Luften bar, födde och smekte oss.
Men så en dag tyckte någon av de ternoa kirklona att vi också borde smaka det jorden bjöd.
Vi hade ju fötter, sa dom, så varför inte låta dem få känna det fasta under oss, varför inte pröva att fälla samman våra vingar, bara för ett ögonblick och landa bland allt det gröna. Kanske det fanns något att upptäcka, något gott vi aldrig förstått, där nere.
– Akta er för ”Reviret”, akta er för ”Reviret”, skrek genast de puranoa varnande. Det blir er olycka!
Men ternoa är ternoa och några av de djärvaste ungkirklona dök ändå ner mot de gröna ängarna och de frodiga lundarna. Där satte de ner sina fötter och bredde samman sina vingar och smakade på frukterna och alla bären. Snart skriade de förtjust, aldrig hade något smakat bättre! Aldrig hade de känt starkare dofter!
– Ava tili! Kom ner! skrek de ivrigt till sina prahla där uppe i skyn.
Allt fler lät sig övertalas och snart satt nästan hela flocken där nere. Ja, inte de puranoa förstås, men de har ju nu en gång alltid varit sådana.
Men ungkirklona njöt och festade om bland allt det nya. Allt var så latchot och ljuvligt så snart glömde de alldeles bort den fria luften och deras vingar, som de inte längre brukade, krympte alltmer samman medan fötterna blev stora och starka och bar dem från den ena platsen till den andra.
Men livet på jorden visade sig också vara mycket annorlunda.
Friheten var begränsad och man lärde sig snart att platsen man valt att slå sig ner på måste försvaras mot inkräktare. Ja för att maten skulle räcka så måste man ha ett eget område, ett område som också måste försvaras mot närgångna bröder. Så snart kunde man se att näbbarna hade växt och blivit hårda och vassa.
– Varnade vi er inte för ”Reviret” kraxade dova puranoa kirklona högt däruppe i den fria luften, medan de bekymrat betraktade sitt folk.
De stod ju inte längre att känna igen med sina klena obrukbara vingar och sina stora klumpiga fötter och vassa näbbar. Var fanns glansen i fjäderdräkten nu? Varför fanns det salt kring de mörka ögonen?
Så gick tiden och de puranoa samlades till sina fäder. Nya generationer föddes och växte upp. Man anpassade sig och man levde som andra.
Men kring dovas sian ta dovas kaloa jakkar samlades saltet och sved.
Med tiden insåg de ju att det inte var dessa klumpiga fötter och vassa näbbar Devel hade givit dem. Hur skulle deras baroe Develeske Dad kunna kera något för dem, när de lämnat sin fria flykt för att bli gångare med munnen så full av bär och frukt att gijepan aldrig kunde bryta igenom.
Kanske sången är vägen?
Kanske om vi hittar sången att vi kan få våra vingar tillbaka för att åter bli fria?
Hilpra vorsnos kamleske Dad, innan saltet bränner oss till döds och vi alla går under!
Friheten finns alltså inte alltid där vi förväntar oss att den skall finnas. Att vara rädd för våra inre monster, våra rädslor, är ett sätt att kasta bort tiden från den verklighet där allt pågår.
Att våga bryta mönster.
Att våga inte passa in.
Att våga att inte acceptera en fäderneärvd tradition eller sedvänja utan att först noga analysera dess värde.
Även ”Paradis Oskar – Guds rätte gök” tog sig fram med sången och den gav honom och Rasmus det mod de behövde, inte för att passa in – utan för att vara fria fåglar …
Bennie Åkerfeldt
| Jag skrev den här texten främst för romer. Den romska traditionen har varit att varje rom är en människa ”Rom”. Hon bor på jorden. Jorden är för romer av tradition inte de nationalstater som ritat in mönstren av gränser på kartan. Jorden är bara ett hem där man får stanna. Att den romska traditionen har förändrats på senare år till att skapa en flagga. likt nationalstaterna och en nationalsång. Gör mig rädd. Romer har aldrig satt samman en här för att försvara sig eller sitt revir. Trots att de varit ett av de mest förföljda folken. Så ska nästa steg bli ett ”revirhävdande” med vapen? Det är en civilisationskritik inifrån, formulerad av någon som både älskar och sörjer sin kultur Rom är en människa, inte en nationalitet. Jorden är ett hem, inte ett territorium. Frihet är rörelse, inte gränser. Identitet är relation, inte flagga, armé eller revir. Det är en tradition som i århundraden har överlevt förföljelse, pogromer, slaveri, tvångsassimilering, registrering, läger, steriliseringar – utan att svara med våld, utan att organisera arméer, utan att bygga murar. Det är en av de mest konsekventa icke-nationalistiska kulturer som funnits i Europa. |
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
