Att kalla mänsklighetens hist-oria för en ”framgångssaga” är föremål för stor debatt och beror helt på vilket perspektiv och vilka parametrar man använder för att mäta ”fram-gång”. Det finns starka argum-ent för att det är en otrolig utvecklingsresa, men också betydande motargument som fokuserar på de mänskliga och ekologiska kostnaderna.
En krönika är en personlig text som utgår från skribentens egna erfarenheter, tankar och känslor.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är en framgångs-saga i termer av överlevnad, teknisk kapacitet och livskval-itet för en stor del av befolkningen. Samtidigt är det en tragedi i termer av ekologiska fotavtryck, lidande och orättvisor.
Upptäckterna, eller framstegen har ofta, genom att hamna i fel händer eller genom att medvetet användas fel, visat sig ge en oönskad ”kick-back”. Penicillinet eller antibiot-ikan har räddat människoliv och gör så fortfarande. Men vem kunde förutse resisten-sen. Och vad kommer den att leda till?
Att klyva en atom var en fantastisk bedrift, för att kunna tillvarata dess energi. Men vad har hänt. Det har gjort mänskligheten mer potent att utrota sin egen art, nu eller på sikt.
Jag avser inte att recensera alla de så kallade framstegen. Men jag vill förhålla mig till den kanske viktigaste, enligt min mening. Behövs Gud?
I boken Korparna av Tomas Bannerhed läser jag om hur den unge Klas hälsar på familjen Forssman. Mamma Helena öppnar och hälsar honom välkommen. Forssmans hyr en stuga ”på prov” i Småland men bor egentligen i Väsby. Pappa Leo sitter i sin fåtölj och lyssnar på Mendelssohns Lieder ohne Worte (sånger utan ord) och sippar på ett glas vin. Han har insikter och åsikter om det mesta och förbehåller sig rätten att släppa dem fria. Han menar att i musiken kan tanken sväva fritt precis som ordlös sång. I sitt knä har han Steppvargen, en roman från 1927 av nobelpristagaren Hermann Hesse. Han hävdar att i den finns de fria tankarna. Där behandlas existentiell ångest, individens klyvning (ande kontra drift), psykoanalys och sökandet efter en autentisk personlighet.
Men samtidigt framskymtar snart Leos egen bräcklighet, trots hans tvärsäkra eufori. Den frammanas bara vid alkoholintag och dottern Veronica viskar till Klas, som för övrigt tycker att Leo är spännande och påläst, att ”han blir inte så rolig om en stund…”
Klas är egentligen där för att ta med dottern Veronica på en cykeltur för att lyssna på fågelsången nere vid sjön. Många av deras arter sjunger ju först på kvällen och natten. Klas älskar deras sång och kan allt om dem. Han och Veronica är i de tidiga tonåren.
Nu var inte min tanke att recensera boken för att locka dig att läsa den, nej det är något som pappa Leo säger, djupt nedsjunken i sin fåtölj, lite resignerat som jag fastnade för:
”Men så är vi också den första generationen i mänsklighetens historia som inte har något att tro på. Ingen Gud ingenting. Inga älvor eller vättar eller huldror, inte ens tomtarna och trollen har vi kvar. Det är kunskapens pris; vi vet allting men har ingenting att tro på – och ju mer vi vet, desto olyckligare blir vi.”
Bland alla mänskliga ”framsteg” räknas kanske just detta som ett av de största. Att man avskaffat Gud. Eller fråntagit honom sin roll. Detroniserat honom till något att ställa i bokhyllan. Alla människor har ju inte slutat tro på honom, men de som tror har i de flesta fall tagit ifrån honom den betydelse han haft genom årtusenden, som skaparen, den yttersta orsaken till att allt finns till.
Detta menar många är en ”upptäckt” eller ett framsteg, en ny kunskap. Trots att allt bygger på teorier som till största delen är obevisade. Och som alla förutsätter att det inte funnits något ”ingenting” eller någon absolut början.
Jag tycker att Leo i sin alkoholdimma ändå formulerar en viktig fråga: Varför är vi då inte lyckliga?
Troligen har vi en för stor ödmjukhet för de som beskriver teorierna och deras upp-byggnad.
- Vad skall jag säga…?
Men i acceptansen för det obevisade så försvinner konstruktören och ersätts av slumpartade processer som under tillräckligt långa tidsperioder, får beta av alla sina brister, för att till slut hamna i något som fungerar. Rimligt bra.
Men då vi trodde på Gud, hade vi en medveten och kunnig konstruktör som gjorde rätt från början. Ständigt närvarande, bakåt och framåt. Han lät oss också få veta att han inte bara var en tillverkare utan att han har en avsikt, en plan. Och han har kraften och resurserna att genomdriva den.
- Slumpen gör mig bara trumpen… skulle kanske Leo skaldat.
Slumpen är ju aldrig på väg, vare sig till ritbordet eller verkstaden. Den har ingen plan och bryr sig inte heller om vad som händer då eller nu. Och inte minst, den har ingen relation till oss.
Så här står vi nu som mänsklighet och tackar för kunskapen som berövat oss allt hopp och alla de stora svaren.
Så jag tror kanske Veronica och Klas kom närmare någon slags sanning genom att lyssna på kornknarrens ”crex-crex” och gulsparvarnas ”tsi-tsi-tsi-tsi-tryyyy….”
Man behöver ju inte uppfinna det som redan finns – man behöver bara upptäcka det – och möjligen tacka för ett gott arbete…
/Bennie Åkerfeldt
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning som inte har några bidrag kostar pengar därför använder vi oss av crowdfunding. Det innebär att människor med små eller stora summor hjälper till att finansiera vår verksamhet. Magasin DIKKOs insamlingen sker via swish: 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
